Lärande 2.0

I mitt förra inlägg, När plan A inte funkar, skrev jag om hur jag fick ta ett steg tillbaka och reflektera kring vad det var som gjorde att min planering inte gav de resultat jag önskade i klassrummet. Efter att ha strukturerat om, skapat stödmall för eleverna, förtydligat faktorer, visat eleverna bra källor, anpassade efter deras språkliga förmåga, blev lärandet i klassrummet ett helt annat. De ”likgiltiga, oengagerade eleverna” som lektionen innan mest hade surfat runt och kollat Facebook, satt nu istället djupt försjunkna i vattentillgång, rätt till utbildning och medellivslängd.

Likgiltiga? Oengagerade? Det låter inte riktigt som något jag brukar skriva? Nej, det är det inte heller, uttrycken är lånade ur Fredrik Anderssons inlägg, som fått stor spridning i sociala medier. I inlägget så skriver han hur han bestämt sig för att bli en ”lärare 2.0”, med ordning och reda, där han kommer ”tvinga” eleverna att prestera och där en slapp och likgiltig attityd inte tolereras.  För elevernas skull, menar Fredrik. Inlägget hittar ni bl.a här.

Egentligen är det här inget inlägg tänkt som en replik till Fredriks inlägg. Det har jag redan gjort i Facebook-gruppen The Big Five. Jag vill mer säga att ja, jag kände ingen hans frustration den där lektionen då eleverna la mer tid på allt annat, än just på den uppgift jag skapat. Men att försöka ”tvinga” eleverna att prestera (när det i själva verket handlade om att jag brustit i min struktur) hade nog gett föga resultat.

Kanske hade jag varit mer lyckosam genom att ringa hem och berätta för föräldrarna att sonen/dottern inte presterat något på lektionen (något som Fredrik uttrycker att han kommer göra mer av ”Han kommer bli en obekväm jäkel som kontaktar föräldrar samma kväll som killen eller tjejen inte skött sig”). Men vad hade jag fått för resultat i klassrummet nästa dag? Hade eleven förstått mer av min planering enbart för jag kontaktat hemmet? Skulle jag lägga över ansvaret av bristerna i min planering på föräldrarna? Hade det verkligen hjälpt eleven i hens kunskapsutveckling?

Tillbaka till klassrummet. Lektionerna som har följt efter att jag skapade mer struktur och stöd har stått helt i kontrast till den första lektionen. Eleverna har skrivit klart sin stödmall, de har skapat ”lands-kort”, dvs kort där de överfört de länder de har på sin stödmall till kort, där landets namn, huvudstad och världsdel står. Dessa kort använder eleverna och flyttar runt i sina diskussioner, vilka faktorer som spelar in om ett land kan anses ”rikt”, eller ”fattigt”.

För eleverna blir det konkret när de har kort att fysiskt kunna flytta runt och placera ”i ordning”, allt eftersom diskussionen fortlöper.

För mig som lärare ger det också en möjlighet att få en visuell överblick över resultatet av deras tankar. Det ger mig en möjlighet att ställa följdfrågor som kan föra diskussionen framåt. ”Här har ni placerat Kina före Brasilien, varför har ni gjort det”? ”Vilka faktorer har ni valt in i ert resonemang”? Eleverna får ett tillfälle att visa sitt resonemang, ändra, utveckla och komma på nya infallsvinklar.

10421627_1663924053836387_5467710347820282357_n (1)

Diskussionen fortsätter…

I en basgrupp saknades en elev, men det problemet löste kamraterna snabbt och enkelt genom att använda Facetime, ringa upp eleven som var sjuk hemma och fortsätta diskussionen kring vilka faktorer som verkligen hade störst påverkan på ett lands utveckling och varför. På lektionen, fast hemma liksom 🙂

11169845_1663929780502481_3573062204285451414_n

Teknik när den utnyttjas på helt rätt sätt i undervisningen!

Två av eleverna hade, trots alla mina ändringar i planeringen, inte lyckats komma vidare från stödmallen. Den ena eleven är nyanländ och den andra hade missat några lektioner. De satt och försökte ”komma ikapp” sina kamrater, men jag kände att de inte riktigt hade grepp på vad det var vi gjorde, och framförallt inte syftet med det vi gjorde.

Då slog det mig. Så oerhört snävt jag tänkt. Här har vi två elever, från två olika världsdelar, som sitter med så oerhört mycket kunskap och som upplevt hur det är att leva i andra länder. Och så står jag och ber dessa elever hitta fakta om Kina. Och om Singapore. När de i själva verket är experter och kan dela med sig till sina klasskamrater av en fantastisk kunskapsbank.

Den ene eleven är från Eritrea. Jag började ställa frågor, ömsom på svenska, ömsom på engelska. ”Var bodde du?” ”Ser det likadant ut på landet som i staden?” ”Har alla i Eritrea tillgång till vatten i husen?” ”Var får de vatten ifrån?” Eleven började berätta om livet i huvudstaden, jämförde med livet på landsbygden, berättade att människor fick gå långt för att hämta vatten. I smutsiga brunnar och vattenhål. Detta kunde göra att sjukdomar spreds. Men att det fanns sjukhus. I stora staden. Inte lika mycket på landet. Men att det gick en buss till staden för de som var sjuka.

Så mycket kunskap. ”Please tell us more”, sa jag. ”Skriv om hur affärerna ser ut, vad kan man handla, finns det mat till alla, hur är vädret, har man internet, dator, hur bor människorna?” Eleven nickade och log. ”I can do that”!

Jag frågar den andra eleven vilka länder hen bott i. Colombia och Panama, svarade hen. Och utan att jag sagt något fortsätter eleven ”Panama är egentligen ett rikt land, trots att många är fattiga. Visste du fröken att vi har Panamakanalen, och att stora skepp får betala massa pengar för att åka igenom den, men ändå så lever så många människor jättefattigt. Visst är det konstigt?”

Ja, visst är det konstigt. Visst är det konstigt att världens resurser fördelas så olika. Visst är det konstigt att vissa människor lever i rikedom, medan andra människor får kämpa för att överleva.

Och visst är det konstigt att det skulle krävas så många lektioner innan jag insåg värdet av den kunskap som finns rakt framför mig. Visst är det konstigt att jag fortfarande tror att kunskapen i boken och fakta på internet är viktigare än den kunskap dessa elever kan sprida till sina kamrater.

Och visst är det konstigt att vi, år 2015, fortfarande talar om ”oengagerade och likgiltiga” elever, elever som vi ska ”tvinga” till kunskap. Visst är det konstigt att ett inlägg där läraren bestämt sig för att bli en ”obekväm jäkel” blir en succé som delas i tiotusentals runt om på nätet och i kvällstidningar.

Eller är det så konstigt? Visst är det enklare att lägga över ansvaret på andra. På föräldrar. På specialpedagogen. På skolledningen. På kommunen. Staten. Regeringen.

På eleven.

Än en gång så har jag insett, att varje dag, varje lektion, är ett tillfälle då jag lär mig något nytt. Om andra. Men framförallt om mig själv. För mig så innebär begreppet ”lärare 2.0” en medveten lärare som synliggör sina styrkor. Och sina brister. För att kunna förändra och utveckla. För mig så innebär begreppet ”lärande 2.0” att jag, tillsammans med mina elever, skapar de bästa förutsättningarna för att alla elever, alla, ska lyckas i sitt lärande.

Lärande handlar inte om tvång. Att tvingas prestera. Lärande handlar om att nyfiket utforska, upptäcka och inse.

Eller som min elev Saba uttryckte det ”Det är fett kul att lära sig saker man inte visste innan!”

Vi lär, så länge vi har elever, inte sant?

Advertisements

3 reaktioner på ”Lärande 2.0

  1. Tack för dina kloka ord!

    • Jag känner igen mig då du beskriver att du inte når fram. Visst är det nödvändigt att förändra och tänka till. Jag skulle önska att vi oftare diskuterar dessa frågor vi lärare emellan istället för att döma. Du gav mig hopp, tack!

  2. Tack för att du delar med dig! Jag håller med om ditt resonemang.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s