Tempus fugit

Har du nån gång känt att tiden snurrar på så där extra fort? Så man knappt hinner reflektera över all den tid som bara försvinner?

Har du nån gång känt att tiden, ja att tiden nästan står stilla? Så stilla att man kan höra sekunderna som tickar fram?

Och så någonstans där emellan. När tiden flyter på i sitt vanliga tempo, när man nästan hinner allt det man borde, det man måste och det man vill.

Tid.

Lyssnade på ett morgonprogram på radion häromveckan, i bilen på väg till jobbet. En man som kommit tillbaka från sin pappaledighet konstaterade att när man går hemma med småbarn så befinner man sig i två parallella tidszoner. En som går jättesnabbt (ni vet den när man knappt hinner plocka bort frukosten innan det är dags för förmiddagsfika, för att sen börja laga lunch, diska upp och vips så är det dags för mellis och sedan middag…det var den dagen…) Men också en tid som går jättelångsamt (ni vet den där tick, tack, tick, tack, när man läst ”Knacka på” boken minst tjugo gånger i rad och man ska lägga samma pussel för tionde gången…)

Två parallella tidszoner.

Sen igår, i mitt Facebookflöde, snubblade jag över en bild som fångade mitt intresse. Den knyter an till den föräldralediga pappans reflektion över att befinna sig i olika tidszoner. Fast samtidigt.

tumblr_o18g1zF7XR1thk6vpo1_1280 (1)

Tänk på när vi kliver in i klassrummet. Oavsett om vi är elev eller lärare.

Klockan i mitten symboliserar klocktimmarna. Skoldagen. Den som liksom bara tickar på. Ibland kan en lektion kännas oändlig, ibland undrar man vad som hände, vi började ju nyss? Klockan är åtta och det ringer in, dags för lunch, klockan närmar sig sista lektionen och där ringer klockan ut. Slut för idag. Tack för idag.

Klockan till vänster symboliserar den mängd av information som sköljer över oss. Oftast kan det vara svårt att välja att ”just idag ska jag bara ta in en sån här mängd information” (måttar mellan tummen och pekfingret). Den värld vi lever i levererar mängder av information. Ständigt. Och i en värld där vi är ständigt uppkopplade, har vi tillgång till en aldrig sinande mängd ny information.

I mitt Twitterflöde häromdagen var det någon som refererade till en del av den mängd information och flöde som ständigt sköljer över oss.

  • 135 000 nya medlemmar tillkommer varje dag på Twitter
  • På 60 min laddas det upp ca 18 000 h videoinnehåll till Youtube
  • På 60 min laddas det upp ca 180 000 bilder på Flickr
  • Var 20:e minut delas det 1 miljon länkar på Facebook
  • Var 20:e minut skickas 3 miljoner meddelande i Facebook Messenger
  • Den globala IP-trafiken beräknas nå 110 triljoner byte per månad 2016

110 triljoner byte…En ogreppbar siffra. En ogreppbar mängd information som vi har att förhålla oss till jämfört med, låt oss säga, 60 år sedan. Men vi har fortfarande exakt lika många klocktimmar på dygnet. Och en lektion är fortfarande (åtminstone på de flesta skolor vågar jag nog påstå) ca. 60 minuter. En skoldag startar fortfarande oftast runt 08.00 och avslutas någon gång framåt 15.00. Tick. Tack. Tick. Tack.

Inte konstigt att man som lärare då och då blir stressad.

Inte konstigt att man som elev då och då blir stressad.

Men så var det det där med den sista klockan. Klockan längst till höger. Kunskap. Kunskap följer inte samma takt som informationsflödet. Kunskap följer inte heller samma takt som skolans klocktimmar. Kunskap följer sin egen tid.

Ibland tar man ett stort kliv fram. För att i nästa steg ta två tillbaks. Man kommer på en lösning på ett problem, bara för att sedan upptäcka att det fanns flera lösningar och man får ett nytt problem – vilken utav lösningarna ska jag välja? Och varför? Är det något jag lärt mig under fjorton år som lärare så är det att ju fler svar man får av eleverna i klassrummet, desto fler frågor kan jag ställa. Utmana. Fördjupa.

Kunskap handlar om att förvandla fakta till förståelse. Kunskap handlar om att veta när man vet något. Och veta när man inte vet något.

Och tiden flyr.

Ger vi oss själva tid, ger vi verkligen våra elever tid, tid att omvandla information, fakta, till förståelse?

Är vi för uppbundna vid just tiden, klocktimmar som kommer och går, allt som måste hinnas med, så vi missar det som Göran Svanelid gett förkortningen TTT.

Tid. Till. Tanke.

Om vi aldrig tar oss tid att stanna upp, reflektera, låta kunskapen slå rot, befästas, om vi springer på i samma tempo, stressade av de 110 triljoner byte som flåsar oss i nacken, eller för den skull, de lite drygt 200 sidor med långsiktiga mål, centralt innehåll och kunskapskrav som hänger över oss. Vad händer då?

Vi måste hinna. Måste hinna. Måste hinna.

STOP!

Ibland kan vi lunka på i behaglig fart. Tick. Tack. Tick. Tack.

Ibland måste vi befinna oss mitt i flödet. Där det händer. I ett hiskeligt tempo. Det är vårt uppdrag. ”Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med stort informationsflöde och en snabb förändringstakt”.  Vilket bättre ställe att träna detta än bland 110 triljoner byte?

Men vi måste också våga stanna tiden. Backa tiden. Inte enbart för elevernas skull, utan även för vår.

Tempus Fugit. Tiden flyr. Ja, det kan vi inte göra något åt.

Men ibland måste vi ge oss tid att fundera över hur vi förhåller oss till den.

Tiden.

Tack för att jag fick låna din!

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s