100% välkommen – alltid!

I morgon är det dags! Då kommer alla förväntansfulla och nyfikna ettagluttare och ska få sin vässade penna, sitt nya, vita suddgummi och sitt oöppnade skrivhäfte. Kommer ni ihåg doften? Den där speciella lukten som bara finns i ett helt nytt radergummi. Eller i en helt ny, oöppnad bok. Eller skrivhäfte. Det luktar liksom speciellt. Förväntningar. Det luktar allt det där o-skrivna. Det som ännu inte finns, men som väntar på att skapas.

I morgon är det dags! Då kommer alla skoltrötta, alla som hellre vill stanna kvar i sin ledighet. Med tunga steg kommer de äntra klassrummet, första frågan kommer antagligen vara ”När får vi gå hem idag?” Alla de som egentligen trivs rätt bra med kamrater, med raster, med moppegänget som de inte sett på hela sommaren, de som brukar hänga utanför träslöjdssalen och då och då köra en repa på skolgården. Utan hjälm. Fast de egentligen inte får. Eller alla de som stänger in sig på toaletten med kompisarna, med plattång, mascara och senaste parfymen av Justin Bieber i skolväskan. Och som inte riktigt vet hur mycket ”lagom” parfym faktiskt är. Alla de som suckar och stånkar och stönar, men som faktiskt tycker att det är helt ok att börja igen. Fast de aldrig skulle erkänna det.

I morgon är det dags! Då kommer alla de elever som helst av allt vill vara osynliga. De som inte alls vill. Synas. Eller finnas. De som inte alls vill vara där. Som ändå inte känner att de hör hemma. Någonstans. Alla de som inte har ett fantastiskt sommarlov att berätta om, alla de som spenderat ett sommarlov, så långt från Bullerbybarnen och Saltkråkan som man kan tänka sig. Ett liv som man över huvud taget inte ens kan föreställa sig. Någonsin.

I morgon är det dags! Lyllos, lyllos alla ni som får möta alla dessa elever. De förväntansfulla, de skoltrötta, de fnittriga, de pratiga, de tysta. Lyllos, lyllos alla ni som får chansen att se alla. De som syns. Och de som inte syns. De som finns. Och de som inte alls vill finnas.

Ibland tänker jag, tänk om alla dagar på året skulle planeras som uppstartsdagarna. Där tonvikt läggs på mötet – hur ska vi göra för att alla elever ska känna sig välkomna? Hur strukturerar vi upp dagen så att alla elever ska känna sig inkluderade? Man planerar och genomför samarbetsövningar, man går ut på skolgården, njuter av sensommaren, äter mat tillsammans med sina elever i matsalen, hänger med eleverna i korridoren, visar runt så alla hittar. Vi tänker inte i ämnen, lektioner och raster, utan istället ser vi till klassernas, gruppernas och varje individs behov.

Och skoldagen slutar redan kl 13.

Vi gör allt, allt, för att varje elev ska känna sig välkommen. Välkomnad.

I wish every day could be like Christmas, sjöng Bon Jovi.

En klok man jag känner brukar säga att det kan inte vara julafton jämnt. Men vad skulle hända om vi i skolan skulle tänka att varje dag var en välkomstdag?

Hur skulle schemat se ut? Lektioner, tider, raster?

Hur skulle vi planera, starta upp, genomföra och avsluta våra lektioner?

Och framförallt, hur skulle vi göra för att se och ta hand om alla elever. Alla.

För första gången på fjorton år kommer jag inte ta emot några elever i klassrummet i morgon. Det är lätt att vara den som står utanför och tycker. Och tänker. Och önskar. Men om jag, i all ödmjukhet inför lärarens komplexa uppdrag, får komma med en önskan. Bara en.

Så vore det att varje rektor, varje lärare, i varje skola och i varje klassrum – gör varje dag till en välkomstdag!

100%+välkommen-ljusgrön-RGB (1)

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s