Men vad gör du på riktigt då?

En dag, precis före jullovet, var min son, tio år gammal, och min dotter, elva, djupt försjunkna i Minecraft. Med varsin platta i handen. Alvin stod ute i hallen och spelade medan Ida satt i soffan i vardagsrummet. Ida ska påkalla sin lillebrors uppmärksamhet och ropar till honom ”Alvin, kom hit!”

Alvin tar sin Minecraft spelare och går till Idas spelare inne i spelet. De möts.

Ida ropar igen, nu lite lätt irriterad ”Men Alvin – kan du komma HIT nån gång!”

”Men jag är ju hos dig, ser du inte det i plattan?”

”Men ååh – jag menar på riktigt!”

På riktigt. För min tioåriga son, var mötet på riktigt. Han var övertygad om att det var i spelet de skulle mötas. Det var ju just där han befann sig, just då.

Jag tänkte en hel del på den händelsen under lovet. Det där att något är ”på riktigt”. Igår dök tanken upp igen. Under en intressant föreläsning om alternativa verktyg som elever kan använda i undervisningen för att utveckla sin läs, skriv och språkförmåga dök tanken och funderingen upp igen. Teknik är bara teknik, stod det på en av power-point bilderna. Med efterföljande förklaring hur det personliga mötet ändå är det som är det viktiga i undervisningen. Jag förstår tanken bakom, det som logopeden ville förmedla. Vi kan inte gömma oss bakom teknik och tro att tekniken är en magisk trollstav som ensamt kan lösa alla språk, skriv och lässvårigheter som vi möter hos våra elever. Nej, givetvis så har läraren en oerhört viktig roll i allt språkutvecklande arbete.

Men tanken att teknik bara är teknik. Den fastnade. Och dröjer sig kvar. Lite som om att teknik inte är på riktigt. Och att det som sker i teknikens, datorernas, nätets värld, är något som sker parallellt med det som sker utanför. Det verkliga. Jag har tidigare skrivit om hur unga idag inte gör någon skillnad på livet på nätet och livet utanför. Därav skiftet från IRL (In Real Life) och AFK (Away From Keyboard). En liten förändring i språket men en stor förändringen i tanken. Livet på nätet, i teknikens värld, är minst lika verklig som livet utanför. Det finns inte längre ett ”verkligt” liv, och ett ”overkligt”.

För Alvin var det glasklart. När Ida ropade på honom att komma, så var det i spelets värld hon menade. För det var där han befann sig. Ida däremot befann sig i den andra världen. Den som är bortanför tangentbordet. Men bådas världar var precis lika verkliga för dem, just då.

Kan det vara så att vi ibland befinner oss i en annan värld än våra elever? Att vi befinner oss i det som vi i mångt och mycket anser vara den ”verkliga världen”, och där står vi och ropar på våra elever att komma hit. De å sin sida, befinner sig i sin verklighet, i sin värld, och undrar vad vi ropar för. När de redan är här.

Lyssnade på Radio P4, där en rektor på en skola i Örebro berättar hur de har tagit beslutet att låsa in elevernas mobiltelefoner. Rektorn ger sin förklaring till varför de valt att låsa in elevernas mobiler. ”Vi ser att elever under raster och även på fritids ofta går in i sina spel och andra sociala medier som gör att det sociala samspelet påverkas. Vi vill att man umgås i skolan.”

Läs det igen. ”Vi ser att elever under raster och även på fritids ofta går in i sina spel och andra sociala medier som gör att det sociala samspelet påverkas. Vi vill att man umgås i skolan.”

Det finns många elever som har svårt för det sociala samspelet. I världen bortanför tangentbordet. I den värld som vi vuxna har bestämt är den värld som är den ”riktiga”. Den verkliga. Där vi ska befinna oss. Men dessa elever kan i själva verket ha ett rikt socialt liv. I forum, grupper på nätet, ja i olika sociala forum. Elever som har vänner runt om hela jorden, vänner som delar samma intressen, som gillar att diskutera samma saker och som har en nära och tät kontakt. Som umgås helt enkelt.

När bestämdes det, och av vem, vad som gäller för riktlinjer i ett socialt samspel? Min tanke är att det knappast är eleverna som tillfrågas när de vuxna bestämmer var, hur och när ett socialt samspel ska ske. För mig är det självklart att det sociala samspelet påverkas av sociala medier. Det utvecklas, fördjupas, breddas. Det är ju faktiskt det som är tanken. Det till och med hörs på ordet. Sociala medier. En plats att mötas. I ett socialt samspel.

Teknik är inte längre bara teknik. Teknik är möten. Teknik är ett verktyg för att folk ska kunna mötas, oavsett avstånd mellan dem. Världen på nätet är som en enda stor mötesplats, där alla möts på samma villkor. Oavsett hur du ser ut. Vem du är. Vad du tycker, tänker och tror. En stor skolgård. Lekplats. För alla.

Visst finns det risker med denna gigantiska skolgård. Visst finns det ställen man ska undvika att befinna sig på, platser på nätet man inte ska besöka om man inte vill riskera att hamna på de där ställena som i skolgårdens värld ibland kallas ”hot-spots”. Ställen med större risker. Risker att känna sig otrygg, utsatt, mobbad.

Men som vuxen kan vi hjälpa eleverna och visa hur de kan göra för att undvika dessa platser. Vad de bör tänka på. Och hur de kan agera när de möter olika människor på nätet. Men det faller. Om vi vuxna inte vill, kan eller för den delen vågar, inse var merparten av det sociala samspelet idag sker för våra barn och unga. Då har vi ingen chans att kunna vara med och vare sig påverka, stötta eller hjälpa. Då är det vi som befinner oss i en värld, som för våra elever ibland ter sig betydligt mer overklig än den värld de lever i. Då spelar det liksom ingen roll hur många gånger vi ropar ”Kom hit!” Eleverna kommer ändå inte höra oss. Lyssna på oss. I alla fall inte på riktigt.

Ni vet lite som scenen i Sällskapsresan, när fru Storch går fram till platschefen för Suntrip och ställer frågan ”Men vad gör du på riktigt då?”

Testa att ställa samma fråga till dina elever.

”Men vad gör ni på riktigt då?”

Först då kan vi på allvar börja prata om att mötas. På riktigt.

Be-Social_quote

Annonser

En reaktion på ”Men vad gör du på riktigt då?

  1. Reblogga detta på katarinaenbomfransson och kommenterade:
    Läste detta inlägg från bloggen Mitt Flippade Klassrum. Många tänkvärda saker i denna texten. Jag håller med om det som är skrivit där. För mig är digital teknik en del av verkligheten. Den är en del av mitt liv, mina egna barns liv och mina elever. Delar inlägget för jag tycker det var mycket bra skrivet /Katarina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s