Precis kommit hem från föräldramöte för årskurs åtta i mitt arbetslag. En härlig kväll, fyllt av möten med engagerade, intresserade och delaktiga föräldrar. Vissa av föräldrarna har hjälp av tolk, några hjälper varandra med att ställa frågor och översätta. Många utav föräldrarna som jag mötte i kväll kommer från ett annat land och talar ett annat språk. En del har bott i Sverige en längre tid, andra kom till Sverige så sent som i höstas. Men alla var där av en och samma anledning.
De vill vara delaktig i att forma sitt barns framtid. De är måna om sina barns framtid.
Barn som vi möter varje dag i skolan. Barn från alla delar av världen, barn som allt mer behärskar det svenska språket och barn som precis börjar lära sig grunderna. Vi trixar. Och fixar. Men vi möts i samtalet. Om det samtalet sen sker med hjälp av studiehandledare på modersmålet, med hjälp av engelska eller med hjälp av bilder och kroppsspråk – vad spelar det för roll? Vi ser till att mötas.
För de vill vara delaktiga i att forma sin egen framtid. De är måna om sin egen framtid.
Sen kommer jag hem. Slår upp datorn och ser en länk på Facebook till Lärarnas Riksförbunds blogg. Där finns ett nypublicerat inlägg med rubriken ”Ord och inga vitsar”. Läser inlägget och fasar över den människosyn som blogginlägget sprider. Ja, jag vet, det står del 1 av 3, kanske är det en sorts cliffhanger inför nästa inlägg, men i så fall har författaren Volkan Serengil totalt misslyckats med att skapa någon som helst sorts spänning inför fortsättningen. Det enda han lyckats skapa är ilska. Hos mig och hos så många andra som läst inlägget.
Ilska över den arrogans, den översittarton och den totala brist på värdegrund som lyser igenom hela inlägget. Är det ett skämt? Är det ironi? Är det på allvar?
Jag vet inte, kan inte svara på hur författaren tänkt sig att detta inlägg ska uppfattas, men en sak är säker, hade jag mött mina elever, eller mött mina elevers föräldrar ikväll, på samma sätt som denne studie- och yrkesvägledare möter det barn som han beskriver i inlägget, så hade våra möten bestått av allt annat än att mötas.
Skolan har ett uppdrag. Alla som arbetar i skolan har ett uppdrag. Och alla som arbetar i skolans värld har en värdegrund som uppdraget baseras på. I läroplanen, första kapitlet, står att läsa följande, under God miljö och lärande ”Eleven ska i skolan möta respekt för sin person och sitt arbete. Skolan ska sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära”.
Eleven ska möta respekt för sin person. Hur kan vi någonsin uppmuntra och utveckla elevernas vilja och lust att lära om vi inte bemöter eleven med respekt? Volkans blogginlägg vittnar om allt annat än respekt för elevens person. Det går stick i stäv med allt det som skolans värdegrund-uppdrag bygger på. Hur man ens kan publicera ett sådant blogginlägg är för mig helt obegripligt. Oavsett syfte. Oavsett eventuell fortsättning. Oavsett ironi eller försök till att väcka debatt.
Lärarnas Riksförbund har nu tagit bort blogginlägget från sin sida, men sådana här inlägg från människor som arbetar i skolans värld får inte sopas under mattan. De måste lyftas fram. För om det så bara är en människa som arbetar med barn och unga som har dessa tankar, så är det en för många!
”Jagg vill ha betyck” inleder Volkan sitt raljerande inlägg.
Jag vill ha en förklaring!
Jag tror inte jag är ensam om det…
För er som inte hann läsa innan inlägget togs bort. Klicka på bild för större text.
Mitt Flippade Klassrum 
Jag håller med- blev så otroligt provocerad när jag läste inlägget, men allra mest ledsen… Jag skrev en lång kommentar till inlägget, som aldrig publicerades. Hur tänkte de? Vart ville de komma med inlägget? Förnedring i allra högsta grad – och LR borde gå ut med en förklaring och ursäkt!
Jag undrar så vad som är syftet med inlägget…förstår inte del 1 av 3…tycker att det är läskigt att läsa raljeringen över uttal och suckar och handtvätt…också konstigt att ta bort det istället för att ta upp det till debatt. Gillar att du lyfte det.
// Cilla
Hej!
Det är jag som skrev inlägget. Jag ska vara noggrann med att min ambition har varit att texten/texterna återspeglar både min arbetssituation som SYV och de nyanlända elevernas frustration. Uppenbarligen gick inte mitt skrivande hem. Det är bara beklagligt. Framförallt eftersom många har utgått från att mitt syfte är att kränka.
Ett betyg i SAS-GR är otroligt viktigt för många elever, eftersom den ger tillgång till så mycket: Yrkesintroduktionen för de yngre eleverna och YRK-VUX för de äldre. I många fall är ett betyg i svenska orealistiskt. Delvis för att eleverna sällan uppnår det djupet i språket – och delvis för att prestationskraven i ämnet är för hårda (läsa böcker, skriva referat etc.). Det blir en tröskel som försvårar ungdomarnas möjlighet att fortsätta inom gymnasieväsendet (främst IMYRK) såväl som läsa ett yrkespaket på VUX. Det är särskilt värst för ungdomar som saknar personnummer och fyller 18 år – deras möjligheter att fortsätta med IMYRK tillintetgörs utan ett betyg i svenska.
Jag tänkte genom mina blogginlägg beskriva denna stress och frustration jag möter hos eleverna. Min avsikt var att angripa problemet med glimten i ögat – vilket skulle ge mig mer spelrum att beskriva problemet utifrån min vardag. Tyvärr lyckades jag inte nå fram till alla… Det ska sägas att min värdegrund står stabil och jag är övertygad om att eleverna på skolan såväl som personalen vet det. Utan tvekan. Jag är en omtyckt stuide- och yrkesvägledare, kollega såväl som vuxen i skolmiljön.
Jag tycker att det är djupt beklagligt att väldigt många har dragit allt för bekväma och snabba slutsatser. Väldigt beklagligt.
/Volkan
Tack för att du tog dig tid och svarade på blogginlägget. Ja, vi var många som reagerade oerhört negativt på det vi läste. I inlägget framgick det inte vilket ditt syfte var, eller hur del 2 och 3 skulle se ut, men när du skriver ”jag blänger irriterat på eleven”, så är det svårt att utläsa att det mötet utgick från en stabil värdegrund.
Det du skriver här, och det du skrivit som vidare förklaring på Twitter, borde varit det som du istället lyft fram i ditt inlägg.
Jag efterlyste en förklaring till ditt inlägg och är tacksam för att du tog dig tid att ge en.
Med vänlig hälsning Lotta K
Jobbar på samma skola som bloggaren och vill inte på något sätt ställa mig bakom honom. Tycker dessutom att svaret här inte gör det hela bättre. Att skylla på att läsarna drar bekväma slutsatser, är PK, och inte förstår och samtidigt framhäva sig själv som en omtyckt kollega är inte särskilt förmildrande.
Volkan är är en omtyckt kollega. Finns inget ont i honom
Precis Jesper! Men det har inte med saken att göra. Det är inte personen det handlar om utan om inlägget. Vill inte ställa mig bakom bloggaren, men som kollega är det något annat som inte ska användas som argument här.