Skuldparagrafen

I måndags inledde jag veckan med klass 9 b. En härlig, pratglad klass som alltid kommer med massa bra tankar, idéer och reflektioner. Planeringen inför måndagen hade jag lagt upp på deras blogg och uppgiften, som de skulle arbeta med tillsammans med i sina basgrupper, var följande:

Läs texten ur Levande historia Versaillesfreden 

Efter att ni tillsammans i basgruppen läst texten, resonera kring följande fråga: Huvudtanken med freden 1918 var att ”inga fler krig ska äga rum i mänsklighetens historia”. Anser ni att man lyckades med det man ville uppnå? Vad hade man kunnat göra annorlunda? Vilka konsekvenser hade man kunnat undvika med hjälp av dessa åtgärder tror ni? 

Men måndagens lektion skulle inte alls bli som jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt mig elever som skulle läsa text tillsammans, diskutera och sedan komma fram till hur man hade kunnat förändra historien genom att ändra vissa punkter i fredsfördraget. Istället blev det…ja, typ ingenting. Någon av basgrupperna tog fram mobiler och surfplattor och började skumma igenom texten, men mest gick lektionen åt till att jag försökte få igång grupper som fokuserade på allt annat än freden i Versailles. Många och livliga samtal fördes, men mest om vad som hänt under helgen, kommande prov och senaste klädinköpen.

Frustrerad gick jag efter lektionen till deras mentor och sa ”Billan, idag kände jag verkligen inte igen din klass. De var superjobbiga. Pratade, tramsade, ingen arbetade och det hände liksom ingenting av det som skulle göras. Du får allt ta och prata med klassen på mentorstid.” Ja, ni vet, ett sånt där samtal som rätt ofta äger rum i korridoren eller över kopieringsapparaten. Sen gick jag hem och funderade.

Vad var det egentligen som gick snett? Varför gjorde inte eleverna det som jag ville att de skulle göra? Jag började fundera på hur jag kunde ändra om i uppgiften. Om jag kunde göra den tydligare. Strukturera om. Vara mer utförlig i min beskrivning av uppgiften. På kvällen satte jag mig och skapade en analysmodell utifrån hur jag hade tänkt mig uppgiften. Analysmodellen såg ut så här:

bz2phz0imai1beu (1)

I nästa steg satte jag mig och försökte formulera en mer tydlig uppgift än den som jag publicerat på deras blogg inför lektionen. Istället formulerade jag mig så här:

Uppgift

Tillsammans med din basgrupp befinner ni er i Versailles. Tyskland är besegrat och ni tillhör en av segermakterna. Ni har rest i en tidskapsel för att vara med och förändra historien! Ni vet vad konsekvenserna av första världskriget blev, hur fredsfördraget såg ut och vad detta skulle leda till 20 år senare… Ert uppdrag är att mildra konsekvenserna och därmed förhindra att andra världskriget ens äger rum!

Ni kommer presentera ett fredsfördrag. Ett fredsfördrag där ni har varit uppmärksamma på alla de problem som det fredsfördrag skapade som tecknades för snart 100 år sedan. Ni har chansen att ändra de senaste 100 årens historia. För att lyckas måste ni presentera ett fredsfördrag som skapar ekonomisk, social och politisk stabilitet i Europas länder. Kommer ni lyckas?

Hela Europas framtid ligger i era händer…

Allt detta publicerade jag återigen på elevernas blogg samt att jag kopierade upp uppgiften på papper så att alla elever skulle ha analysmodellen framför sig.

Idag var det dags att presentera uppgiften i sin modifierade version. Samma klass, samma uppgift, men med en helt annan struktur och tydlighet. Efter genomgång av uppgift kom samtliga basgrupper direkt igång med diskussioner. Vilken paragraf som vållat störst konsekvenser, vad de skulle presentera för förslag istället, vilka punkter de tyckte var viktigast att ta med, vilken konsekvens de ansåg vara viktigast att arbeta för att undvika. Jag gick runt och överhörde diskussioner, ställde frågor så de kunde fördjupa sina resonemang, stöttade, ja helt enkelt gjorde allt det som jag inte kunde göra i måndags, då min enda uppgift blev att vara ”polis”.

I slutet av lektionen lyfte jag fram ett av de begrepp som grupperna diskuterat som den viktigaste punkt som de ville ta bort i sina fredsfördrag – nämligen skuldparagrafen.

”Jag skulle vilja be om ursäkt” sa jag. ”I måndags efter lektionen så gick jag till Billan och beklagade mig över hur jobbiga ni var på lektionen, utan att tänka på vad min roll var i det hela. Jag insåg när jag kom hem att jag gjorde precis det som de segrade makterna gjorde mot Tyskland efter första världskriget, jag la all skuld på er. Utan att fundera kring vad jag kunde gjort annorlunda. Sen insåg jag att ”skulden” kanske inte enbart låg hos er, utan även hos mig och min uppgift. Jag insåg att jag varit otydlig när jag gjort uppgiften. Tyckte ni det var skillnad på det jobb ni gjorde idag jämfört med vad ni gjorde i måndags?”

En elev sa då ”Ja, idag så fattade vi ju vad vi skulle göra. Hade vi fått den här analysmodellen och uppgiften i måndags så hade vi ju fattat hur vi skulle tänka och hur vi skulle göra!”

Då hade vi fattat hur vi skulle tänka och hur vi skulle göra

Visst är det enkelt att skylla på klassens beteende. Särskilt en gråmulen måndag över en kopp kaffe i personalrummet. För inte kan det vara ”fel” på mina uppgifter? Jag som tycker att jag har genomtänkta och genomarbetade uppgifter som jag synliggör på bloggen. Ingen är ”felfri”. Inte Storbritannien, inte Frankrike, inte USA och inte Tyskland. Inte heller 9 b och inte heller Fröken Flipp. Även om man givetvis gärna och ofta ser sig själv som den utan skuld, eller hur 😉 För det handlar inte om ”skuld”, det handlar om att ta ansvar.

När vi tar ett gemensamt ansvar, lika mycket i de stora sammanhangen i maktens korridorer som i det lilla sammanhanget i klassrummet, det är först då som vi undviker frågan om vem som bär skulden.

Eleverna har bestämt sig för att skuldparagrafen måste bort ur fredsfördraget i Versailles, och jag har bestämt mig för att skuldparagrafen en gång för alla måste ut ur mitt klassrum. Leta inte syndabock, leta lösningar.

Det ska bli väldigt intressant att lyssna på elevernas muntliga redovisningar nästa vecka. Något säger mig att de kommer bli väldigt, väldigt bra!

6984450024_afea065ff6-270x300

Annonser

7 reaktioner på ”Skuldparagrafen

  1. Jag nickar igenkännande här i soffan. På min skola finns tyvärr många exempel där skulden läggs på eleverna utan den minsta eftertanke på sin egen del i undervisningen. Så sorgligt och frustrerande!

  2. Tack för fantastiska inlägg! Det är när ens eget lärande aldrig stannar av som man hjälper andra kunskapsbehövande bäst. Jag känner stor tacksamhet inför alla lärare som ville nå fram till mig under åren, det ändrade mig på djupet.

  3. SÅ bra skrivet! Finner inga ord HUR bra !

  4. Tack för delar dina tankar kring både ”misslyckat” (men med din vilja att komma vidare o förmåga att analysera o reflektera ledde ju ”misslyckandet” till stor framgång) o lyckat upplägg!

  5. ”Leta inte syndabockar, leta lösningar.” Tack, jag behöver sådana här exempel för att granska mig själv och för att få kollegor att tänka till. Du skriver så beskrivande och bra 🙂

  6. Så klokt! Tack för att du delar med dig!

  7. Underbart! Leta inte syndabockar, leta lösningar!
    och jag reflekterar att du i princip skapade ett upplägg som de flesta 15-åringar greppar direkt – du gick från ”Skoluppgift” till Gamedesign!
    Du kastade dem rakt in i ett interaktivt strategispel! 😀 Like!

    Och din förmåga till självreflekterande istället för fingerpekande är oerhört inspirerande ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s