Kamratrespons och lärande

Känner ni att det är den där tiden nu? Då man håller på att knyta ihop säcken och samlar ihop det där sista innan man kan slå sig ner med glöggen och pepparkakorna och njuta av julefriden på allvar…

Denna vecka har samtliga mina SO-klasser (5 st) haft bedömning i form av riktad skrivning. Mina nior har haft en bedömningsuppgift som är baserad utifrån en uppgift i ett gammalt nationellt prov, en uppgift där eleverna ska resonera kring orsaker som leder fram till nazisternas maktövertagande. Som förberedelse inför den riktade skrivningen har eleverna arbetat med den politiska, ekonomiska och ideologiska utvecklingen i Tyskland under mellankrigstiden och jämfört denna utveckling med situationen i Italien under samma period. Det material eleverna skapade tillsammans i basgrupperna inför den riktade skrivningen är material som eleverna fick ha med sig till den riktade skrivningen.

Rubriken på den riktade skrivningen denna vecka var ”En gång – men aldrig mer?”. Uppgiften gick ut på att dels lyfta fram de orsaker som låg till grund för nazisternas maktövertagande, men även göra jämförelser med dagens politiska situation i Sverige och Europa, se likheter och skillnader med 20-30 talets situation och utifrån detta resonemang fundera kring en eventuell framtida utveckling och hur man i så fall kan förhindra att historien upprepar sig…

Första lektionen fick eleverna ca 40 minuter på sig att skriva. Efter 40 minuter bytte de text med sin responskamrat. Jag har delat in eleverna i respons-par, med tanken att det ska finnas en kontinuitet i vem det är som gör kamratbedömningen, eleverna lär känna varandras styrkor och svagheter, samt att jag har delat in respons-par som är relativt jämna i sin kunskapsnivå. Detta för att bägge elever ska få ut maximalt av kamratbedömningen.

Om jag istället hade låtit eleverna skriva ”tills de är klara” och då fått byta med en klasskompis som också är klar, finns det en risk att elever på helt olika kunskapsnivå får ge kamratbedömning åt varandra. Eleven ska få feedback som gör att denne kan befinna sig i den proximala utvecklingszonen, om en elev som förmågemässigt ligger på en E-nivå får kamratrespons av en elev som befinner sig på en betydligt högre nivå, är det inte säkert att den responsen är till någon större hjälp för eleven i fråga. På samma sätt som en elev som har väl utvecklade förmågor behöver utmanas av en annan elev som befinner sig på ungefär samma nivå i sin kunskapsresa. Så är min tanke när jag satt ihop respons-paren.

Åter till uppgiften. Eleverna fick alltså ca 20 minuter på sig att läsa igenom det kamraten skrivit och ge respons. Både i form av en framåtsyftande kommentar (vad kan utvecklas) samt i form av matris, en matris som även den ursprungligen kommer från ett NP. Före bedömningsuppgiften hade vi konkretiserat och brutit ner matrisen, gett exempel på vad ett ”historiskt exempel” innebär och hur orsaker kan hänga ihop och förstärka varandra.

nazistpartiet1

Genom att arbeta med matriser så vill jag dels förbereda mina nior på hur matriserna kan se ut i nationella provet, men givetvis även på ett tydligt och konkret sätt visa för eleverna vad det är som bedöms under uppgiften.

Mitt mål under vårterminen är att arbeta betydligt mer med kamratbedömning. För det är i arbetet med kamratens text, som det även blir synligt för eleven hur hen kan utveckla sin egen text. Att synliggöra lärandet. Göra eleven delaktig och involverad i vad det är som bedöms och hur denna bedömning ser ut.

När eleverna gett kamratrespons så fick den som skrivit texten givetvis läsa igenom kommentaren och ställa frågor. Därefter var lektionen slut och jag samlade in bedömningarna utan att titta på dem.

Lektionen efter tog jag fram den riktade skrivboken och delade ut till eleverna igen. De fick sedan hela lektionen på sig att bearbeta sina texter, både utifrån kamratresponsen men också utifrån de tankar som väckts när de läst kamratens text. Fusk? Eller lärande?

Aldrig bedömning av lärande, bedömning för lärande. Först när eleven bearbetat sin text, fått bolla sina tankar med sin respons-kamrat och först när eleven var riktigt nöjd med texten, lämnades den in till mig för bedömning. Det som är spännande är att jag kommer givetvis även titta på kamratbedömningen, den kan säga en hel del om förmågorna hos den som gjort bedömningen.

I går satt jag på högskolan hela dagen, i en kurs som handlar om just bedömning för lärande. Följande meddelande trillar då in via elevernas Facebook-sida:

hamsa

Ok, i vanliga fall brukar jag inte uppmana mina elever att lura vikarier, men jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden. Och nånstans känna att vi är verkligen på rätt spår. Att göra eleverna till ägare av sitt eget lärande. Att lära elever att ta ansvar. Att göra elever engagerade, motiverade, delaktiga. Att synliggöra kunskapskrav så eleverna vet vad de måste göra och få elever att själva förstå hur de ska gå tillväga för att uppnå målen. Kanske låter det som en hel massa floskler. Men jag tycker nog att den här eleven, i sitt erkännande, belyser hela grejen med formativ undervisning. 

Bedömning för lärande, bedömning lärandet och bedömning mot lärande. Eller kort och gott, lärande!

Och det är ju just det vi ska syssla med, eller hur?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s