Alla dessa möten…

Två trappor ner i TV-huset, precis till vänster om kaffeautomaten, hänger det en skylt. En skylt som onekligen väckte nyfikenheten i mig idag. Superhemligt stod det på skylten.

DSC_0186

Vad kan vara superhemligt, tänkte jag? Och framförallt, om nu något är sådär superhemligt, varför hänger man då upp en skylt som talar om att det är just där som kan man hitta det där superhemliga? Om det inte är så att det superhemliga är till för att väcka, just nyfikenheten, viljan och önskan att veta mer.

Jag tänker att i skolans värld är det precis tvärtom. Det som är superhemligt, det som eleven inte ser, det som läraren inte ser, det är allt det som kan skapa hinder i lärandet. Både hos läraren och hos eleven. Vi pratar mer och mer i skolan om ett synligt lärande. Ett lärande där eleven är fullt medveten om vad som krävs, vilka mål vi arbetar mot, hur vi ska arbeta för att nå målen och vägen dit, där varje elev har sina egna avtagsvägar, rondeller och hinder att passera.Men alltid tillsammans, med stöd och vägledning av kamrater och lärare.

Men vi pratar även om att vi som kollegor, öppnar upp våra klassrum och är delaktiga i den fantastiska dela-kultur som råder i skol-Sverige just nu. Där idéer, tankar och konkreta undervisningstips, metoder och planeringar delas av lärare runt om i olika sociala medier.

Där allt är precis allt annat än superhemligt.

Idag har jag haft förmånen att spendera dagen med flera av Sveriges kloka pedagoger och skolledare och tillsammans med Lärlabbet stöta och blöta idéer kring kommande program, av, med och för lärare. Som en del i en dela-kultur som ska synliggöra och lyfta upp frågor som vi lärare anser är relevanta för vår profession och vår yrkesvardag.

En programserie som inte är tänkt att enbart informera och utbilda, men en programserie där alla som önskar, får möjlighet att delta, i eftersnack, i sociala forum, som bollplank och komma med egna idéer.

Ibland får jag frågan ”Vad är det som gör mest skillnad i ditt klassrum”? Jag skulle, utan tvekan säga, att det som verkligen gör skillnad är att allting är synligt, för alla, alltid. Elevernas lärande synliggörs, både för eleverna själva, men givetvis även för mig. Kunskapskrav och mål konkretiseras och synliggörs, både i planeringar och genom arbetet i klassrummet. Och ingenting, ingenting, är någonsin superhemligt.

”Det bästa sättet att mäta elevers verkliga kunskap, är att ge eleverna oförberedda test. Det visar vad de egentligen kan”.

Om du frågar mig, så är det precis tvärtom. Att hemlighålla för eleverna, vad, när och hur som bedöms, är för mig precis raka motsatsen mot synligt lärande. Allt som eleverna gör, måste vara tydligt för eleverna, med ett syfte som är synliggjort och mål som är konkretiserade, som eleverna förstår och kan förklara och klä med egna ord.

Jag är glad och tacksam för att jag idag fick möjligheten att träffa många av de personer som jag tar inspiration av, AFK (Away From Keyboard). Trots att jag brinner för alla de digitala verktyg vi har och som kan bidra till att dela, synliggöra, involvera, inkludera och inspirera, både oss lärare och inte minst eleverna, så var dagen också ett kvitto på att det viktiga mötet, mötet bortanför tangentbordet, är så oerhört viktigt och inte får glömmas bort.

I datorskärmarnas tidsålder får vi inte missa att lyfta blicken och ta oss tid att mötas. Även AFK. Det gäller i klassrummet, likaväl som utanför.

På vägen till Stockholm hade jag två sådana möten. I taxibilen, som tog mig till TV-huset träffade jag taxichauffören som drömde om att bli helikopterförare. Eller mattelärare. Med det bemötandet han hade, med sina erfarenheter och språkkunskaper, hoppas jag att han väljer det senare. När jag bad om ursäkt att jag var otrevlig och skulle använda min telefon under färden, skrattade han och sa ”Du är inte från storstan va”? ”Du förstår, det är nästan ingen som sätter sig fram och pratar med mig, de flesta är så upptagna att de inte hinner ha ett samtal”.

I flyget på vägen upp, hade jag ett spännande samtal med min stolsgranne. En man som tog sig tid att stanna upp i vårt samtal och mötas. Ett samtal som kom att bli personligt och handla om våra yrken, pedagogik, lärande, passion i det man gör och det man brinner för.

Han sa något klokt, jag citerar och hoppas han inte misstycker.

”I mitt jobb, läker jag många skador, bara genom att ta mig tid att lyssna”.

När vi tar oss tid att lyssna, på varandra, på våra kollegor, elever, medmänniskor, ja det är då vi kan förflytta berg och verkligen göra skillnad.

När vi ser till att ingenting, någonsin, är sådär superhemligt, utan allt är transparent, genomskinligt, och synligt för alla.

När vi hittar vägar att mötas. Både i det fysiska mötet och genom att vara en del av den fantastiska dela-kultur som råder just nu.

Ja, då tror jag vi faktiskt är på helt rätt väg, att tillsammans bygga världens bästa skola, där varje elev, varje elev, får möjlighet att bli bemött och lyckas utifrån just sina förutsättningar och möjligheter.

En hel massa tankar, en del ostrukturerade och andra med viss struktur, tar jag med mig tillbaka till Halmstad.

Sitter i planet, lutar mig tillbaka och flyger in i solnedgången.

Tacksam.

För alla dessa möten.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s