Att tänka klokt, tillsammans!

Om man, som jag, har turen att få dela arbetsrum med oerhört kloka människor, händer det då och då att spännande frågeställningar och reflektioner finns nedskrivna på vår whiteboard-tavla. Tankar som är till stöd för någon av oss i en pågående tankeprocess, för att synliggöra, problematisera, väga eller på annat sätt lyftas fram i ljuset.

Idag när jag kom tillbaka efter lunchen var rummet tomt, men tankarna som tänkts fanns kvar i form av två ensamma påståenden på tavlan.

  1. Lärare undervisar som de vill.
  2. Lärare undervisar utifrån hur de förstår sitt uppdrag.

DSC_0891

Jag fastnade för dessa två formuleringar. Vid första anblick var min spontana tanke att självklart undervisar jag utifrån hur jag förstår mitt uppdrag, ju mer jag förstår komplexiteten och omfånget av mitt uppdrag, desto större inverkan får min förståelse på min faktiska klassrumsundervisning.

Men är det verkligen så enkelt?

Jag tänker tillbaka på när jag var nyutexaminerad pedagog. Hur jag steg in i A18, som de närmaste 13 åren skulle bli ”mitt klassrum”. Första gången jag tog emot mina elever, mötte deras föräldrar, hade mitt första utvecklingssamtal, mitt första föräldramöte, mitt första arbetsområde.

Min första lektion.

Jag vet att jag ofta reflekterat kring den där känslan. När man stänger dörren. Det blir liksom jag och mina elever. Vi stänger inte bara in oss i klassrummet, vi stänger även ute oss från det som händer utanför. Där innanför mina väggar, i mitt klassrum, med mina elever, kan jag undervisa. Som jag vill.

Ingen förstår mina elevers behov bättre än jag själv. Sen kan rektorer, verksamhetsutvecklare eller andra personer utifrån komma med förslag eller direktiv hur jag ska bedriva min undervisning. Ett tag var det bas och fördjupning som var på tapeten, för att i nästa stund övergå till problembaserat lärande. Men det var jag som mötte eleverna varje dag, inne i mitt klassrum, och jag undervisade alltid utifrån det som jag visste passade mig och mina elever bäst. Oavsett vad föreläsaren hade pratat om på föregående studiedag.

Att skapa förståelse kring våra dubbla uppdrag är inget som är gjort i en handvändning. Och om vi förstår vårt uppdrag olika, så spelar det ju ändå ingen roll hur mycket förståelse jag skapar, vi kan aldrig nå fram till en likvärdig undervisning, en likvärdig skola, om vi inte skapar en gemensam förståelse kring våra dubbla uppdrag.

En gemensam förståelse kring våra uppdrag kan skapas först när vi på allvar låter de didaktiska frågorna ta plats, både i ämneslag, arbetslag, skolövergripande inom och, inte minst, mellan skolor. När vi öppnar upp våra klassrum, öppnar dörrarna och tar del av varandras undervisning, erfarenhet och lärdomar, först då kan vi synliggöra likheter och skillnader i hur vi tolkar våra uppdrag.

Skuggning är ett ypperligt exempel på hur man på en skola kan skapa möjlighet till samtal och reflektion, skolutveckling inifrån! Genom inblick i varandras undervisning, utifrån ett tydligt syfte och med tid till gemensam reflektion och analys efteråt, kan vi skapa ett långsiktigt och hållbart system för samarbete och kollegialt lärande.

”Lärarnas professionella utveckling – att lärarna utvecklar och förbättrar sin undervisning är en framgångsfaktor. Deras kunskaper, engagemang och möjligheter att ge en bra undervisning är det viktigaste för en väl fungerande skola.

Genom att skapa system för hur lärarna kan samarbeta med att lösa problem och kritiskt granska varandras arbete kan undervisning, bedömning och betygsättning förbättras.”  Skolverkets lägesbedömning 2015

Samarbeta, problematisera, vara kritiska vänner till varandra och ge konstruktiv feedback. Tillsammans tänka klokt och reflektera kring frågeställningar rörande undervisning, bedömning och betygsättning, skapar goda förutsättningar för både ett kollegialt lärande och en skolutveckling som kommer inifrån och där pedagogerna själva är bärare av de lokala pedagogiska utvecklingsprocesserna.

Som lärare undervisade jag aldrig ”som jag själv ville” för att jag var lat, okunnig, hade brist på tid eller andra yttre faktorer. Nej, jag undervisade ”som jag själv ville”, för jag var helt övertygad om att mitt sätt att undervisa var det sättet som passade mitt ämne och mina elever allra bäst.

Det var först när jag vände blicken inåt, mot mig själv, istället för mot mina elever eller mitt ämne, som jag synliggjorde för mig själv hur jag förstod mina uppdrag. Och det var först när jag gavs möjlighet att bolla dessa tankar tillsammans med mina kollegor, som vi tillsammans kunde synliggöra våra likheter, men också våra skillnader, i hur vi tolkade våra uppdrag.

Så mitt dubbla svar på påståendena, utifrån min erfarenhet som lärare är att ja, jag tror att lärare till viss del, undervisar som de vill.

Jag tror även att lärare till viss del, undervisar utifrån hur de förstår sitt uppdrag.

Men ska vi bygga en långsiktig skolutveckling från grunden, räcker det inte att jag som enskild pedagog undervisar utifrån hur jag förstår mina uppdrag. Pedagoger måste få tid, möjlighet och förutsättningar att synliggöra undervisningen, inte bara för oss själva, utan också för varandra, med syfte att skapa en gemensam förståelse utifrån våra gemensamma uppdrag.

Ensam är inte stark. Ensam är ensam.

Tillsammans bygger vi världens bästa skola!

ensam_58140345

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s