Tänd ett ljus

Jag kände er inte. Men ni kunde varit två. Två av alla de elever jag mött genom åren. Med bus i blicken. Med bländande leende. Med framtidstro och drömmar.

Jag kände dig inte. Men du kunde varit en. En av alla de elever jag mött genom åren. Med något sorgset i blicken. Med ett leende som inte riktigt vill lysa ända fram. Med oro och rädsla för framtiden.

Ni kände inte varandra. Men ni kunde varit tre. Tre killar på samma skola. Tre killar i samma fotbollsklubb. Tre killar som levde tre rätt så lika liv. I en mellansvensk stad. I ett mellanmjölks land.

Men rädslan kom emellan. Rädslan och hatet. Rädslan för det som inte borde vara skrämmande. Eller hemskt överhuvudtaget. Våra medmänniskor. De som växer upp i samma stad. De som går på samma gator. Åker samma buss. Drömmer samma drömmar.

Jag tänker på era nära. På de som står er närmast. Oavsett om ni hade hat eller mod i blicken. Era nära är inte ni. Era nära kan aldrig någonsin ta ansvar för er handling. Men en anhörig vars son, vars bror, offrar sig själv för att rädda någon annans liv, kan kanske, kanske mitt i sorgen känna att mitt barn, min bror, dog en hjältes död.

För de anhöriga vars son, vars bror, vars barnbarn dog av polisens kula finns skam. Och skuld. Men samma avgrundsdjupa, hisnande, svarta sorg.

Och samma fråga.

Varför?

En gång var ni små. Lekte i samma sandlåda. Hoppade i samma vattenpölar. Tänk så mycket som förenar oss åt. Tänk så mycket som skiljer oss åt. För helt plötsligt finns den där. Skiljevägen. När vi tar ställning. Det kan vara i stundens ögonblick, när man väljer att ta ett hugg som är menat åt någon annan. I stundens ögonblick. När man väljer att offra sig själv för att rädda en annan människas liv.

Det kan vara över tid. När man letar. Letar efter tillhörighet. Bekräftelse. Mening. När man grubblar, grunnar, påverkas av det man läser. Det man ser. Det man hör. Och det man tror är sanningen.

Jag tittar ut genom fönstret. Det regnar. Grådiset sänker sig över Sverige. En vanlig, ovanlig torsdag i oktober. Skolan. Den plats dit vi skickar våra barn med vetskapen om att det är en trygg plats. Inte som i USA. Inte som på så många andra platser runt om i vår otrygga värld. Vi lever i trygghetens Sverige. I ett tryggt samhälle. Skickar våra barn. Till en trygg skola.

Vi har en värdegrund. Vi arbetar med anti-mobbing. Vi har likabehandlingsplaner. Vi har elevhälsa. Vi fångar upp alla unga vars leende inte vill lysa ända fram. Vi arbetar med demokrati, vi arbetar med alla människors lika värde. Vi arbetar med solidaritet och förståelse för andra.

Ändå kunde det ske.

Varje dag går vi till jobbet och gör skillnad i så många unga människors liv. Men helt plötsligt känns samhället inte lika tryggt längre. Det brinner runt omkring oss, en värld nära vår står i brand. Människor flyr mot tryggheten. Här hemma brinner flyktingförläggningar. Och hatet får ny glöd. Av rädsla.

I kväll tänder jag ett ljus. Ett ljus för dig Ahmed.

Jag tänder ett ljus. Ett ljus för dig Lavin.

Jag tänder ett ljus. Ett ljus för de som stod er närmast. Ni som förlorade en son. En bror. En vän.

Jag tänder ett ljus. Ett ljus för alla de unga som var där. Som såg. Som somnar med en klump i magen. Som drömmer mardrömmar om svärd. Om maskerade män.

Jag tänder ett ljus. Ett ljus för alla er som vågar stå upp för rättvisa, solidaritet, medmänsklighet.

Jag tänder ett ljus. Ett ljus för att förvissa mig om att mörkrets krafter aldrig, aldrig får segra över det goda.

Jag tänder ett ljus. Och blundar. Det är mörkt nu.

Men det blir ljusare igen.

6d58feefb4a9eaf659305686ae48ed64

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s