#JeSuisCharlie

”Lotta, hur har du tänkt att bedöma det som eleverna gör nu?”

Frågan kom idag i fikarummet, när jag berättade för nyfiken kollega om hur mina elever som bäst är i färd med att skapa ett projekt utifrån hashtaggen #JeSuisCharlie

Mitt svar var kort och enkelt. ”Jag bedömer inte det”.

Att inte bedöma. Att låta eleverna skapa utifrån andra ramar och förutsättningar än de som står i kunskapskraven. Det kan vara provocerande för många. Men min kollega skrattade mest och sa ”Ja, du är verkligen modig som vågar bryta all planering och kasta dig in i andra saker. Det hade jag aldrig vågat”.

Lärarens uppgift är visserligen att utveckla elevernas kunskaper, deras förmågor, kunna visa på vilka mål vi arbetar mot och synliggöra kunskapskraven för eleverna. Men vad händer med det viktigaste av allt – vår värdegrund som läroplanen bygger på? Som jag ser det så är värdegrunden i fokus när vi pratar om elevinflytande och elevdemokrati i form av elevråd och fixa uppehållsrum. Inflytande i det lilla. Eleverna har inflytande, nåja åtminstone i bästa fall, när skolor ska skriva förväntansdokument och överenskommelser som handlar om hur vi ska bete oss mot varandra i skolan. Eleverna får kanske sitta med i matråd och biblioteksråd och vara med och bestämma om det ska serveras köttbullar eller fiskpinnar på tisdagar, och när på året den efterlängtade tacobuffén ska dukas fram.

Men när använder vi oss av elevinflytande på riktigt? Och då menar jag inte elevinflytande som handlar om världen inuti skolan, nej, jag pratar om elevinflytande där eleverna ges möjlighet att vara med och påverka samhället. Låta världen utanför bli en del av världen innanför skolans fyra väggar.

”Skolväsendet vilar på demokratins grund”. Första raden, första kapitlet i läroplanen. Skolväsendet vilar på demokratins grund. Samtidigt som skolan startar upp en ny termin sker ett fasansfullt övergrepp och terrorattentat mot en av demokratins grundprinciper – rätten till yttrandefrihet. Hur skulle jag kunna starta upp en termin och gå efter det jag planerat i förväg, när själva grunden i demokratin attackeras?

Det är inte modigt av mig att släppa min planering. Det är inte att vara modig att bortse från bedömning, kunskapskrav och centralt innehåll. Det är min skyldighet! 

Jag är lärare. Mitt uppdrag är att följa läroplanen. Om jag bortser redan från första meningen i första kapitlet – har jag inte redan där brutit mot mitt uppdrag som lärare?

Eleverna i mina nior har bestämt att de vill göra en film, liknande den de gjorde i våras under hashtaggen #Bringbackourgirls. Hur det färdiga resultatet kommer se ut den här gången vet jag inte än. Eleverna är som bäst uppe i en kreativ process och skapar manus, gör upp riktlinjer för hur filmen ska spelas in och vad de vill förmedla. I måndags fick den ena klassen spåna fritt över tankar och idéer på saker de vill säga i filmen. I slutet av lektionen, när vi ska göra en sammanställning över deras tankar, räcker en av eleverna upp handen. En troende, muslimsk kille, som har skrivit en text som berör ända in i hjärtat.

”Lotta, den kanske inte är bra rent grammatiskt, men jag vill säga det på engelska så att alla förstår.” Jag läser. Och får gåshud. På fem rader får eleven med allt det som skolan vilar på. Solidaritet. Demokrati. Yttrandefrihet.

twitter

I läroplanen står det svart på vitt att alla som arbetar i skolan ska medverka till att utveckla elevernas känsla för samhörighet, solidaritet och ansvar för människor också utanför den närmaste gruppen. Det är inte kopplat till något kunskapskrav. Eller bedömning. Eller centralt innehåll. Därför hinns det oftast inte med. Det är så mycket ”annat” som ska hinnas med. För att hinna bedöma. För att beta av kunskapskrav.

Här kommer ett tillfälle då vi befinner oss i ett skarpt läge. Som lärare har jag två val. Antingen gör jag eleverna till passiva åskådare och talar om händelsen i Paris, eller så gör jag eleverna delaktiga i kampen för demokrati och yttrandefrihet. Delaktiga i att förmedla skillnaden mellan religion och terrorism. Vi kan välja att se på. Eller vara med.

Jag kan välja elevinflytande och elevdemokrati på riktigt, eller jag kan välja att nöja mig med att fortsätta låta eleverna bestämma vilken dag det ska serveras köttbullar och vilken färg vi ska måla i uppehållsrummet.

Jag kan välja att vara i det lilla. Eller i det stora.

Jag är Charlie. Vem är du?

voltaire-freedom-of-speech

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s