Föga förvånad blev jag när jag läste att årets julklapp anses vara VR (Virtual Reality)-glasögon. Lika föga förvånad blev jag när jag såg Naturskyddsföreningens kampanj ”NR” – Natural Reality.
För se, då var vi där igen. Svart eller vitt. Det ena, eller det andra. Nu är jag medveten om att Naturskyddsföreningens syfte inte är att förminska den upplevelse som kan ges i den virtuella världen, utan istället göra människor medvetna om den fantastiska 360-upplevelse som finns tillgänglig för oss alla, dagligen, men som vi ändå inte speciellt duktiga på att måna om.
Nåja, kontentan blir ändå i sociala medier att det ena ställs mot det andra. Vilket är, i mina ögon sett, så oerhört synd. Det ena står inte alls i motsats till det andra, det ena förstärker det andra, oavsett vilket perspektiv man ser det ur.
För lite drygt en månad sedan fick jag möjlighet att för första gången testa ett par VR-glasögon. Jag har testat förut, varianten i kartong som finns att köpa på bl.a. Claes Ohlson och kan kopplas samman med din smartphone. Jag minns att jag tyckte det var en häftig upplevelse redan då.
Men nu! Wow! Finns liksom inget annat ord som kan beskriva känslan. När du får på dig glasögonen förflyttas du till en annan plats, ett annat rum. Var du än tittar, åt sidan, uppåt, neråt, framåt, bakåt, överallt är du omsluten. Du står inte vid sidan och blickar in, du är en del av rummet, en del av miljön. Du häpnar.
Du lägger märke till detaljer. Undersöker. Synar. Utforskar. Jag valde att besöka Tutankhamuns grav (ok, erkänner, jag valde även att slåss mot zombies i kloakerna, men då detta är en pedagogisk blogg väljer jag att redogöra för mitt besök i Egypten, men, bara så ni vet, jag kommer definitivt överleva en eventuell zombie-apokalyps 😉 )
Nåväl, tillbaka till gravkammaren. Tänk så många gånger jag, tillsammans med mina elever, läst om flodkulturer. Utforskat sida upp och sida ner om egyptiska faraoner. Ett ämne som alltid fångar elevernas intresse. Hur mumifieringsprocessen gick till, biten om hur hjärnan togs ut från näsan brukar vara det eleverna fastnar mest för 🙂 Men eleverna är också nyfikna på vilka var de, kungarna och drottningarna med ofantlig makt och rikedom? Med guldsmycken och juveler som de fick ta med sig in i döden. Och hur gick det till när Tutankhamuns grav upptäcktes? Det är alltid någon elev som spontant utbrister ”Åhh jag hade velat se hur det såg ut!”
Vad vi har gjort då är att vi har gått in på Google, letat bilder, läst i böcker, tittat på filmer, ja på alla sätt undersökt och utforskat hur faraonerna levde och dog.
Nu, tänk dig istället.
Du går in i graven. Pyramidens väggar omsluter dig, sand under dina fötter. Du tänder ficklampan och lyser runt omkring dig. Du befinner dig i en gång som leder in i en första kammare. En kammare som vaktas av en ståtlig Anubis, guden som skyddar de dödas gravar. Du ser smycken, statyer, halsband, juveler. Sveper runt med ljuskäglan. Förflyttar dig in i nästa rum. Och där. Där ligger han. Iförd sin mask av guld. Tutankhamun. Du lutar dig fram. Över honom. Det är så verkligt. Du sträcker fram handen. Kippar efter andan. Du är verkligen där. För ett ögonblick stannar tiden. Och ja, det låter kanske hur löjligt som helst, men mina ögon fylldes av tårar. Vet egentligen inte varför. Kanske för att jag blev så tagen av stunden. Jag var där. Alltså, jag visste ju att jag befann mig i mitt vardagsrum, jag hörde barnen som skrattade i soffan, men ändå. Jag var där. Tusentals mil hemifrån, tusentals år bakåt i tiden. I en annan tid. På en annan plats. Och det tog andan ur mig.
Plötsligt påminner mig spelet om att jag inte utför det som spelet är tänkt till, att plundra graven. Och ja, det kan låta hur tokigt som helst, speciellt i en historielärares öron, men en klocka tickar och innan tiden är slut ska du få med dig så många skatter som möjligt (inklusive faraon).
Alltså, man behöver ju inte välja att plundra. Man kan ju bara gå runt och titta (på samma sätt som man inte behöver slåss mot zombies i kloakerna..) men tävlingsmänniskan i mig tog överhanden och med lite övning så lyckades jag plundra hela gravkammaren på under 70 sek 🙂
Tänk om. Tänk om mina elever hade fått sätta på sig glasögonen. Fått gå in i gravkammaren. Undersökt. Letat. Observerat. Synat. Utforskat. Vad hade det gjort för elevernas lärande? Hur hade den virtuella upplevelsen kunnat stärka och, inte minst, förstärka, elevens lärande, genom att de själva hade fått uppleva det? För mig var det en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.
Svart. Eller vitt. Virtuellt eller analogt. Det borde inte längre vara en fråga om det ena eller det andra. Det borde vara en fråga om hur vi kan skapa bästa möjliga lärande för alla elever, en likvärdig skola med likvärdig undervisning och likvärdig möjlighet till lärande. Några skolor kommer gå före. Sätta upp virtuella labb, låta eleverna testa och utforska. Åh, jag önskar så att alla elever, att alla barn, fick testa och använda tekniken i sin undervisning. Det borde inte vara en diskussion huruvida vi ska, eller inte ska, använda den teknik som finns tillgänglig. Det borde istället vara en diskussion kring hur vi ska använda tekniken som finns där ute. Vilka möjligheter det ger för lärandet.
Precis lika viktigt som det är att lägga in stunder då vi är ute och rör på oss i vår närmiljö, utforskar den 360-värld som finns runt omkring oss, lika viktigt är det att alla barn ges möjlighet att utforska den värld som, genom tekniken, kommer vara en del av deras naturliga miljö när de växer upp. Det vi ser idag är inte slutet på en utveckling. Det är bara början.
Det handlar inte om att vi ska ta in virtual reality i undervisningen för att eleverna ska få spela, det handlar om att eleverna ska få möjlighet att uppleva. Den värld de då ges möjlighet att uppleva är en virtuell variant av en analog verklighet. Med hjälp av teknik kan eleverna förflytta sig bakåt i tiden, till skyttegraven under första världskriget, till slavskeppet som färdades över Atlanten eller till Bastiljen den 14 juli 1789. Men också till platser vi skulle kunna besöka idag, men som ändå inte, av olika anledningar, är tillgängliga för alla. Till koncentrationslägret i Auschwitz, till kinesiska muren eller till regnskogen i Amazonas.
Hur skulle vi kunna använda virtual reality för att skapa förståelse för andra människors situation?
”Skolans mål är att varje elev kan leva sig in i och förstå andra människors situation och utvecklar en vilja att handla också med deras bästa för ögonen” Lgr 11 kap 2. Idag använder barn, ungdomar och vuxna tekniken för att jaga Pokémons runt om i parker och städer. Vad skulle hända om vi i undervisningen använde tekniken för att exempelvis skapa en förståelse för hur det ser ut i Zaatari, Jordanien, eller i något av alla de andra flyktingläger som finns runt om i världen? Viken påverkan skulle det ha för elevernas förmåga att leva sig in i andra människors situation?
I skolan har vi ett uppdrag att skapa internationell solidaritet – hur skulle skolan kunna arbeta aktivt med det uppdraget genom att låta eleverna i en virtuell verklighet få uppleva det andra människor möter i sin analoga verklighet?
Jag blickar ut genom flygplansfönstret. Ser den Halländska kusten breda ut sig under mig. Ser solen sjunka i havet. Ser molnen vi passerar igenom och som breder ut sig likt ett täcke av bomullstussar under oss. Världen i 360.
Lutar mig tillbaks i flygplansstolen. Blundar. Och låter tanken vandra i väg till en plats, långt, långt bort. En plats med sand, sten och guld.
Idag är allting nära. Allting finns där. Vi kan förflytta oss i tid och rum.
En virtuell verklighet eller en analog verklighet? För mig handlar det egentligen bara om en sak.
Att skapa den allra bästa verkligheten för att alla elever ska lyckas nå så långt som möjligt, med nyfikenhet och lust till livslångt lärande i fokus.
Det är den verkligheten jag strävar efter, den verklighet som är mitt fokus, och den verklighet som är mitt mål.
Vilken är din?
Mitt Flippade Klassrum 