Det kom ett mail…

”Lotta, har du mailadressen till någon på skolverket”. Frågan kom på Facebook från en elev i början av veckan. Jag blev ju givetvis nyfiken och skrev tillbaka att jag säkert kunde hitta en person på skolverket att maila till, och passade på att fråga om eleven ville berätta vad det var som hon ville skicka.

”Jo, jag har skrivit ner mina tankar som jag samlat på mig under min högstadietid. Tankar kring hur jag uppfattar skolan, saker som jag har tänkt på och saker som jag vill berätta för de som är involverade i skolan”.

Min nyfikenhet blev givetvis inte mindre. På lektionen dagen efter frågade jag eleven om hon ville att mailet skulle vara hemligt, eller om det fanns någon möjlighet att jag skulle kunna få läsa det. ”Åh, vill du det? Du får jättegärna läsa. Det är inga hemligheter, men jag vill att de som är ansvariga för skolan ska få läsa”.

En tanke föddes i mig. Efter lektionen frågade jag eleven om hon ville att jag skulle publicera brevet i sin helhet på min blogg. Eleverna vet att det är många som arbetar i skolan som läser min blogg och jag har haft elever förr som varit med och skrivit inlägg.

Eleven svarade direkt ”Absolut! Jag mailar den till dig och så kan du läsa igenom den först.”

Vi hade sedan en diskussion huruvida hon skulle publicera sitt namn eller inte. Jag bad eleven fundera och prata med sina föräldrar innan hon bestämde sig. Eleven tog beslutet att inte publicera sitt namn eller klass. Ett beslut jag fullhjärtat stöder och respekterar.

Här kommer brevet. I sin helhet. Läs och begrunda. Hur upplever många av de elever vi har i skolan vårt nya betygssystem och hur kan vi lärare fortsätta att arbeta för att varje elev, varje elev, ska lämna skolan varje dag och känna att jag gör mitt bästa och mitt bästa är alltid tillräckligt.

Alltid.

Hur?

”Hej Skolverket! Jag är en tjej som är 15 år gammal och går i nionde klass. Jag har sammanfattat lite hur jag som en elev i Sverige ser det ur mitt perspektiv om hur jag hanterar skolan. När jag började sjätte klass tyckte jag att det var så kul att börja skolan. Jag var alltid glad och positiv, det är jag nu med men nu känns det som om jag har gett upp.

6:an gick så bra! När jag började 7:an så fick vi veta att vi skulle börja betygsättas i dom olika ämnerna från A-F. Först hade jag ingen aning om vad det handlade om men efter några månader började mina lärare prata och berätta om hur vi betygsattes. Jag hade klarat förmågorna för att nå ett A men jag fick inte A. Jag fick istället ett C. Jag hade inte klarat en förmåga vilket gjorde att jag sänkte mig till ett C.

Jag försökte förklara för mina föräldrar hur det egentligen var, men det var rätt så svårt för dom sa själva att det var höga krav på oss i 7:an. Jag fortsatte kämpa hela dagarna. Jag försökte plugga när vi hade rast, när jag gick hem och ibland satt jag till och med på natten för att plugga. När jag började 8:an mådde jag inte så bra. Jag hade svårt att andas, mådde inte bra alls. Jag åkte till akuten flera gånger och varje gång jag var där så sa dom att jag stressade mycket, jag skulle helt enkelt ta det lugnt. Men det var svårt. Både jag och mina vänner pratade hela tiden om vad vi skulle göra för att inte stressa upp oss och fortsätta att höja våra betyg.

Nu går jag i nionde klass och är mitt uppe i de nationella proven. Jag tycker att det både finns fördelar och nackdelar med nationella proven. Fördelen är såklart att jag kan visa vad jag egentligen har försökt göra under dessa år men nackdelen är ju att vi ungdomar är ungdomar och inte ska behövas få krav på det vi ska klara. Vi är ungdomar som ska gå till skolan lära oss nya saker, leva livet. Vi har nyss börjat leva in oss i våra liv, och vill fortsätta att göra det.

Vad skulle hända om man betygsattes när man jobbade och för att få ett A så skulle man få full pott av lönen men fick man F så skulle man inte få ett enda öre? Skulle man inte känna sig värdelös? Skulle man ha det höga självförtroendet kvar? Skulle man vara stolt, eller göra någon annan stolt?

Ni i Skolverket gör ett fantastisk jobb och jag är framförallt tacksam att jag har tillgång till skola och senare i livet en underbar utbildning. Men sluta sätt så höga krav på oss elever! Vi ska kunna misslyckas, vi lär ju oss av våra misstag.”

e-mail

Advertisements

2 reaktioner på ”Det kom ett mail…

  1. La frågan på Skolverket…
    Hej Åsa!

    Tack för ditt inlägg och tack även till eleven för att hon har velat dela med sig av sin bild av skolan och den nya betygsskalan. Vi har stor förståelse för den bild hon ger, och att skolan kan upplevas som stressig för många.

    Som elev ska man få möjlighet att visa sina kunskaper flera gånger och på olika sätt. Alla elever kan ha en dålig dag och inte få ett så bra resultat som eleven vanligtvis hade fått på ett prov. Men det här provtillfället ska inte vara elevens enda möjlighet att visa de kunskaper som provet prövat. Ofta kan en elev ha olika resultat i samma del av kunskapskraven. Läraren får då bedöma vilka resultat i en viss del av kunskapskraven som ger den mest rättvisande bilden av elevens kunskaper.

    Kolla gärna på den här filmen där Matilda Hellström, ordförande för Sveriges elevråd – Svea, ställer några vanliga elevfrågor till oss om just betyg och betygssättning.

    Vänliga hälsningar
    Skolverket

  2. Hej,

    Jag tycker att den svenska skolan ställer för låga krav på eleverna. På min skola häpnas vi av den låga nivån på nationella proven i engelska och i svenska. Kunskapskraven skulle kunna bli bättre. Elever hamnar inte på akuten pga. skolstress såvida det inte är något annat fel där från början. Skolprestation kopplad till självbild eller människovärde kanske?

    I en tid då de svenska elevernas kunskaper blir sämre jämfört med andra länder känner jag att detta mejl är ett undantag.

    Föräldrarna ska prioritera skolan före fritidsaktiviteter. Föräldrarna ska lära sina barn att sitta still, att lyssna och att inte störa. Vi kan fortsätta med det jobbet i skolan men grunden ska komma hemifrån. Familjerna ska inte resa bort på skoltid, framför allt om eleven inte sköter skolan som man ska.

    Stödinsatser ska sättas in och diagnoser ska ställas när eleverna är små, 8-9 år, de ska inte glida genom och sen inte klara av högstadiet eller gymnasiet. Högre krav på läs- och skrivförmåga från år 1.

    Skolorna och lärarna ska få fler befogenheter för att kunna göra sitt jobb, som ibland måste göras mot eleven eller föräldrarnas vilja, för elevens bästa. Lektionstiden per lärare ska sänkad. Det är orimligt att en heltidare i år 6 ska ha 23 lektionet och vara klassmentor. Hur ska man hinna med planering, rättning, reflektion och efterarbete?

    Arbetsro ska prioriteras. De som inte sköter sig måste få någon konsekvens. Och nu hinner jag inte skriva mer men lösningen är att både föräldrarna och staten skärper sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s