Hit the road!

Idag hade vi studiedag på Östergårdsskolan, en studiedag där skolutvecklingsgruppen hade getts relativt fria tyglar i arbetet med att planera upp dagens innehåll. Syftet med studiedagen var att fokusera på ett utav Östergårdsskolans fokusområden, nämligen formativ undervisning. Formativ undervisning och de övriga två målen, språkutveckling och ledarskap, går givetvis alla in i varandra. Dagen gick ut på att blicka tillbaka, knyta ihop säcken efter ett spännande och utvecklande läsår, samt att redan nu blicka framåt inför höstterminen – hur kan vi utveckla det synliga lärandet och den formativa undervisningen ytterligare?

Jag kommer i nästa blogginlägg att lägga ut dagens föreläsning och upplägget av studiedagen i dess helhet, men jag lyckades glömma att ta med rätt sladdar hem, så ikväll får det istället bli en kort reflektion kring hur jag ser på formativ undervisning.

I höstas lyssnade kollegiet på Olof Procopé, han gjorde liknelsen med den formativa undervisningen vid en bussresa. Eleven har ett slutmål, en ändhållplats, genom att ta sig från hållplats till hållplats och vid varje hållplats fylla på sin ryggsäck ytterligare, kommer eleven med bussen/lärarens hjälp förhoppningsvis ta sig hela vägen fram till slutdestinationen.

I dag gjorde jag dock en lite annorlunda liknelse då det gäller formativ undervisning och val av fortskaffningsmedel. Som jag har skrivit om i tidigare blogginlägg så anser jag att det är oerhört viktigt att eleven inte blir en passagerare på kunskapsresan. Eleven måste vara den som äger sitt eget lärande, den som faktiskt håller i ratten och styr, inte den som sitter längst bak i bussen, tittar ut genom fönsterrutan och undrar om vi inte är framme snart…

Jag tänker mig den formativa undervisningen som en bilresa, där eleven håller i ratten och läraren har rollen som GPS. Det är läraren tillsammans med föraren, eleven, som knappar in slutdestinationen, men det är GPS:en, läraren, som hela tiden längs med resans gång guidar och instruerar föraren. GPS:en talar om i god tid innan något ska ske. GPS:en guidar inte hela vägen i ett svep, utan delar upp rutten i etapper. Den säger inte ”om 400 meter tag höger, sedan kör 2,5 mil och därefter är du framme – trevlig resa”. Nä, GPS:en, precis som läraren, är med längs med hela resans gång.

Ibland kan det hända att GPS:en tvingas lägga om rutten, kanske p.g.a ett vägarbete. Ibland kan det ta tvärstopp om något oförutsett inträffat. Då är det GPS:en som har som uppgift att räkna ut en alternativ rutt. Kommer man fram till en rondell kan det hända att föraren väljer att köra både ett och ibland två extravarv för att vara säker på vilken avfart man ska välja för att komma ut ur rondellen. Då och då kan det även hända den bäste av förare att man tvingas till en U-sväng, får åka tillbaka en bit för att sedan, med GPS:ens hjälp, hitta en annan väg som leder mot samma mål.

Kan undervisningen bli mer formativ än så? Inte eleven eller läraren. Eleven och läraren. Tillsammans. GPS:en, läraren, leder eleven mot slutdestinationen. Men eleven är ingen passiv passagerare, utan den som håller i ratten och i allra högsta grad är delaktig i att bilen når ända fram.

Alla ni som sett hur Gunilla Persson i Svenska Hollywoodfruar hanterar sin GPS och sin bilkörning, förstår även hur viktigt det är att GPS:en och bilföraren talar samma språk. Att man förstår varann. Det handlar inte om att vi ska förenkla begrepp och ta bort ord som ”rondell” och ”avfart”, nä, men vi ska se till att eleverna förstår vad dessa begrepp innebär. Vi måste se till att ge eleverna det språk och de ord som behövs för att de ska förstå hur de ska nå varje delmål, delmål som till slut för eleverna ända fram till slutmålet. Elevernas lärande måste synliggöras, både för läraren men framförallt för eleverna själva. Eleven måste ha sitt körkort för att kunna köra. Skolans uppgift måste vara att synliggöra lärandet för eleverna. Vad de ska lära sig, var de befinner sig i förhållande till slutmålet och framförallt hur de ska göra för att ta sig dit.

Risken är annars stor att vi har förare i skolan som inte vet var de befinner sig, var de ska, eller hur de ska ta sig dit. Är det då så konstigt om eleverna inte når de kunskapskrav, de slutmål, vi vill att de ska nå? Är det då konstigt att vi har elever som kör vilse på kunskapsvägen, som ger upp, kliver ur bilen och väljer att lifta tillbaka samma väg som de kom?

Jag tänker ge mig ut på en spännande resa – ska ni med?

It’s time to hit the road!

The-road-to-success-500

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s