Flippade möten med människor!

Jag har spenderat hela dagen i Malmö, med #skolvision och haft förmånen att lyssna på, ta del av och interagera med andra eldsjälar som brinner för skola och skolutveckling. Många nya tankar har väckts, en del gamla har utmanats och energin har fått ytterligare kraft. Tack vare mötet. Mötet med andra människor. Jag kommer under kommande veckan dela med mig av några av dessa tankar, men jag tänker mig att innan jag delar med mig av tankarna så kommer jag ”testa” mina tankar i Mitt Flippade Klassrum och ge en återkoppling till er hur detta mottogs av ”försökskaninerna”, d.v.s. eleverna 🙂 Något att se fram emot med andra ord!

Det jag ska bjuda på ikväll är en reflektion som jag gjorde över en rent fysisk upplevelse  som skedde idag under konferensen. Konferensen bestod av möten. Men inte bara möten i ett rum, utan i flera rum, med möjlighet till många perspektiv, samtidigt. Jag har idag suttit i åtta timmar och pratat med människor, i samma lokal, utan att jag har vetat vilka de är, hur de ser ut eller vad de jobbar med. Jag har mött människor utifrån vårt gemensamma intresse – en brinnande lust att utveckla framtidens skola. Jag har fått tankar av människor, andra perspektiv, fått ta del av hur andra upplever samma sak som jag lyssnar på, reflektion kring det som sägs på scen, i samma stund det sägs.  Samtidigt som kunskapen och tankarna ges från föreläsaren i det fysiska rummet har kunskapande och reflektioner spridits som en löpeld på Twitter och Facebook. Vi skapar en enda stor bikupa, där allas röster surrar lika högt och där alla kan ta del av det alla tänker. Samtidigt som vi i absolut tystnad suger in allt det som eldsjälen på scen sprider ut i rummet. Interaktion, kommunikation, möten – i en lokal fast i olika rum. Samtidigt. Absolut tystnad men fullt av surrande röster. Samtidigt. Hur häftigt är inte det?? 

Vi är inte, som dagens unga kommer vara, en generation som föddes med mobilen i bakfickan. Vi är inte vana vid möjligheten att kunna kommunicera med hela världen när och hur vi vill. Men ändå har vi utvecklat förmågan att lyssna, twittra, facebooka, hashtagga samtidigt. Varför antar vi då att våra elever, generationen som kommer i kontakt med Instagram, Twitter och Facebook via mobilen redan 1 minut efter förlossningen då den obligatoriska ”Vi har fått en bebis”- bilden ska tas, inte behärskar samma förmåga?  Varför förutsätter vi att unga människor, som varje dag efter skolan kommer hem, tar på hörlurarna, skypar med vänner, uppdaterar Facebookstatus, slänger ut en bild på Instagram samtidigt som de spelar WOW, chattar strategi och hänger på forum inte klarar av att hantera kommunikation i flera rum samtidigt under skoltid? Kan det vara så att vi lärare anser oss ha monopol på kommunikation i klassrummet…Eller är det för att vi själva bär med oss en föreställning om vad vi anser det  innebär att interagera som vi kämpar för att begränsa elevens möjlighet till interaktion? Möjlighet att möta andra. Är det för att vi själva har en tanke om att kommunikation ska se ut på ett visst sätt? Till och med måste ske i ett visst rum, under en viss förutbestämd tid?

Hur kan vi ha en attityd i skolan där vi  efterfrågar rätten till att ta ifrån eleverna en utav de bästa verktygen till kommunikation som finns? Hur kan vi tro att vi skulle behärska den kommunikativa förmågan bättre än eleverna som tränar sig dagligen i just detta? Är det för att de nya möjligheterna som öppnas i elevernas kommunikation skrämmer oss? För om lärarens roll i klassrummet inte längre är att stå för huvuddelen av kommunikationen, om detta istället sker i möten på nätet, är vi då rädda för att mista vår roll i klassrummet? Är vi rädda för att eleverna faktiskt besitter en större kommunikativ förmåga än vi själva? Är vi rädda för att vi inte längre är de som vet mest? Vet bäst? Att eleverna faktiskt kan sitta och kontrollera det vi lär dem?

Vad är det vi är så rädda för? Att eleverna ska tappa fokus? Är vi då rädda för att se att vi faktiskt är rätt tråkiga? Japp, nu sa jag det. Tråkiga. För skolan behöver faktiskt vara kul. Av den enkla anledning att det är kul att lära! Rätt märkligt det där att många lärare ändå blir provocerade av att man säger att skolan ska vara kul, jag undrar ibland om dessa lärare tycker kunskap är tråkigt?

Kanske är det så att eleverna faktiskt kan lära oss hur man kommunicerar. Istället för tvärtom. Tycker du som jag? Finemang! Tycker du annorlunda? Ännu bättre! Utmana dig själv och ställ frågan -Vad är jag rädd för ska hända om jag släpper möjligheten till kommunikation fri i klassrummet? Om jag släpper möjligheten till interaktion och möten fri, vad är det värsta som skulle kunna hända?

Låt inte dina egna föreställningar om hur det ska vara hindra dig från att se hur verkligheten ser ut…

Tack ALLA ni som genom möten på ett eller annat sätt idag bidrog till att jag utmanade mina egna tankar, bekräftade mina visioner och för att ni spred en enorm energi både i det fysiska rummet AFK och i sociala medier på nätet! Jag längtar efter morgondagen och få möta mina elever. Men redan ikväll möter jag dem på Facebook – på vår SO-Alfa sida på Facebook har jag möjlighet att kommunicera mina tankar med eleverna där de befinner sig, just nu, på deras villkor. Likväl som de kan kommunicera sina tankar med mig, där jag befinner mig, just nu. Frågor på det?

1800256_601462456611912_1575632829_n

Advertisements

En reaktion på ”Flippade möten med människor!

  1. Ping: Skolvision i Malmö – en fotokavalkad | HERO – the coach

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s