#onelife #online

We dont go online, we live online

Då och då tänker jag på den där diskussionen, den som aldrig tycks ta slut. Den om mobilernas vara eller icke vara i klassrummet. Oftast faller den i glömska, och jag tänker att äntligen har mobiler blivit en icke-fråga och fokus ligger istället på att skapa ett lärande där vi till fullo använder och utnyttjar alla de digitala möjligheter som finns idag.

Jag är emot att använda mobiler i klassrummet. Alltså, emot att elever förutsätts ha en privat mobil att använda i undervisningssyfte. Digitala verktyg som används i undervisningen ska tillhandahållas av skolan. Punkt.

Men jag är för att alla de digitala tillgångar som finns i klassrummet, ska ses som en självklar del i undervisningen. Av egen erfarenhet, som lärare på högstadiet, vet jag att många elever har en telefon i fickan. Även om de inte har pengar på mobilen, så har de tillgång till skolans wifi. Att jag som pedagog ska samla in ett verktyg, med större kapacitet än den teknik som tog oss till månen – är för mig helt absurt. Jag ska inte samla in – jag ska skapa möjligheter för eleverna att använda kapaciteten i sitt lärande.

We dont go online, we live online

Vad innebär den här förändrade synen för de barn och ungdomar som växer upp idag? Vad är självklart för dagens unga, som inte är lika självklart för oss? Och framförallt, vem är det som ska anpassa sig, förhålla sig, till vem och vad?

Sonen förklarade häromdagen ”Mamma, nu när jag fyller år och blir tillräckligt gammal, så måste jag få ha Facebook. Annars är jag inte social”.

Hur många gånger har vi inte sagt till våra barn, eller för den del jämnåriga vuxna, ”lägg ner mobilen och var lite social istället”. Vad lägger vi ner i ordet social? Och nej, nu menar jag inte att vi alla ska sitta och titta på våra skärmar dagarna i ända och sluta kommunicera ansikte mot ansikte, men jag vill utmana dig i tanken. Vad innebär det att vara social? Finns det bestämda arenor där vi är mer, eller mindre, sociala?

Är det mer socialt att samtala med en vän i klassen, än att skypa med en elev i England under engelskalektionen? Är det mer socialt att presentera ett arbete för klassen analogt, än att lägga ut sin filmade presentation på Youtube så hela världen kan ta del av den? Är det mer socialt att ha en diskussion med sina klasskamrater som sitter i samma rum, än att vara delaktig i en diskussion i sociala medier med deltagare från hela världen?

Men hur ska jag som lärare kunna se var mina elever befinner sig? Hur ska jag kunna hålla koll på alla samtidigt? Hur ska jag vara säker på att de inte gör ”massa annat”? Tänk på all tid som kommer gå till spillo med att eleverna går in på sidor där de inte ska vara!

Jag säger inte att dessa frågeställningar inte är relevanta. Men jag säger att vi måste vända på tanken. Digitala verktyg, mobiler, I-pad, Chromebooks, kan vara fantastiska tillgångar i klassrummet. Istället för att lägga tid, kraft och energi på att skapa förbud och fokusera på hinder, låt oss använda denna kraft för att se möjligheter!

I veckan var jag och lyssnade, för andra gången, på Abdul Cohen från Essa Academy, en skola i Manchester. Ni kan läsa mer om första gången jag lyssnade på Abdul här. För Abdul och eleverna på Essa Academy, är det självklart att de digitala verktygen är en naturlig del i lärandet. Men aldrig på bekostnad av lärandet.

Vi lägger så mycket tid på att fundera kring hur vi kan anpassa de digitala verktygen för att passa vår undervisning – när vi istället borde vända på tanken och fundera mer kring hur vi kan anpassa vår undervisning för att passa dagens digitala möjligheter!

Vi kan inte ta dagens teknik, lägga till i vår undervisning och tro att det enda vi behöver göra är att bygga en extra våning på huset, sen löser sig resten av sig själv. När vi i själva verket kommer behöva både riva, bygga upp och bygga nytt. Riva ner synen på digitalisering som hot och hinder, riva ner och rasera inbyggda värderingar och gamla synsätt, men behålla den pedagogiska grunden, vårt kunskapsuppdrag och, inte minst, vårt värdegrundsuppdrag.

För att sedan tänka om och bygga nytt.

We dont go online, we live online

Hur bygger vi en skola, en hållbar utveckling och ett framtida lärande utifrån denna premiss?

DÄR har vi utmaningen i skolan – och jag är övertygad om att när vi på riktigt tar oss an den utmaningen, kommer diskussionerna kring mobilers vara eller inte vara, bli den icke-fråga som den redan borde vara…

google-noah15-berlin-3-638

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s