Att möta en hjälte

Hade tänkt att ligga lågt med bloggandet denna vecka. Just nu fylls livet upp av både ”måsten” och egna val. Nationella prov som ska rättas och poäng som ska rapporteras. Betygslistor som ska kontrolleras, arbetsområden som ska avslutas, klassresa till Göteborg ska slutplaneras och däremellan har jag mina fyra egna barns klassaktiviteter, grillkvällar på förskola och en och annan knattematch i fotboll.

Ja våren är verkligen en tid för hängivning. Men när man ger sig hän åt många saker på samma gång så måste man hitta de där små stunderna för att pausa. I dag fick jag en sån stund. Ett litet möte, men ett möte som fick mig att känna den där stoltheten och vikten av att det vi lärare gör varje dag, faktiskt gör skillnad och spelar roll.

Nummer 702. Det är taxibilen jag blir hänvisad till av kvinnan bakom disken på Bromma. Taxi 702, som ska ta mig från Bromma flygplats till Södermalm och Libers event där jag, tillsammans med Göran Svanelid, ska föreläsa om Big 5, flippat klassrum och hur man kan skapa ett lärande med förmågor och eleven i fokus.

Jag letar efter nummer 702. Då ser jag en taxi som kör fram och därinne sitter en man och vinkar glatt. ”Välkommen”, säger han med en brytning som skvallrar om sydligare breddgrader. Jag tittar på namnskylten. Mikhael Mikalides.

”Vilket väder ni har i Stockholm”, inleder jag konversationen med. Vindrutetorkarna håller en hög frekvens. ”Ja, det är inte klokt vad det regnar”, svarar Mikhael med ett stort leende. Vi fortsätter att småprata om väder. Om medelhavet. Om svensk sommar. ”Ska du sova över i Stockholm”, undrar Mikhael. Adressen han ska ta mig till är Clarion hotel, där eventet ska äga rum. ”Nej, jag är bara här över dagen för att föreläsa”. Han tittar på mig. ”Du är lärare va?”

Jag ler och undrar om det är så enkelt att se. Han börjar prata om sina barn. Han har fem barn, varav de tre äldsta är lärare, och de två yngsta planerar att gå samma väg. ”En av mina söner, Mikhael, ja vi heter likadant, han är lärare och skriver böcker och blir intervjuad i tidningar”.

Jag blir nyfiken och gör snabbt en sökning på Twitter och hittar en länk till en artikel från Skolvärlden. Artikeln handlar om en lärare, som tillsammans med sina elever ger ut en egen lyrikbok. Jag läser nyfiket inledningen av artikeln medan pappa Mikhael stolt berättar om sonens bokförlag, om sonens väg fram till läraryrket och hur nära det var att han istället hade blivit pilot och inte lärare.

”Du vet, det finns lärare som går till jobbet, lär ut, äter lunch och sen går hem. Sen finns det sådana som min son och hans hustru. Som lägger ner all tid på jobbet, som älskar sitt jobb och som jobbar dygnet runt och gör skillnad”.

”Jag minns när jag kom till Sverige. Jag stod med min son på en busshållplats. Det var kallt i Stockholm, säkert 25-30 minus. Jag frös och Mikhael frös. Jag försökte läsa busstidstabellen, men kunde inte förstå språket. Då blev jag förbannad. Jag gick hem och redan från den kvällen så läste jag, och läste och läste. Jag blev förbannad den dagen när jag inte kunde förstå språket, och bestämde mig samma dag för att se till att lära mig språket. Nyckeln till allt är språket.”

Jag nickar instämmande. Tänker på mina elever. På mina nyanlända som kommer till Sverige och möter ett helt nytt land, ett helt nytt språk. Hur det känns att inte förstå. Jag läser vidare i artikeln.

”Mikhael Mikalides flydde inbördeskriget i Libanon när han var tre år gammal. Han växte upp tillsammans med föräldrarna i Rinkeby, utanför Stockholm.

– Jag minns att de bad mig översätta det som sades i Aktuellt, när jag var sex år gammal och lärt mig svenska ganska bra. Men nyhetetsspråket var främmande för mig, med begrepp och termer jag inte kände till.

Därför, menar Mikhael Mikalides, förstår han vikten av språk.”

Mikhaels far förstod vikten av att kunna språket. Han hade stått där på busshållplatsen, frusen, med en treåring bredvid sig, utan att kunna veta hur han skulle göra för att ta sig hem.

”Det handlar om vilja”, säger Mikhael och avbryter mina tankar. ”Jag hade viljan att lära mig svenska.” Ja, det handlar om vilja, men det handlar också om stöttning och förutsättningar. Mikhaels son hade stöttning hemifrån, och fick de förutsättningar som gjorde att han är den han är idag. Det är jag helt säker på. Jag har aldrig mött Mikhael d.y, men jag är helt säker på, utifrån det hans far berättade och utifrån det jag under dagen hittat och läst om honom, att det han fick med sig hemifrån har format den han är idag. Att stärka barns läs- och skrivkultur ser han som sin livsuppgift, och precis som jag, arbetar han mycket tillsammans med nyanlända elever.

Taxin stannar vid ett rödljus. Mikhael kliver ur taxin, går bak och öppnar bagaget. Letar fram två böcker och precis när lyset slår om till grönt hinner han tillbaka in och sätter sig på förarsätet igen. ”Här är min sons böcker”. En fantasybok, Agalias väktare, samt den lyrikbok som Mikhael tagit fram tillsammans med sina elever.

Jag bläddrar i lyrikboken. Lättöverskådlig, tydlig – hur man gör när man skriver lyrik. Bläddrar fram till mitten. Där hittar jag elevernas egna dikter. Läser och berörs. Slås över hur gärna jag hade velat möta denne man som så tydligt brinner för sitt uppdrag och för sitt yrke.

”I sommar gifter sig ett av mina barn”. Mina pedagogiska tankar avbryts av Mikhaels stolta leende. Jag förstår hur viktig familjen är för denne man. Hur stolt han är över sin son Mikhael, ja, över alla sina barn. En man som kom till Sverige och började om. En man som gav sina barn den bästa förutsättningen för att lyckas i det nya landet – ett språk.

Varje dag så ger vi våra elever den viktigaste gåva vi kan ge – vi ger våra elever språk. Att undervisa språk handlar inte om att vara svensklärare. Att undervisa språk handlar om att ge eleverna orden – oavsett ämne. Ge eleverna orden så att de vågar uttrycka sig. Vågar dela sina tankar. Vara delaktiga.

Att ge en människa ett språk är att ge en människa förutsättning. Förutsättning att vara en del av något större.

Att  möta min idol, Göran Svanelid, är stort. Att bli inbjuden att föreläsa av Liber, ett läromedelsförlag som jag under åren hämtat så mycket inspiration och idéer av, är ännu större. Men störst av allt idag var nog ändå mötet med Mikhael Mikalides. Den leende, vinkande taxichauffören och fadern, med det stora hjärtat och det stolta leendet.

Han fick mig att än en gång inse vikten av det arbete vi gör i skolan. I hans ögon är hans son en hjälte. I mina ögon är han en hjälte.

Jag kliver ur taxin och stänger dörren med ett leende.

Vi är alla hjältar och vi kan alla göra skillnad.

a-hero-is

Annonser

En reaktion på ”Att möta en hjälte

  1. Tack för idag Lotta! Du skapar verkligen en känsla av att göra skillnad. Jag är så glad att få ha dig som föreläsare och att få möjlighet att höra om hur du och många av dina kollegor arbetar. Fantastiskt!!! Ni är som vi säger viktigast! ( vi är bara näst viktigast). Ser fram emot mer samarbeten framöver! Tack för idag! Gunilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s