Att komma ikapp…

I går besökte jag Harplinge kyrka. Jag måste erkänna att det är inte allt för ofta som jag besöker kyrkan, men mina två minsta barn går på Kyrkbackens förskola i Harplinge och igår var det dags att sjunga in sommaren tillsammans. Jag kan nog egentligen inte kalla mig kristen. Men jag är emot att sätta en stämpel på mig själv. Mina elever brukar fråga mig när vi läser religion vad jag tror på. Jag brukar svara att jag är agnostiker. Men egentligen mer åt det buddistiska hållet. Så tja, en buddistisk agnostiker. Eleverna brukar inte bli så mycket klokare av det svaret. Inte jag heller i och för sig 🙂

Nåväl, jag kan uppskatta att gå i kyrkan. Speciellt på sommaren. När sommarpsalmer fyller kyrkan och körer med förväntansfulla barn och ungdomar tar i för kung och fosterland. Det finns ett lugn i kyrkan som jag uppskattar. Harplinge kyrka är en oerhört välkomnande plats. Prästen, Peder Jarnvall, är en präst som verkligen kan fånga åhörarna. En präst som älskar punk, lever tillsammans med sin man Hans-Erik, katter, hästar, får och höns och beskriver Jesus som ”en nagel i ögat på tyranni och orättvisa”.

Under gårdagens predikan berättade han en historia som gick rakt  in i mitt lärarhjärta. Han berättade om indianhövdingarna som var på väg till Vita Huset för att prata om situationen för indianerna i reservaten tillsammans med presidenten. De färdades långt, med bil och med flyg. När de hade landat på flygplatsen satte de sig helt sonika ner mitt i flygplatsen. Där satt de helt stilla och blundade. Bilarna stod redo att föra hövdingarna till presidenten. Till slut gick en av presidentens män fram till en av indianerna och påpekade vänligt att det var dags att åka vidare, presidenten väntade ju. ”Låt honom vänta”,  blev svaret. ”Vi har rest långt. Vi har färdats fort både på land och i luften. Nu måste vi sitta ner och vänta in att vår själ ska komma ikapp”.

Hur ofta tillåter vi vår egen själ att komma ikapp oss? Och framförallt, hur ofta låter vi eleverna komma ikapp? Då menar jag inte komma ikapp med tentor, prov och inlämningar som de missat eller hamnat efter med. Jag menar, hur ofta tar vi en paus i allt det vi begär att eleverna ska hinna med och tillåter eleverna att komma ikapp? 

Vissa kallar det pseudovetenskap. Vissa kallar det kvasispirituellt larv. Jag kallar det värdegrund. ”Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten”. Så står det i läroplanens första kapitel. Den enskilda elevens utveckling. Men hur kan vi bidra till utveckling om vi går så snabbt fram att vi glömmer bort att vänta in? Utveckling märks ofta  inte under tiden man gör något. Utan efteråt. Då man tillåter sig själv att se tillbaka. Fundera själv, var befann du dig vid den här tiden förra året? Hur har du utvecklats fram tills idag? Har du varit medveten om din utveckling under resans gång?

Det har inte jag. När jag tittar tillbaka på året som varit så kan jag se vilken oerhörd utveckling jag och mina elever tillsammans gjort. Men jag ser det först när jag tillåter mig själv att komma ikapp. Så oerhört viktigt att vi låter våra elever göra samma sak. Sätta sig på det där flygplatsgolvet. Betyg väntar. Examen och studenten. Nationella prov har avlöst varandra i ett rasande tempo hela våren. Det är verkligen dags att landa nu. Att komma ikapp oss själva. Både lärare och elever.

Ge dig och dina elever en möjlighet att blicka tillbaka för att kunna blicka framåt.

Är det någon som kallar det slöseri med tid så hävda motsatsen – det är förmodligen den mest välinvesterade tid du kan ge dig och dina elever ❤

Så nästa vecka kommer jag helt sonika inleda lektionerna med att sätta mig ner på golvet. Jag är säker på att mina elever kommer fnissa och följa efter mitt exempel. Vad vi ska prata om när vi sitter där på golvet? Jag har faktiskt ingen aning. Jag tänker vänta in och lyssna på vad eleverna själva säger. Samtalen kommer utgå från deras tankar om året som varit, inte mina.  Om de inte säger något då? Ska du sitta där helt tyst då? Kommer inte det spåra ut rätt snabbt? Tja, kanske det.

Det återstår att se 🙂

Glöm bara inte, att ibland kan tystnaden vara den som säger mest…

10325757_508743019231129_7153294438418630539_n

Bild från lägerskola m klass 8 A. Värdegrund IRL!

 

 

 

 

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s