It’s a kind of magic…

”Men fröken, varför har du satt stjärnor på tröskeln?”

Idag trodde mina elever antagligen att jag hade flippat ut totalt när de fick kliva över en lång rad med stjärnor som jag satt fast på den grå kommunala tröskeln. I och för sig är de rätt vana vid det här laget att jag då och då tar klivet utanför det som kanske anses vara inom den berömda ”boxen” och funderar kring hur jag kan ruska om, väcka tankar, skapa funderingar hos mina elever.

”Är det för att vi är dina stjärnor?” frågade en elev. Wow, vilken härlig reflektion! För att vi är dina stjärnor. Tänk vad coolt att som 15-åring komma in i ett klassrum och ha känslan att man är en stjärna. Och våga säga det inför hela klassen.

”Vilken fantastisk tanke” svarade jag. ”Nu var det i och för sig inte så jag tänkte” sa jag med ett leende och en blinkning. ”Försök igen!”

”Hur många stjärnor är det?” frågade en annan elev. ”12 stycken” svarade jag. ”Då vet jag, det är för att det här klassrummet är tolvstjärnigt!”

Ännu en härlig reflektion. Att komma in och känna sig som en stjärna, eller kliva in i ett klassrum och se rummet som tolvstjärnigt! Vilken grej!

”Ha ha, nä det var inte så jag tänkte heller, men era förslag är mycket bättre än mitt!”

Men hur tänkte jag då? Varför klistrar jag stjärnor från Gekås på den grå, nötta tröskeln till A 31? Jo, för att skapa magi. För några veckor sedan deltog jag i den pedagogiska pub som jag, tillsammans med rektor Lina Tannerfalk-Wiberg, anordnade på Harrys i Halmstad. Där var det en lärare från en annan skola som jag fick tipset med stjärnor av. För hennes elever, som i och för sig var yngre än mina, fanns stjärnorna där på tröskeln för att markera en gräns. När man kliver över den magiska tröskeln kliver man in i ett rum fyllt av magi.

Mina fredagströtta, femtonåriga, kepsbärande godingar tittade på mig och skakade på huvudet. Men med stora leenden i ansiktet. ”Visst är man aldrig för gammal för lite magi?” frågade jag. De nickade och skrattade. ”Du är verkligen knäpp Lotta!”

Ja, kanske är jag lite knäpp. Kanske är jag lite urflippad då och då. Men jag älskar tanken. Tanken på att klassrummet är en plats för magi. Kunskap är magiskt. När elever och kunskap träffas sker det magiska möten. Och jag älskar tankarna som skapades hos mina elever. Att de var stjärnelever. Att mitt klassrum hade mera stjärnor än Hilton hotell! Om jag som lärare lyckas få alla elever som kommer in i mitt klassrum att se på lärandet på samma sätt, ja då kan jag verkligen kalla mig för magiker!

Vi är lärare. Men vi är lika mycket magiker. Inte trollkarlar. Vi trollar inte. Vi skapar magi. Vi skapar magiska ögonblick, magiska lektioner och magiska minnen hos eleverna. Glöm aldrig bort att din magi är värdefull!

Jag skrattade för mig själv när en av killarna, på väg ut från klassrummet, plötsligt säger till sina två kompisar som kommer strax efter ”Akta nu för fasen så ni inte trampar på stjärnorna!”

Skapa din egen magiska plats mitt i din och dina elevers verkliga vardag.