För skolan i tiden?

Svenska skolan går framåt med stormsteg. Oavsett vad Pisaundersökningar och regeringsmedlemmar ibland får det att framstå som. Hur jag vet det? Jo, för det är min verklighet varje dag. Jag ser det i skolan, hur vi arbetar med språkutveckling, förmågor, formativ undervisning, bedömning för lärande. För lärande! Och det märks. Det märks på elevernas resultat, på engagemanget från lärarna på skolan, hur vi tänker i nya banor, anpassar undervisningen för att passa framtiden. Framtiden som redan är här!

Det märks även i #detutvidgadekollegiet! Vilken styrka och kraft. Så många pedagoger runt om i Sverige som lägger ner hela sin själ i att vara med och skapa världens bästa skola! Alla de inspirerande människor man möter på konferenser och studiedagar, som visar konkret hur deras undervisning genomsyras av kollaborativt lärande och kunskapande. För att citera Micke Gunnarsson – det är verkligen nu allting alltid händer!

För de flesta. Inte för alla. Tyvärr, och det måste lyftas fram i ljuset. Man kan skratta och säga att ”Ja, det är väl bra att det finns några kvar av den gamla sorten i skolan. Så det blir lite ordning och reda ändå”. Den gamla sorten har absolut inte med ålder att göra. Nej, den gamla sorten kan lika väl vara 30 som 60. Men det handlar om sättet att tänka kring undervisning. Det gamla sättet. Sättet då det var självklart att läraren var auktoriteten i klassrummet och kunskap förmedlades från läraren och textboken direkt in i eleven. Helst i helklass, helst till alla elever samtidigt.

”Vi känner verkligen inte igen oss i din undervisning jämfört med hur det var när vi gick i skolan”. Det är det bästa betyg en förälder någonsin gett mig. För det är inte meningen att de ska känna igen sig! Samhället utvecklas. Samhället förändras. Skolan ska vara i samhällets framkant. Tänk om skolan då sett likadan ut nu som för 25 år sedan? Seriöst!

Därför blir jag på allvar oerhört ledsen, men mest arg, när jag pratade med en god vän igår. En vän som är språklärare och som hela tiden utvecklar sin undervisning för att hennes elever ska få bästa möjliga förutsättningar att lyckas i livet. En lärare som stödjer sin undervisning på Vygotskijs sociokulturella perspektiv på lärande, att lärande  har sin grund i kommunikation.  Som bygger sin formativa undervisning utifrån intressanta ämnen, synliggör kunskapskraven för eleverna, bygger upp planeringar med autentiska texter och hörövningar. Hon använder film, radio, tidningar för att inhämta stoff och för att  träna elevernas receptiva förmågor. Hon bygger begreppsmallar och skriver in alla ord och begrepp på Glosor.eu, där eleverna kan öva interaktivt på orden. Hon låter eleverna använda dessa ord i sitt sammanhang, när de producerar muntligt på lektionerna och/eller skriftliga uppgifter där de enskilt och/eller i grupp får arbeta med relevanta frågeställningar kring ämnet. Hennes bedömning är alltid formativ, framåtsyftande, för att skapa möjlighet för eleverna att nå ännu högre i sin måluppfyllnad. Precis så som jag anser att världens bästa skola ska byggas! Men så tänker inte alla…

Hon fick i veckan ett mail skickat till sig av specialpedagogen på skolan där hon arbetar. Ett mail som gjorde att hon kände att allt det arbete hon lägger ner totalsågades av den personen i skolan som har som jobb att stötta elever i behov av stöd. Min vän känner att det arbete hon lägger ner gör att hon kan arbeta utifrån varje elevs individuella behov. Hon ger inte en uppgift som ska lösas på ett sätt, utan ger eleverna möjlighet att utgå från där de befinner sig för att sen bygga upp sitt språk efter sina förutsättningar. I min värld borde detta vara varje specialpedagogs drömpedagogik. Arbeta utifrån varje barns individuella förutsättning. Men icke sa Nicke.

Specialpedagogen hade mycket att invända mot undervisningen som bedrivs i klassrummet. Det hen ifrågasatte mest är varför använder ni inte textbok i undervisningen? Nej, jag skämtar inte, även om jag önskat att jag gjorde. Specialpedagogen ställer på allvar frågorna:

Hur tränar du annars uttal och flyt i talet?

Hur bygger de annars ordförråd av frekventa ord?

Som om textboken är bibeln. Utan bibeln ingen kunskap. Överhuvudtaget. Som fortsätter sitt resonemang med ”De måste ha basen innan de kan producera. De måste få träna innan de bedöms summativt.” 

Stop och belägg! Här gick ju givetvis Fröken Flipp i taket! Exakt vad är det eleverna ska producera??? Ett summativt test!? Vilken bas är det man ska ha för att kunna producera? Med 80 p engelska från högskolan så kan jag såpass mycket om språk att jag vet att språk handlar om ständig produktion. Ta in för att kunna använda. Receptiv förmåga för att kunna producera. Texter och tal. Inte under en vecka enbart plugga glosor för att sen avsluta med ett läxförhör. Lära sig ord i syfte att kunna använda dessa i ett sammanhang. Lära sig vad höger och vänster heter för att kunna fråga om vägen. Grattis, du hade 40 av 40 på ordkunskapsprovet, om du kan hjälpa en engelsman att hitta vägen från Nordstan till Liseberg är liksom av mindre värde. Du får A! Grattis! Och grattis till vår skola som får 0 elever med betyget F. För vi kan ju spendera hela högstadiet med att lära eleverna basen. De behöver ju inte producera innan de kommer ut i verkligheten. Eller??

Jag säger inte att grunden i ett språk inte är orden. Jag säger bara att om man tror att man kan lära in ord separat utan att låta eleverna träna på att använda dem i ett sammanhang, ja då är man fel ute! Om man tror att det enbart är via en textbok man tränar uttal och flyt är man ännu mer fel på det! Om man som specialpedagog på allvar tror att det enbart är i textboken eleverna lär sig frekventa ord som används i samhället så.. asch jag vet inte ens hur jag ska kommentera det. Ibland är ord överflödiga!

Jag kan förstå specialpedagogens tanke. Hen efterfrågar struktur, tydlighet, ramar, avgränsningar för de elever som kräver det. Men om man på allvar tror att enda sättet att uppnå detta är genom en textbok så blir jag oroad. På riktigt.

Vill avslutningsvis peka på skolinspektionens resultat då det gäller undervisningen i engelska .

”Många lektioner genomförs på ett likartat sätt: En lärarledd inledning och därefter enskilt arbete eller arbete i par för eleverna. De förväntas arbeta med samma sak, på samma sätt och komma fram till samma svar. Detta ställer naturligtvis till problem eftersom alla inte har samma kunskapsnivå eller sätt att lära.

Inspektörerna har sett många sysslolösa elever som sitter och väntar, vissa på att få hjälp och andra på att få nya uppgifter.

Goda exempel ses emellertid på lektioner där elevernas olika förutsättningar, intressen och behov tillgodoses. Vanligt vid dessa lektioner är att ramen för uppgifterna är densamma men inriktning, omfång och lösningarna kan se olika ut.”

Hur ska dagens och framtidens skola se ut? Hur för vi skolan i tiden? Genom att tillrättalägga en bas för eleverna som de sedan ska bedömas summativt på? Grattis lille vän, 20/20 på veckans ord! Eller genom att eleven tar in ord – använder dessa i egen framställning – får feedback – läraren synliggör för eleven vad han/hon behöver utveckla – anpassar undervisningen efter elevens behov – eleven lär in nya ord, ny kunskap i ett sammanhang– bygger ut sina muntliga och skriftliga framställningar – kommunicerar och övar i klassrummet – ny feedback  and so on…Ständig produktion och formativ undervisning!

I min värld är det självklart att språk handlar om förmågan att kommunicera, göra sig förstådd, förstå andra. Kunna samtala, skriva, använda språket. Inte att klara ett test. Amen!

BjMntEBCAAApjU7

Advertisements

9 reaktioner på ”För skolan i tiden?

  1. Hej! Härligt engagerat! Jag får en hel del tankar när jag läser ditt inlägg. Några saker vill jag slå fast: 1. Jag har aldrig lyckats hålla mig till en lärobok i engelska ”2. Jag tycker, ryckt ur sitt sammanhang, att det var ett konstigt mejl 3. Jag tror att du är en fantastisk lärare och lyckas med det du skriver om ovan (har bl a sett något klipp där dina elever pratar och berättar). Hur som helst, jag vill ändå bemöta. Efter PISA-resultaten, samt att jag för något år sedan halkade in på Johan Kants blogg, har jag börjat rannsaka mig själv som lärare mer. Känner att alla borde göra det. Verkligen! Jag har ända sen början av min lärarbana haft väldigt tydliga tankar, jag är mer intresserad av pedagogok än genomsnittsläraren osv men har mer och mer ifrågasatt mig själv. Är jag säker på att mitt sätt verkligen leder till att eleverna lär sig engelska på bästa viset? Jag var såld på ”Learner Autonomy” i början. Självklart skulle eleverna ta makten och lära sig det som var meningsfullt för dem, det som de hade luckor i osv. Individualiserat! Jag var såld på PBL (och är det fortfarande i teorin och i rätt sammanhang). Båda dessa metoder har jag helt släppt. Jag är fortfarande såld på tematiskt- och ämnesövergripande arbetssätt men har ändå mer ifrågasatt även det. Är det säkert att det är värt ”besväret”? Blir utfallet verkligen så bra, för elevernas lärande, så att man ska hålla på (visst, att se helheter har ett egenvärde men om eleverna inte fattar och om det blir rörigt då? Nu har jag tack och lov några exempel på oerhört väl fungerande ämnesövergripande projekt men då är förutsättningarna optimala med motiverade elever, tight lärargrupp med personkemi och kontinuitet). Likaså denna (förhatliga:) lärobok i engelska. Är jag säker på att mina käcka små upplägg som jag måste lägga ner tid på att skapa är bättre än de som finns i boken? Är det värt att skapa egna gloslistor i olika sajter som glosor.eu, glosboken.se osv istället för de som finns i boken (och numera ofta i digital interaktiv form)? Jag har till och med börjat se annorlunda på vissa av mina kollegor som jag tyckt varit väldigt traditionella och okreativa (men ofta uppskattade av elever och med goda resultat).

    Vad jag vill säga är att jag tycker det finns en självgodhet och PK-het bland lärare (och där har jag tidigare i allra högsta grad bidragit) och det finns väldigt lite på fötterna vad som verkligen fungerar . Även om det svider så tror jag faktiskt att de försämrade resultaten mer beror på lärare av min kategori som kört med LA och BFL osv än på dem som ”hållit fast vid sin lärobok”.

    • Tack för din kommentar! Det är det som är mitt syfte med mina inlägg, att lyfta fram andras tankar, få andra att reflektera och fundera över deras undervsning och deras syn på effektivt lärande och kunskapande. För några år sedan så när mina elever gjorde arbeten, t.ex. i engelska eller SO, så var det mycket ”fritt” arbete i datasalen. De fick X antal lektioner på sig och sen lämnade de in arbeten med mycket skiftande karaktär…minst sagt… Nu tänker jag annorlunda kring detta sätt att arbeta. För mig är det oerhört viktigt med ramar och struktur, allt arbete gör vi tillsammans i klassrummen, i grupper eller i helklass. Jag släpper aldrig iväg mina elever med instruktionen ”leta fakta om andra världskriget”. Jag bygger upp lektionen utifrån ett språkutvecklande arbetssätt (ex. på detta finns bl.a. hos Gibbons). Jag kan förstå din tanke med att lägga ner tid på att skapa eget material om det redan finns bra uppgifter. Så tänker jag kring mina flippar. OM det finns flippar som förklarar lika bra, eller kanske t.o.m bättre ( 😉 )än vad jag skulle göra så använder jag dessa flippar. Annars gör jag egna. Inte göra för görandets skull! Du har rätt i att vi måste vara rädda om vår tid och att vårt arbete vi lägger ner måste vara värt det genom att kunna bidra till högra måluppfyllnad.
      Jag tror bara det är viktigt att man belyser att det handlar om struktur, ramar, tydlighet och kunskapskrav. Och att detta går att uppnå lika bra utanför textboken som inuti. Men du har rätt i att det kräver oerhört mycket av läraren, man kan inte luta sig tillbaka och säga ”let’s work with page 12-14. good luck! Lika lite som man kan släppa eleverna till datasalen och säga ”Nu ska ni hitta fakta om orsaker till andra världskriget” I den formativa undervisningen måste läraren vara oerhört aktiv och hela tiden arbeta utifrån den enskilda individen. I den formativa undervisningen måste eleverna ges verktygsom gör att de lyckas! Med verktyg tänker jag mycket utifrån mina SOämnen med stödmallar, begreppsstrukturer, begrepp och konkreta tydliga exempel för att tydliggöra kunskapskraven.
      Tack för att du delar dina tankar! Mvh Lotta K
      J

      • Återigen, jag tycker verkligen att både dina tankar och hur de verkställs verkar vara toppen! Det jag vänder mig lite emot ytterligare dock (nu är jag lite gnällig mot dig men jag ser dig reweetas ständigt så du får nog din positiva respons ändå:) är detta ställande formativ och summativ bedömning/undervisning mot varandra. OK, i optimala lärandemiljöer kanske inte summativa avstämningar behövs. Men kan vi ha det som ribba? Om jag tar min dotters mattesituation i åk 8 så är det lite ditt tänk men katastrofalt utfört. Läraren bedömer kontinuerligt, enligt egen utsago, på alla möjliga, upptänkliga vis på tvären och på höjden. Hon tar alla ord i sin mun för att beskriva hur detta går till utom de tabubelagda nämligen förhör/prov. Ja, inte heller mattebok förstås. Läraren fixar dock tyvärr inte att ha koll; hon märker inte att dottern inte förstått när de går vidare. Hur vanlig tror du att den situationen är runt om på skolorna i Sverige: en god tanke men av olika skäl (inkompetens? stress? för många elever?för rörigt i klassrummet) så följs inte elevernas kunskapsutveckling upp.

        Puh, inga förkortningar denna gången:)

    • Oj, ser nu att jag slirar på förkortningarna. ”Kört med BFL”, hm! BFL är bra grejer men PBL skulle det vara.

  2. Inte lätt med alla förkortningar man har avverkat genom åren 🙂 Jag säger Formativ Undervisning istället för BFL. Bedömning är ett laddat ord i sig. För mig handlar det om så mycket mer än enbart bedömning. Formativ bedömning är EN del, men formativ undervisning är hela tårtan 🙂

  3. Som jag tänker så finns det ju summativa prov i mina ämnen (SO och engelska). Det är de nationella proven. Efter förra årets nationella prov i historia så uppmärksammade SO-lärarna på skolan att de källkritiska begreppen var i fokus. Det var källkritiska begrepp som inte nämns i styrdokumenten. Detta gjorde dock att vi under året, när vi arbetat med källkritik, synliggjort dessa begrepp i mycket högre utsträckning. I detta fall var det summativa provet något som verkligen utvecklade våra elever. I engelska, har precis haft NP för sexorna, så kan jag känna att det är skönt med en ”check”. De betyg jag satt på mina elever i julas stämde till 99% med deras resultat på NP. Det är ett riktmärke för läraren som är skönt att få. Att man är på rätt spår och att min formativa undervisning även ger resultat i ett summativt prov.
    Jag kan tänka mig att du har en poäng i det du skriver. För lärare som känner sig osäkra om eleverna verkligen följt med, om de har nått kunskapskraven, kan ett summativt prov vara en ”check”. Även om provet är summativt kan det ju ändå utformas för att kunna utveckla förmågor och färdigheter. Alltså inte bara att visa ”fakta-inlärning”.
    Jag ska efter påsklovet börja arbeta mer med Exittickets, dvs att man har ”kontrollfrågor” kanske via Kahoot som app, där man låter eleverna svara på några frågor som rör det vi arbetat med under lektionen. Då får man en snabb koll om det är något som många elever missat/inte förstått och som man behöver repetera nästa lektion. Mina elever skriver och samtalar oerhört mycket så jag har en bra bild över hur de ligger till. Men ibland kan dessa kontrollfrågor även vara bra för eleven, man synliggör för eleven att de lärt sig saker under lektionen. Så de kan gå därifrån och känna ”detta har jag lärt mig idag”. Formativ undervisning handlar ju lika mycket om att eleven ska känna att han/hon utvecklas.
    Mina elever avslutade precis veckan med en riktad skrivuppgift, ett bedömningstillfälle då de arbetade med att jämföra de stora religionerna. Gå gärna in på min elevblogg http://www.sobloggalfa.wordpress.com så ser du uppgiften.
    Jag tror du berör många viktiga punkter. Framförallt handlar det om lärarens möjlighet att följa upp varje elev. Man måste ta sig den tiden. Formativ undervisning kräver oerhört mycket av läraren. På min skola underlättar ledningen genom att man undervisar flera klasser i samma årskurs, vilket underlättar planering avsevärt. Till hösten kommer jag ha 2 klassen SO i 9:an och 3 klasser SO i 8:an. Skapa tid för lärarna är A och O!
    Jag är så glad för din feeedback! Jag är verkligen inte ute efter att folk bara ska ”gilla” det jag skriver. Jag skriver för att själv få möjlighet att utvecklas, för att utvecklas är det viktigt att hela tiden fråga sig om det jag gör är det optimala för mina elever och hur jag kan göra det ännu bättre. Så tack för att du tar dig tid att ge feedback!

  4. Jag blir lite ledsen när jag läser din bloggpost, läser dina inlägg med stor respekt för allt ditt innovativa arbete. Här vill jag ändå kommentera utifrån mitt perspektiv, specialpedagogens och läroboksförfattarens(engelska). Utan att veta förstås helt vad som hände med din kollega får jag en del tankar. Specialpedagogens funktion är att granska undervisning med eleven i centrum. Ibland innebär det att man trampar på ömma tår. Det är en del av jobbet och man får försöka odla samarbetstanken så mycket man kan. Om 29 elever tycker att allt funkar och den 30:e inte når målen så måste jag granska undervisningen. Om vi tror att en viss sorts undervisning kommer att fixa allt så biter vi oss själva i svansen för det är människor i utveckling vi jobbar med. En lärobok är verkligen ett resultat av kollegialt lärande där många inblandade är med och ser till progression, styrdokument, hur det funkar med elever. En lärobok går på remiss och många testar och granskar innan den går ut till försäljning. Ingen författare jag mött tänker att man ska följa boken från pärm till pärm men den kan vara en bra bas för arbetsområden och struktur. Ofta använder jag den för att kunna kravanpassa och individualisera efter förmåga. Ibland använder jag bok mycket ibland inte alls, att kategorisk dissa är synd eftersom många elever jag möter efterfrågar bok när de har svårt att förstå lärarens egenhändigt formulerade instruktioner eller inte ser den röda tråden. Om det funkar för en elev, tillfälligt eller länge så ska det användas. Kollektiva lösningar, tankar om att ”bara jag använder skrivmallar, delade dokument, flippfilmer kommer allt att lösas” riskerar att lämna en del i sticket. För mig är den bästa läraren en som prövar samtidigt med ett systematiskt lyssnande på elevers upplevelser. Jag undrar också varför så många lärare (känner igen mig själv också) blir så förkrossade om undervisningen ifrågasätts på något sätt. Är det inte det som för utvecklingen framåt? Hur öppna är vi för att diskutera den egna undervisningen med eleven i centrum, inte metoder eller åsikter. Beprövad erfarenhet är att granska tillsammans, vända och vrida och våga vara prestigelös och se att det inte handlar om läraren utan om eleven. För mig handlar din kollegas uplevelse om hur det funkar på skolan med förväntningar kring vad specialpedagogen ska göra och hur kommunikationen går till.

    • Hej Helena och tack för dina tankar 🙂 Jag håller helt och fullt med dig. I min undervisning, både i engelska och SO använder jag både flippar, filmer, radio, tidningar, nätet och läroböcker. Ett problem jag ser på skolan är dock att ekonomin sätter käppar i hjulet. Nya läroböcker anpassade efter Lgr11 har man inte råd att köpa in och allt för mycket plats i de äldre läroböckerna ges åt ”kontrollfrågor”. Jag använder dock mycket av Libers material och framförallt är lärarhandledningen ett ypperligt verktyg att använda i udervisningen.
      I min engelska tar jag in läroboken och använder kapitel som vilken annan källa som helst. Vi läser texten, lär oss glosor, sammanfattar och diskuterar texten. Arbetsböckerna kan vara bra att ha när man arbetar med grammatik, annars finner jag ofta arbetsböcker i engelska väldigt torftiga för de duktiga eleverna. I min undervisning använder vissa elever arbetsboken mer än andra, och det är ju precis de elever som du skriver om som verkligen efterfrågar en bok för det kan vara ett fantastiskt verktyg för att höja deras självförtroende. Att göra en uppgift, avgränsad, jag rättar, vi diskuterar och sen nästa uppgift. En trygghet för eleven om absolut inte får underskattas. Men för många av mina elever är uppgifterna alldeles för abstrakta och inga situationer de möter i verkligheten. De kan inte identifiera sig med personerna i texterna och tappar intresse och motivation. Sägas ska också att vi inte har haft ekonomi som tillåtit några nya bokinköp på väldigt länge så materialet är inte up to date.
      Jag vet att min vän blev inte förkrossad för att hennes undervisning ifrågasattes, men blev oerhört upprörd när en speciallärare formulerar sig skriftligt och verkligen uttrycker det som att det är enbart via textboken som eleven kan lära sig ord, få flyt i språket och lära sig ”basen”.
      Så jag tror att du till viss del har missuppfattat mitt inlägg. Jag är varken för enbart lärobok eller enbart ”annat” material. Jag är FÖR en mångfald. För lika många elever som jag har i klassrummet, lika många inlärning-stilar. Bl.a har jag tre elever i mitt klassrum som använder sig av en ”basbok” i SO och lyssnar på varje kapitel via inläsningstjänst. Ett fantastiskt verktyg för att skapa förståelse. Jag tror verkligen inte att allt ”kommer att lösas” genom flippar, internet eller filmer. Jag tror däremot att ”allt kommer att lösas” om man bygger sin undervisning utifrån varje enskild individ. Det jag reagerade mot var således inte att specialpedagogen ville anpassa till de som hade behov, utan att hen tror att läroboken är det enda sättet att lära sig grunderna i ett språk. Tyvärr tror jag att den tanken finns på skolan. Därför vill jag lyfta diskussionen. Inte antingen eller. Utan att se att det handlar om pedagogiken – inte om val av material.
      Ps. På min skola har vi fantastiska specialpedagoger som använder alla metoder och material som finns för att anpassa och underlätta. Vi har en mycket nära kommunikation och specialpedagogerna är nära knutna till arbetslagen. Jag har en oerhörd respekt för det fantastiska arbete specialpedagoger lägger ner, men jag tror du har en stor poäng i det du skriver – det handlar om kommunikation, samarbete, insyn och förståelse mellan specialpedagog och ämneslärare.
      Hoppas du fått lite svar på dina tankar 🙂
      Än en gång tack för din feedback! Mvh Lotta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s