Sommarreflektion och lite hyss

”Det är synd om Svenssons i Katthult som har en sån illbatting te pojk”, sa de. ”Honom blir det aldrig nånting av.”

Satt vid sängkanten nu ikväll och läste för min minsta tjej och fastnade för dessa ord, givetvis tagna ur Astrid Lindgrens älskade barnbok, Emil i Lönneberga. Ja, de hade det verkligen inte lätt med den gossen. Huvud som fastnade i soppskålar, småsystrar som blev upphissade i flaggstänger, pappor som fastnade med tårna i råttfällan och djur som berusades med hjälp av körsbär… Det är ju liksom inget ont i Emil. Han ville ju bara smaska upp det sista av den goda soppan och han ville ju bara ge Ida möjligheten att se ända till Mariannelund. Och råttfällan – tja, Emil ville ju bara hjälpa till att få bort råttan från köket. Men allt blev ändå alltid Emils fel.

Visst känner vi igen alla dessa Emil? Vi möter dessa barn dagligen i våra klassrum. Barn som gör saker och så blir det liksom bara tokigt. Fast det oftast inte är meningen. Lite som det jag skrev om efter att jag hade lyssnat på Bo Heljskovs föreläsning om Problemskapande beteende. ” Ingen vill skapa problem. Man vill hitta lösningar på sitt problem, vilket skapar problem för andra.”  Många av de konflikter som kan uppstå i ett klassrum, uppstår ofta för att vi helt enkelt försöker lösa våra egna konflikter. Eller problem. Som Emil gjorde. Han ville ha det sista av soppan. Han såg problemet och han löste det. Det var ju liksom inte meningen att skapa nya problem för mamma och pappa. Det bara blev så.

Jag reflekterade lite under tiden jag läste för dottern. Till hösten ska jag ta emot tre nya klasser i SO. Tre åttor, varav två av dessa klasser är klasser som har rätt gott om elever som försöker lösa sina egna problem. På sitt egna sätt. Utifrån varje elevs enskilda behov. Vilken utmaning! Vi, inte jag, utan jag och klasserna tillsammans, har en oerhört stor och viktig uppgift när vi startar upp höstterminen. Att se till att vi har gemensamma lösningar på de problem som uppstår i vårt gemensamma klassrum. Så att ingen behöver sitta där med huvudet i soppskålen. Eller med tån i råttfällan.

I klassrummet så möter vi alla dessa Emil. Och Idor. Och Ronja, Madicken och hela högen med Bullerbybarn. Alla dessa barn som lär på olika sätt, utifrån olika förutsättningar och utifrån olika intressen. När vi säger att ett barn har ett ”problemskapande beteende” eller att ett barn ”har svårt för sig i skolan”, vad säger vi då egentligen? Då lägger vi ansvaret på barnet. På Madicken. På Ida, Ronja och Emil. Att de ska passa in. Anpassa sig. Efter vadå? Är det inte skolan som har misslyckats med att anpassa sig efter barnet?

Nej, jag menar inga radikala förslag. Jag menar inte att slopa läroplaner eller förringa skolans betydelse. Tvärtom. Jag menar att handlar det egentligen inte om att vi måste sluta att kategorisera barn. Efter om de passar in. Eller inte. Om de är problemskapare. Eller inte. Om de är duktiga i skolan. Eller inte. Om de är smarta. Eller inte. Det handlar om bemötande. Det handlar om att skapa gemensamma spelregler. Skapa gemensamma överenskommelser för att lösa våra gemensamma problem. Det handlar om att locka fram lust. Hitta varje elevs lärlust. Hitta kunskapstörsten som jag är helt och fullt övertygad om finns i varje barn.

Ja, det kanske är lättare sagt än gjort. Men precis den utmaningen står jag inför nu till hösten. Och i mitt klassrum har jag inte bara Bullerbybarn. Jag har även gott om Zlatan, Messi, Ronaldo bland mina fotbollskillar med ett annat modersmål och med helt andra framtidsplaner. Än att bli rörmokare. Eller snickare. Eller flygkapten.

”Det är synd om Svenssons i Katthult som har en sån illbatting te pojk”, sa de. ”Honom blir det aldrig nånting av.” Trodde Lönnebergaborna, ja! Tänk, om de hade vetat hur det skulle gå med Emil, då hade de nog inte sagt så! Tänk, om de hade vetat att han skulle bli ordförande i kommunalnämnden, när han blev stor! Du vet väl inte vad är för nånting, att vara ordförande i kommunalnämnden, men det är något mycket fint, det kan jag försäkra, och det blev Emil så småningom”.

Vi kan aldrig veta. Vad våra elever har för framtid. Vi kan bara se till att vi ger våra elever de allra bästa förutsättningarna som bara är möjligt! Jag tänker ge mina elever en stadig grund att stå på. Vingar så de vågar flyga. Och jag kommer se till att de aldrig, aldrig nånsin tvivlar på att jag är helt och fullt övertygad om att varje elev i mitt klassrum har möjlighet att nå alla sina drömmar. Oavsett om de är en Zlatan, Messi eller en helt vanlig, ovanlig, Svensson ifrån Katthult!

20130719_142509

Problemskapande beteende – eller entreprenöriellt lärande och #nyfikenhet?

Annonser

En reaktion på ”Sommarreflektion och lite hyss

  1. Ooo Lotta. vi delar samma vision. Och säkert liknande barn och elever. Jag hoppas jag får vara med och låta en del Pippi-elever vara det de är bäst på, nämligen att vara Pippi! Starka, fria och empatiska..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s