Att visa på under

”Saknar du inte att undervisa?”. Det är nog den allra vanligaste frågan jag får, nu när jag lämnat klassrummet och istället arbetar som verksamhetsutvecklare i Halmstad kommun.

Självklart saknar jag mötet med eleverna, skratten, utbytet av tankar, reflektioner, möjligheten att få vara med och se en annan människa växa, utvecklas och blomma. Det är nog den allra häftigaste känslan med att vara lärare.

”Men mamma, nu är du ju faktiskt lärarnas lärare”. Så brukar mina barn hemma svara, när jag säger att jag då och då längtar tillbaka in i klassrummet. Och ja, så är det ju faktiskt. Att få vara med och stötta rektorer och pedagoger i deras processer ute på skolorna, är en minst sagt, lika häftig känsla. Att få vara med från början i en process och se hur pedagogerna utvecklas, växer och tillsammans i ett kollegialt lärande, ger varandra möjlighet att blomma!

Då och då får jag också möjlighet att besöka skolor i andra kommuner, träffa nya pedagoger och skolledare och få möjlighet att inspirera och kanske, kanske kunna bidra till en liten del i de utvecklingsprocesser som sker på deras skolor.

Vecka 44 är en sådan vecka, då pedagoger ges möjlighet att ta del av extern och intern inspiration och fortbildning. För mig så innebar denna vecka möten med pedagoger i både Gislaved, Växjö och slutligen, igår, avslutade jag på Sett-mässan i Malmö.

Det allra bästa med dessa dagar är just alla möten. Vissa möten etsar sig fast mer än andra. Möten med vänner som man mest håller kontakt med via sociala medier och som man under dessa dagar får möjlighet att träffa och krama ”på riktigt”. Möten med andra föreläsare, med inspirerande, kloka människor, som jag själv uppskattar och som fyller på min ryggsäck och ger mig nya perspektiv på både skola och livet.

Men mest av allt, möten med alla dessa fantastiska pedagoger! Det är verkligen en ynnest, en ära, att få möta alla dessa framtidsskapare och få dela mina tankar och erfarenheter. Jag försöker alltid tänka, om jag vore lärare, om jag vore en i publiken, vad vill jag ta med mig för känsla när jag går därifrån? Jag vill ta med mig konkreta verktyg, små tips som jag kan använda redan på måndag i min undervisning. Men jag vill också få med mig några stora frågor. Tankar som vänder och vrider på min syn på lärande, min syn på undervisning och min syn på min egen roll som utbildare av framtidens världsmedborgare.

Jag önskar att när lärare lämnar min föreläsning ska de känna sig inspirerade och stolta. Jag vill att de ska känna att de har världens viktigaste jobb, att det jobb de gör verkligen gör skillnad! Men jag vill också att de ska ha fått en och annan tankeflipp som de kan ta med sig och fortsätta att fundera vidare kring.

Att undervisa är att lägga ett pussel. Jag skapar, tillsammans med mina elever, vårt pussel. Jag som pedagog har några grundbitar, viktiga hörnbitar, men det ska också finnas utrymme för oss att lägga pusslet ihop. Min tanke när jag föreläser är inte att pedagoger ska ta mitt pussel, mitt färdiga pussel som jag lagt tillsammans med mina elever, utan istället plocka bitar, delar, som de ser kan ha ett syfte och passa in i deras pussel, tillsammans med deras elever.

Att undervisa är inte att ge alla de rätta svaren, utan det handlar mycket om att ställa de rätta frågorna. Frågor som gör att elever och pedagoger får vända spegeln inåt och fundera kring sina egna värderingar och sin egen syn på kunskap och lärande.

Ett möte från veckan har etsat sig fast allra mest. En kvinna som jag mötte i måndags. Efter 2,5 timme tillsammans, när det var dags för alla att gå hem, kom hon förbi mig framför scen och sa de mest kloka ord. Hon sa ”Du har säkert hört det här förut, men jag brukar säga att undervisa, ja det handlar helt enkelt om att visa på under.” 

Hennes ord gick rakt in i hjärtat på mig och berörde mig djupt. För precis så är det. Att undervisa, oavsett om det är elever, rektorer eller pedagoger jag ”undervisar”, så handlar det om precis samma sak, att visa på under.

Kunskap är magiskt, eller som min elev Saba uttryckte det ”Det är fett kul att lära sig saker man inte visste innan!” Sen kan man uttrycka det i lite finare ord, som i läroplanens första kapitel, redan i andra meningen, där fokus sätts på skolans allra viktigaste roll, vårt uppdrag att främja en livslång lust till lärande.

Jag har alltid ett armband på mig. Pärlat av en av de allra finaste människor jag mött. På armbandet står det ”I can not teach anybody anything, I can only make them think.” Som en ständig påminnelse. Om min roll som förmedlare av kunskap, inspiration, tanke-vändor och förmedlare av en livslång lust till lärande. Oavsett vem jag möter.

Det är vår allra viktigaste roll i skolan. Visa på hur fett kul det är att lära sig saker, saker som man inte visste innan! Om vi kan förmedla den känslan till våra elever, ja, då kommer vi också lyckas i vårt viktiga, livslånga uppdrag.

Att visa på under!

10172669_10152154599362858_7421442965977365062_n

 

Tack Anna för din ständiga påminnelse som jag bär med mig!

Länk till den PP som efterfrågades efter min föreläsning på Sett Syd hittar ni här 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s