Dagens möjligheter och framtidens lärande

”Mamma, du måste hjälpa mig att ladda ner nya Pokémon till din mobil, jag vill följa med Alvin ut och jaga Pokémons!”

Min 6-åring pockar på min uppmärksamhet, just när jag sitter och scrollar i Facebook-flödet och min blick har fastnat på ännu en av alla de där bilderna med citat på som talar om för oss att det var bättre förr. Förr. Då vi byggde träkojor, klättrade i träd, gungade, spelade fotboll, var vid sjön och badade hela dagarna. Solen lyste ständigt, på sommaren var det varmt och på vintern låg det alltid metervis med snö i skogen. Åtminstone är det den bilden många 70-talister med stor sannolikhet delar med mig. Jag inser ju själv att bilden givetvis är något romantiserad. Visst fanns det somrar som mest regnade bort, visst fanns det vintrar då snön ersattes med slask och is. Och visst fanns det dagar då vi satt inne framför TV:n, kanske i sällskap med en moviebox eller nya Nintendo och spelade Super Mario eller ett parti Zelda.

13713272_10153942929692858_1897859727_n

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag tänker efter så tror jag att dessa dagar var rätt så många. Men ändå. Det vi minns, är bilden av ett modernt Bullerbyn med skrapade knän och solblekt hår. Men vad är det då som gör att vi romantiserar gårdagen, förfasas av nutiden och skräms av morgondagen? Är det verkligen tekniken som skrämmer oss, eller är det vår okunskap om hur vi ska kunna använda tekniken och utnyttja dess möjligheter som skrämmer?

För lite drygt en vecka sen kom jag hem från Almedalen. Tillsammans med EIT digital och bl.a  Per Falk, Carl Heath och Niclas Ekholm (IKT-labbet), deltog jag i ett seminariun/workshop som handlade om makerspace och makerkultur kopplad till undervisning och lärande. När jag och Niclas satt och förberedde vår del av seminariet visade han mig det som kallas för Augmented Reality (AR), förstärkt verklighet. Jag måste erkänna att det var första gången som jag stötte på AR, hade inte fått det demonstrerat för mig tidigare, och jag var minst lika imponerad som min 6-åring blev första gången hon såg en levande Pokemon på gräsmattan.


Vi satt länge och diskuterade vilka möjligheter AR kan ha för lärandet. I mitt klassrum använde jag bildstöd, modeller, stödstrukturer för att förstärka och utveckla lärandet. Vilka möjligheter kan då inte ges med en förstärkt verklighet!

Min SO-hjärna gick genast igång. Tänk dig att gå runt på gatorna i Visby och med teknikens hjälp kunna uppleva hur det såg ut på medeltiden. Vad hade människorna på sig, hur såg handeln ut, vilka djur fanns, vilka vapen hade männen, tänk dig att få vara där och verkligen uppleva och utforska! Tänk dig sedan samma sak på andra historiska platser runt om i Sverige. Platser nära dig. Möjligheten att som historielärare kunna ta med eleverna ut på en riktig historisk rundvandring. Jag menar en rundvandring där eleverna själva ges möjlighet att få se, inte bara hur platsen ser ut idag, utan också få levande bilder över hur den såg ut förr och vad som utspelade sig just där, då. Domarringar, vikingagravar, kända historiska slag, ja, egentligen är det bara fantasin som kan sätta stop, tekniken finns redan.

Givetvis stannar inte möjligheterna vid en mattebok eller en historisk rundvandring. Nya möjligheter skulle öppnas upp överallt, det fysiska klassrummet skulle förändras och lärande som vi ser på det idag, skulle få en helt ny innebörd.

Kanske är det också det som skrämmer…

Det som får oss att fortsätta lajka och dela bilder på bildäck från träd och citat som säger att det var bättre förr. Innan all teknik. Jag ser Youtube-klippet från Central Park och hysterin som uppstår bland vuxna människor när en sällsynt Pokémon dyker upp och visst, jag inser också, att precis som med allting annat finns det såväl möjligheter som utmaningar med tekniken. Men utmaningarna får inte hindra oss från att utnyttja möjligheterna!

”Mamma, mamma – det är en råtta i din säng!”

6-åringen har fångat sin första Pokémon. Resten av dagen tillbringar hon ute tillsammans med sina syskon och går gata upp och gata ner i samhället för att hitta så många Pokémons som möjligt.

Jag hoppas bara inte att det stannar vid råttor, apor och larver som fångas vid vägkanten.

För uppenbart är, att dagens teknik, har betydligt mer att erbjuda än så. Vi håller redan framtiden i vår hand…

13689361_10153942998372858_387256175_n

Välkommen till framtidens lärande!

Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande

Under vårterminen har jag deltagit i en lärcirkel som utgått från boken ”Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande” (Elisabeth Nordin-Hultman)

Under tiden jag läste boken var det två saker som blev oerhört tydliga för mig.

Dels hur jag hela tiden kopplade det som författaren skrev om förskolan till hur det ser ut i skolans värld, men också till mina egna erfarenheter av förskola och min syn på hur ”förskola” ska se ut..

Det är en spännande tanke när man sätter spegeln inåt. I skolans värld pratar vi ofta om hur viktigt det är att vi synliggör för föräldrar skillnaden mellan skola ”förr” och skola ”nu”, men det slog mig att precis samma föreställningar om förskola bär jag själv med mig.

Som förälder är jag en förälder som i mycket högre utsträckning efterfrågar omsorg än lärande och undervisning. I mötet med förskolan är jag mer intresserad av hur mitt barn mått under dagen, om det ätit, sovit och bajsat, än vad barnet lärt sig, detta trots att jag är medveten och insatt i förskolans komplexa uppdrag och läroplan. Tänker lite att det då inte är så konstigt om föräldrar som inte har den kunskapen om förskolans uppdrag också förbiser de viktiga strävansmål kring lärande som förskolan har.

Några av de citat jag fastnade extra mycket för, är citat som direkt hade kunnat appliceras på skolan.

  • ”Hur kommer det sig t.ex. att jag i observationer alltid lade betydligt mer vikt vid de situationer där barnet framstod som problematiskt. Varför tänkte jag inte lika mycket på de situationer där barnet framstod som välfungerande?” s 16.

Här handlar det verkligen om att skifta fokus. Vi måste, oavsett skola eller förskola, lägga betydligt mer kraft på att kartlägga de situationer som fungerar för en elev, istället för att lägga merparten av fokuset på situationer som inte fungerar. Den kunskap vi får om barnet i de situationer som fungerar bra, kan vi sedan applicera och använda i andra situationer som fungerar mindre bra.

  • ”Pedagogisk praktik och konkreta sätt att ordna för barn, skapar vad ett barn är och bör vara” s. 40

Jag tänker inte att människor är, jag tänker att människor blir. Vilken kontext, vilket sammanhang skapar jag som pedagog, i förskola och i skola, för att tillåta en människa att bli och utvecklas i sitt allra bästa jag?

  • ”När svårigheter eller problem uppstår i förskola och skola tolkas det som att det är barnen som har/och är- problemen. Elevernas problem ses som en produkt av eleverna själva” s. 21

Detta citat stämmer väl överens med Bo Heljskovs tankar kring problemskapande beteende. Återigen en tydlig koppling mellan förskola och skola. Vem är det som ”äger” problemet och vem är det i så fall som har en möjlighet att förhindra att problem uppstår? Vi lägger mycket kraft på att fokusera på de ”problem” vi ser hos det enskilda barnet, men mindre tid och kraft på att se vad det är som har utlöst det problemskapande beteendet. Oftast är det så att det vi ser som ett problemskapande beteende hos ett barn, i själva verket är barnets försök att lösa ett problem som uppstått. Denna lösning kan i sin tur innebära att ”problem” uppstår för mig som pedagog, men vem är det då som äger problemet, är det barnet eller är det jag som pedagog? Om det är jag som pedagog som ”äger” problemet innebär ju även det att det är jag som pedagog som äger möjligheten att påverka och förändra, en viktig insikt att ha med sig i mötet med alla barn och elever.

En bok som har gett mig många nya insikter, men även vänt upp och ner på tankar och föreställningar och synliggjort för mig själv min egen syn på förskola, och förskolans uppdrag.

En bok väl värd att läsa, oavsett om du arbetar på förskola, skola eller om du helt enkelt vill utmanas i din tanke kring föreställningar som du själv, medvetet eller omedvetet bär med dig.

omslag pedagogik ny.qxd:omslag pedagogik.qxd

Systematisk skolutveckling

Nu är vi där. Igen. Vid den där tiden på året då säckar ska knytas ihop, vi ska blicka bakåt på läsåret och se, vad det vi har gjort under året gett för effekt. Vilka resultat ser vi och utifrån dessa resultat göra en analys som ligger till grund för nästa läsårs utvecklingsarbete.

Systematiskt kvalitetsarbete. Jag funderade lite på vad detta begrepp betydde för mig när jag arbetade som lärare. Jag minns att jag fick frågan på min anställningsintervju ”vad betyder systematiskt kvalitetsarbete för dig?” Mitt något till synes enkla svar på en sådan komplex fråga var ”kvalitetsarbete som sker systematiskt…” Om sanningen ska fram så ljög jag nog en aning. Ja, alltså, i mitt arbete, i mitt klassrum, utförde jag systematiskt och kontinuerligt ett kvalitetsarbete för att se, om det jag gjorde i undervisningen, metoder och arbetssätt, gav förväntad effekt på elevernas lärande. Men skolans övergripande systematiska kvalitetsarbete, kan jag inte säga att jag under mina fjorton år som lärare, varit direkt engagerad i. Möjligtvis med undantag för just den här tidpunkten på året.

När eleverna var hemskickade och man sitter där i arbetslag och ämneslag, med ett helt batteri av frågor som ska besvaras. Med hjälp av, främst nationella prov, Unikum och betygsunderlag, gjorde vi en sammanställning av elevernas resultat och drog en lättnadens suck när alla frågor var besvarade och dokumentet inskickat till rektor.

De gånger rektorer har gett återkoppling till oss pedagoger på den analys vi gjort, kan räknas på en hand (om ens det). Med detta sagt vill jag absolut inte kasta någon skugga på de rektorer jag haft genom åren, det handlar inte om deras inställning till systematiskt kvalitetsarbete, utan om hur synen på skolutveckling förskjutits genom åren. Från ett ”görande” (ena året problembaserat lärande, nästa år entreprenöriellt lärande, tredje året något helt annat…) till en organisation där de behov som finns på skolan och framförallt, de behov som eleverna på skolan har, ligger till grund för nästa års utvecklingsarbete.

Inte atomfysik direkt, utan helt enkelt ett systematiskt och, i mina ögon, självklart sätt att bedriva utvecklingsarbete. Vi blickar bakåt, följer upp, kartlägger, utvärderar och analyserar, för att kunna blicka framåt och se behov, utmaningar och möjligheter.

I min roll som verksamhetsutvecklare utgår allt mitt fokus från det systematiska kvalitetsarbetet. I arbetet med Kvalitet och Utveckling, i analysgruppen med uppföljning och analys av verksamhetsrapporter, i arbetet med skolområdeschefer och i arbetet med rektorer. Men, viktigast av allt, bland alla dessa fina ord, formuleringar och rapporter, får vi inte tappa bort de allra viktigaste personerna, pedagogerna, de som möter eleverna varje dag och där siffrorna är människor, inte staplar, diagram och procent.

Förra veckan var jag ute på en skola för att arbeta med systematiskt kvalitetsarbete tillsammans med pedagogerna. Jag inledde morgonen med att skriva rubriken på tavlan:

Systematiskt kvalitetsarbete 🙂

”Är smileyn ironisk?” frågade en av pedagogerna. ”Det kan man kanske tro, svarade jag. Men jag hoppas att efter några timmar tillsammans så kommer ni se att systematiskt kvalitetsarbete är det bästa som finns!”

Pedagogerna var inte helt övertygade…

Vi inledde dagen med att diskutera syftet med systematiskt kvalitetsarbete – varför? Från det stödmaterial som Barn och Ungdomsförvaltningen i Halmstad tagit fram utifrån systematiskt kvalitetsarbete plockade jag följande citat:

”Personal, elever och vårdnadshavare behöver en samlad bild av verksamhetens resultat, måluppfyllelse och kvalitetsarbete. På så sätt underlättas deras möjligheter att vara delaktiga, göra val och påverka utbildningens utveckling (Stödmaterial för systematiskt kvalitetsarbete, BUF)

Vara delaktig. Göra val. Kunna påverka. ”Den som inte får information kan inte ta ansvar, den som får information kan inte låta bli att ta ansvar”. Ett citat av Jan Carlzon och som fastnat hos mig. Jag tänker att om pedagoger ska kunna ha en möjlighet att vara delaktiga i, och kunna ta ansvar för, ett utvecklingsarbete på en skola, måste de känna att det är de själva som äger det systematiska kvalitetsarbetet. För att kunna ta ansvar räcker det inte att pedagogerna har tillgång till en verksamhetsrapport, nej, pedagogerna måste vara delaktiga i och bärare av, det underlag och den analys som verksamheten bygger på.

Rektorn var givetvis närvarande under dagen och hon var noga med att poängtera, att det arbete pedagogerna gör nu, ligger till grund för höstens utvecklingsarbete utifrån de behov vi ser i den samlade analysbilden.

På den aktuella skolan hade två stycken utvecklingsområden med förväntade effekter tagits fram inför läsåret 2015/16.

  • Trygghet och studiero
  • Synligt lärande och ökad medvetenhet kring mål eleven arbetar mot och nästa steg i elevernas kunskapsutveckling

Vi startade dagen med att tillsammans fundera över vilket underlag vi har för att följa upp dessa utvecklingsområden. Allt från elevenkäter, elevhälsosamtal, resultat i Unikum, planeringar, intervjuer, resultat NP, ja, listan gjordes väldigt lång. Pedagogerna kunde också konstatera att det var underlag som de önskade att de samlat in, men som de inte hade. Jag tänker så här, ingen idé att lägga för mycket vikt vid det underlag vi inte har, utan istället lägga fokus på det underlag vi faktiskt har. Däremot kan jag som pedagog ta med mig den lärdomen in i nästa läsår och redan i början av terminen fundera kring vilket underlag jag kommer behöva samla in för att få tag i vilken effekt jag ser av vårt/våra utvecklingsområden.

följa upp

Vi var noga med att skilja på uppföljning och utvärdering. I steg 1 handlar det om uppföljning, att följa upp och se vad har vi för underlag att använda. Till sin hjälp i denna fas hade pedagogerna några frågor. Vi var dock noga med att poängtera att det handlar inte om en ”avprickningslista” med frågor som ska besvaras, utan dessa frågor är ett stöd när pedagogerna kartlägger sitt underlag.

  • Vilken kunskapssyn råder på skolan? Hur syns det?
  • Vilka är de dominerande arbetssätten/vilka lärmiljöer finns på skolan?
  • Hur arbetar jag som lärare för att eleverna ska kunna påverka sin lärandesituation?
  • Hur arbetar vi med differentiering dvs att arbeta på olika sätt utifrån elevers olika behov och förmågor inom samma tema?
  • Vilka arbetsformer och arbetssätt är mer stödjande för eleverna? Mer kritiska? (Ta i beaktande svenska som andraspråkseleverna!)
  • Hur säkerställer vi att kunskapsmålen är i fokus och att vi har höga förväntningar på alla elever?
  • Hur arbetar skolan för att utveckla elevers ansvar och inflytande?

I nästa steg, analysfasen, handlar det om att dyka djupare i några delar, inte alla! Skulle vi analysera allt det som vi följt upp, skulle vi inte göra annat än att följa upp och analysera…

analysera

Pedagogerna kommer fortsätta med analysarbetet om två veckor. Även här har de frågeställningar att använda som stöd, men de är inte avsedda att vara en ”avprickningslista”.

Analysera

  • Var har vi höga resp. låga värden?
  • Var har vi höjningar resp. sänkningar och var ligger vi i jämn nivå med tidigare mätningar?
  • Ser vi att resultaten för ett ämne följer utvecklingen för ett annat?
  • Hur förhåller sig detta mönster till våra förväntningar på samband mellan ämnen?

Tolka och förklara

  • Vad har vi gjort eller inte gjort i undervisningen som kan förklara resultaten?
  • Hur har organisering av undervisning, arbetssätt och arbetsformer, förhållningssätt, förväntningar och kamrateffekter påverkat resultat och måluppfyllelsen?
  • Vilka åtgärder/utvecklingsarbeten har vi genomfört som kan ha koppling till resultatet?
  • Ser vi förväntade effekter av beslutade och genomförda aktiviteter?

Problematisera och kritiskt granska

  • Hur vet vi det vi vet?
  • Vad saknar vi kunskap om och hur ska vi ta reda på mer?

Denna analys ligger sedan till grund för de utvecklingsområden som skolan ska prioritera kommande läsår. Kanske har pedagogerna i analysen sett behov av ett nytt utvecklingsområde, eller kanske är det så att det handlar om att hålla i och hålla ut, fortsätta att arbeta mot samma mål för att få ännu högre effekt i elevernas lärande.

Borta är förhoppningsvis augustidagarna då pedagogerna varje år blev ”överraskade” med ännu ett nytt fokusområde. Borta är förhoppningsvis tiden då någon utifrån kom för att berätta om det fantastiska med att implementera entreprenöriellt lärande eller problembaserat lärande i klassrummen. Jag säger inte att dessa båda saker är ”fel” på något sätt. Kanske är det så att det är just behovet av ett entreprenöriellt förhållningssätt som pedagogerna ser utifrån sin analys. Men den stora skillnaden ligger i att det nu är elevernas behov som är i fokus, och att dessa behov är synliggjorda av de som känner eleverna allra bäst, pedagogerna. Precis så självklart som det alltid borde varit – inte sant?

Vi lär av det vi gjort och det vi inte gjort, tar med oss dessa lärdomar och blickar in i framtiden. Det är så jag tänker att vi tillsammans bygger världens bästa skola!

På vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

foucault

Höga berg, djupa hav – 3D i undervisningen!

De flesta har, om inte en hel klassuppsättning, så åtminstone en eller två i klassrummet. De flesta exemplaren är rätt nötta, vissa så föråldrade att de inte alls stämmer överens med verkligheten längre. Eleverna bläddrar, tittar, letar, kopplar i hop platser med egna resor, med hemländer, med platser de besökt och platser de drömmer att åka till. En bok som rymmer hela världen innanför dess pärmar. Jag pratar givetvis om den välkända Atlasen. 

ladda ned

När eleverna har geografi, i mitt fall på högstadiet, så är det första eleverna frågar ”vilken världsdel ska vi lära om oss nu?” och tätt därefter ”när ska vi ha test på alla floder, städer, berg och länder?”

Det är i och för sig sant, eleverna ska, i enlighet med kunskapskraven i geografi, bedömas utifrån deras kunskap om geografiska lägen och namngeografi. Eleverna ska kunna beskriva läge på, och storleksrelationer mellan, olika geografiska objekt (KK geografi åk 9).

Just detta kunskapskrav är ett av de kunskapskrav som i många fall brukar rendera i ett summativt test i slutändan. Ni vet, ett sånt där test då eleverna bl.a ska kunna placera ut länder, städer, floder och berg på en blindkarta. Oftast så var min arbetsgång fram till detta test rätt likt från gång till gång. Vi började med att lyfta fram centrala begrepp så som gradnät, breddgrad, ekvator, vändkrets. Vi öppnade kartböckerna tillsammans och tittade på de olika färgerna. Vilka färger symboliserar berg? Vilka färger symboliserar hav? Skog? Hur ser man höjdskillnader på en karta?

Eleverna får en platt bild av världen, en platt bild av ett jordklot, som vi sedan länge har konstaterat är allt annat än just platt. Kanske är det dags att rita om den bild vi ger av världen i våra klassrum?

Varför ska eleverna känna till en Atlas? Vad är syftet med att veta vad Moldaviens huvudstad heter, var Nilen har sitt delta eller hur högt Afrikas högsta berg är? Alla dessa kunskaper är kunskaper som är ett knapptryck bort, googlebara (ja, förutom när man spelar TP då..). Är det viktigt att eleverna lär sig dessa namn utantill? Ja, säger säkert några. Det hör till allmänbildning och kunskap. Nej, säger med största sannolikhet andra. Varför lära sig utantill, om man inte har något annat syfte med den kunskap än att just kunna den, utantill?

Men vi får inte glömma bort att ämnet geografi är så betydligt mycket mer än blindkartor, berg, floder och städer.

I syftestexten för geografi  (Lgr 11) står att läsa:

”Undervisningen ska ge eleverna möjlighet att utveckla kunskaper om vilka mänskliga verksamheter, och av naturen framkallade processer, som påverkar jordytans former och mönster. Den ska även bidra till att eleverna får erfarenheter av att tolka och bedöma konsekvenser av olika förändringar som sker i det geografiska rummet.”

Vidare står att eleverna ska få kunskap i att:

”Analysera hur naturens egna processer och människors verksamheter formar och förändrar livsmiljöer i olika delar av världen” (syftestext)

”Göra geografiska analyser av omvärlden och värdera resultaten med hjälp av kartor och andra geografiska källor, teorier, metoder och tekniker, och värdera lösningar på olika miljö- och utvecklingsfrågor utifrån överväganden kring etik och hållbar utveckling” (syftestext)

Så, vad är då syftet med geografi? Vi kan konstatera att de utmaningar som dagens ungdomar, framtidens världsmedborgare, står inför, handlar rätt lite om att lära sig Europas länder utantill, men betydligt mer om hur Europa, och resten av världen, ska klara av dagens och framtidens utmaningar, inte minst när det gäller miljö och klimatfrågor. Hur kommer människans påverkan på naturen fysiskt förändra hur vår jord ser ut och vilka utmaningar ställs mänskligheten inför då?

Vad händer t.ex om havsnivån, som en följd av växthuseffekten och en utbredd nedsmältning av landisarna, höjs med, låt oss säga, upp till en meter de kommande hundra åren? Vad kommer hända med världen som den ser ut idag då? Hur många kartböcker kommer få ritas om och, framförallt, hur många städer och byar kommer att bli obeboeliga p.g. översvämning? Vilken roll spelar det om du bor på en ö i Stilla Havet, eller uppe i en bergsby i Himalaya?

Jorden är allt annat än platt, men ibland kan det vara svårt att skapa en 3D bild av hur världen ser ut, i syfte att kunna reflektera kring konsekvenser av människan, och naturens, egna processer.

Men om inte dagens unga ges möjlighet att få en bild av morgondagens utmaningar, hur ska vi då rusta dom för att möta just dessa?

I helgen var jag på Tom Tits i Södertälje. En av de saker som fångade mitt intresse allra mest, var en sandlåda som står i entréplan. Egentligen ser den rätt anspråkslös ut, en sandlåda på ben, några spadar, men inte en enda hink i sikte. Vad ska man med den till liksom? Ända tills projektorn tänds.

image

Projektor i taket ovanför ”sandlådan”.

image

När projektorn tänds synliggörs en topografisk 3D-karta, en bild projiceras på sanden där du kan följa hur vatten- och landnivån förändras, se hur vattnet rinner nya vägar och färgerna i kartan ändras, beroende på hur du väljer att omfördela sanden.

En av uppgifterna kopplade till den topografiska kartan, som bl.a lärarstudenter som kommit till Tom Tits fått möjlighet att pröva, är att rädda Amsterdam från översvämning (en uppgift som skulle gå lika bra att applicera på elever i grundskolan). Till sin hjälp har de, förutom den topografiska kartan, en plaststad som symboliserar Amsterdam, men också tillgång till skumplast, pappersmuggar och en sax. Studenterna får använda dessa hjälpmedel för att hitta lösningar för att försöka rädda Amsterdam undan översvämning utan att ändra stadens position.

Här finns givetvis fantastiska möjligheter att, dels väva in geografiämnets syfte och innehåll, men även låta elever träna sig i, och utveckla, några av de entreprenöriella förmågorna som vi hittar i läroplanens första kapitel.
En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. (Lgr 11, kap 1. Skolans värdegrund och uppdrag)

Det första studenterna får göra är att diskutera inom gruppen och utveckla en teoretisk lösning på uppgiften. Därefter får de modellera i lådan, testa och undersöka om hypotesen de formade fungerade. De får använda muggarna och skumplasten och de har tillåtelse att klippa och bygga om såväl plasten som muggarna.

Efter att studenterna, antingen fått sin hypotes bekräftad, eller fått möjlighet att pröva och ompröva, får de tillsammans reflektera kring frågor kopplade till uppgiften.

  • Vad händer om havsnivån ökar?
  • Tror Du att detta kommer att ske i framtiden?
  • Vilka områden är speciellt utsatta? Ge exempel och motivera varför
  • Vilka fler konsekvenser inträffar vid en förhöjd havsnivå?
  • Vad kan den förhöjda havsnivån bero på?
  • Går det att förhindra en förhöjning av havsnivån? Ge exempel på hur vi fysiskt kan förändra förhöjningen genom ex förändringar i livsstil, politik, industri, konsumtion
  • Ge exempel på saker du kan förändra i din vardag för att minska klimatpåverkan och bidra till en hållbar utveckling

Vad är då vinningen med att använda den topografiska 3D-kartan i undervisningen? Efter att själv ha testat att ”bygga om” havs- och landnivån, kan jag konstatera att pratar vi motivation, nyfikenhet och lust till lärande funkar det betydligt bättre för mig när jag får en spade och fysiskt kan testa vad som sker när jag gräver och bygger i sanden. Det väcker en större lust och nyfikenhet att testa, utforska, pröva och ompröva, än vad som hade skett om jag fått en Atlas placerad i handen. Men det skapar även en större förståelse kring hur en karta är uppbyggd och hur jorden befinner sig i ständig fysisk förändring.

image

Fröken Flipp utforskar världen 😊

Det är dagens unga som ska möta och lösa morgondagens utmaningar, därför borde det vara en självklarhet att vi skapar så många bilder som möjligt för eleverna, för att få dem att börja reflektera kring vilka lösningar de ser framför sig och vad som krävs för att de själva ska kunna vara med och förändra framtiden!

Blindkartor, utantill- och rabbelkunskap i all ära. Men vi får inte glömma bort att vårt uppdrag sträcker sig långt utanför kunskapskraven!

Vårt uppdrag sträcker sig långt in i framtiden och det är NU vi har en möjlighet att ge eleverna så många bilder som möjligt, för att skapa förståelse för en komplex värld, en komplex verklighet och, inte minst, en komplex framtid…

Lotta

 

 

Rockstjärnor och hjältar

För lite drygt två år sedan (eller var det tre? Herregud, tiden går så snabbt så man hinner inte ens själv med i alla svängar..) Ok, vi börjar om.

För en sisådär 2-3 år sedan var jag på ett konvent, Skolvision, där fick jag bl.a. ta del av Lou Rossling och hennes reflektioner kring vikten av att tända stjärnögon. I läroplanens första kapitlet, redan i andra meningen, sätts fokus på det som är viktigast av allt. Lusten till livslångt lärande. Att tända stjärnögon, men också se till att eleverna behåller den där glöden, lågan, ge den möjlighet att växa sig starkare.

Lou berättade om läraren som hade en speciell pojke i sin klass. Han satt alltid vid fönstret och med drömmande blick tittade han ut över fotbollsplanen. Lite si och så var det tydligen med koncentrationen på det som hände inne på lektionen.

”Vet du, det enda du har i huvudet är boll! Boll! Boll! Boll!”

Orden fick pojken höra av sin lärare, som ville att han skulle fokusera på grammatik istället för på frisparken som skulle läggas, eller straffsparken som just skulle slås i matchen där utanför. Pojken, som växte upp, blev sedan en av Sveriges mest framgångsrika fotbollsspelare, Henke Larsson.

Boll! Boll! Boll! Ja, det är mycket som ryms i tankarna hos våra barn och unga idag. Inte alltid är det tysk grammatik. Eller Afrikanska berg. Asiatiska floder. Faktiskt rätt sällan skulle jag tro.

Istället fylls deras tankar av så många andra saker. Som bollar t.ex. Jag undervisade i ett arbetslag där eleverna hade valt fotbollsprofil. Tankarna och drömmarna hos mina elever var ofta i nivå med Zlatans. Eller Messis.

Men jag minns även en kille, Hampus, som gick i klassen jag var mentor i. Han ville bli popstjärna. Det var några år sedan. Senast jag stötte på honom, var när jag surfade runt på Youtube och hittade hans låt Sommarplågor. Popstjärna liksom. Stort. Det som började med drömmar i en liten pojkes liv, förvandlades till verklighet när han växte upp.

Alla vill inte bli popstjärnor. Eller fotbollsproffs. Några vill bli läkare, jurister, lärare. Andra vill bli Youtube-fenomen, polis eller ingenjör. Men alla vill bli något.

”Du kan inte bli något när du blir stor- du är redan allt” brukar Micke Gunnarsson säga. Oj, vad jag håller med honom!

Men de där barnen vi möter, de som redan är precis allt, men med drömmar om vad de vill åstadkomma, uppleva och förverkliga när de blir stora. Där ligger vårt ansvar.

Min dotter började skolan i höstas. Första dagen var stor. Eller rättare sagt, större än stor. Störst.

Att få komma in i klassrummet. Sätta sig vid ”sin” bänk. Lukta på suddgummit. Öppna sin första skrivbok. Nyfikenheten, lusten till lärandet, gick att ta på. Som hon hade väntat på denna dag!

”Ida, vi måste leka skola!” Det var standardfrasen hela hösten. Hennes storasyster, som nyss börjat sexan, var sådär lagom entusiastisk inför det faktum att hon nu skulle agera lärare på kvällarna, men hon satte tappert samman såväl matte- som engelskaböcker och styrde upp lektionsplaneringen.

Mildas ögon lyste varje gång.

Tänk er de där stjärnögonen. De där stjärnögonen som lyser av lust till lärande. Ögonen hos barnen med drömmar, tankar och förhoppningar. De som växer upp och vill bli cirkusprinsessor, popstjärnor och fotbollsproffs.

Tänk vilken betydelsefull roll just du spelar för dessa barns drömmar.

Visst är den läskig att tänka på? Att det jag gör, det jag förmedlar, i mötet med dessa barn och unga, varje dag, har möjligheten att påverka en annan människas framtid…

Inte så lite läskig faktiskt…

Som lärare har du möjligheten att vara barnens rockstjärna. Som lärare har du möjligheten att vara elevens hjälte. Som lärare har du möjligheten att ge eleverna verktyget för att lyckas, oavsett vad de drömmer om i framtiden. Du har möjlighet att ge eleverna du möter tron på sig själva!

”Men du kan inte gå runt och säga till alla elever att de kan bli Zlatan!”

Det var en lektor på en högskola som sa det till mig en gång. Jag vet att jag reagerade.

”Vet du, det kan jag visst! För att vara Zlatan innebär inte att alla blir fotbollsproffs. Att vara Zlatan innebär att, oavsett vad jag drömmer om, oavsett vad jag vill bli, så får jag aldrig tappa tron på att jag faktiskt kan!”

Som lärare är det inte mitt jobb att släcka dessa stjärnögon.

Som lärare är det min uppgift att se till så att dessa stjärnor ges möjlighet och utrymme att lysa!

Alla kanske inte blir rockstjärnor. Popstjärnor. Eller fotbollsproffs.

Men alla elever som lämnar åk 9, ska göra det med tron på sig själva, tron på sin egen förmåga och med stjärnögon som lyser starkare än nånsin! 

Att vara rockstjärna är ju, trots allt, mer en känsla än ett yrke. Inte sant?

Ps. Idag fick jag ta del av en fantastisk ”bra-att-ha-lista” för blivande rockstjärnor, fotbollsproffs och hjältar! Jag hoppas det är OK att jag delar några valda citat vidare… Varför inte sätta upp på klassrumsdörren? Bättre ”regler” än så kan man väl knappast ha i ett klassrum?

Sluta aldrig drömma

Resan kan vara roligare än målet

Man når inte alltid målet men försök ändå

Man är inte bra på allt

Man kan vara bra även om andra är bättre

ladda ned

 

 

En annorlunda lördagskväll…

”Vi pratar bara lite, lite svenska, inte mycket.”

Flickan som öppnar dörren har långt, korpsvart hår, uppsatt i en tjock fläta som hänger ner över axeln och slutar vid midjan. Jag uppskattar att hon är ungefär lika gammal som min son, runt 11 ungefär. Flickan ler med såväl ögonen som munnen och jag pratar långsamt och tydligt, i ett försök att förklara varför jag, en främmande människa, kommer och knackar på en lördagskväll hemma hos en familj jag inte känner. I hallen uppenbarar sig en lite yngre kopia av den äldre flickan, den flicka jag misstänker föranleder mitt besök.

”Jag heter Lotta och jag är mamma till Milda, jag tror Milda går i din klass”, säger jag och pekar mot flickan i hallen. Hon lyssnar uppmärksamt, men verkar inte riktigt förstå mina ord. Från ett annat rum kommer två yngre pojkar, och en till tjej tittar nyfiket ut i hallen från vardagsrummet. Mamman kommer ut i hallen och visar med hela sitt kroppsspråk att hon vill jag ska stiga in.

”Vi ringer min bror, Rashid, han pratar lite mera svenska”. Fram med mobilen. En pojke i andra änden som säger att han förstår lite mer svenska än sina systrar. Jag förklarar mitt ärende och han återupprepar det jag säger med en svenska som vittnar om att han troligen varit i Sverige betydligt längre tid än sina yngre syskon och mor.

Vi lägger på och jag säger till äldre systern att Rashid hade förstått mitt ärende, lämnar inbjudan med adress, tid och dag och vänder mig om för att gå.

”Nej, du vill inte stanna? Dricka kaffe? Mamma säger hon gör kaffe.”

Jag tänker på tvätten, på dammsugningen, på lördagskvällen som skulle avnjutas i soffan, vänder mig mot mamman och med ett leende tackar jag för inbjudan. Tar av mig skorna och blir visad in till stora rummet.

En soffa. En säng. Gardiner. En TV som brusar i bakgrunden. Annars inga möbler, inget soffbord, inga mattor. Mamman slår ut sin hand och visar att jag kan sätta mig i soffan.

Yngsta sonen kommer nyfiket upp i soffan och börjar räkna på svenska. 1..2…3…4…ända upp till trettiotio…trettioelva…trettiotolv. Han ler stort och stolt, hans bruna ögon plirar under den svarta luggen, fyllda av bus, precis som en femårings ögon ska vara.

”Nu kommer Rashid”, säger en av de äldre flickorna. En kille, eller ung man, på en sisådär sjutton år, kommer in i lägenheten och efter honom kommer en man, som jag snabbt förstår är pappan i familjen.

Mamman går ut i köket, kommer tillbaka med en bricka med tre små koppar och ett fat med kex. Hon ställer fram en pall som soffbord och delar ut kaffekopparna. Jag smakar.

”Syrianskt kaffe”, säger Rashid och ler. Precis som sina syskon så ler även Rashid med ögonen. Han slår sig ner på sängen och nu flyter samtalet lättare, när Rashid kan agera tolk. Det visar sig att jag hade fel. Rashid, hans systrar, lillebror och mamma kom till Sverige för fyra månader sedan. Pappan lite tidigare. Rashid berättade att det första han gjorde när han kom till Sverige, på morgonen dagen efter han anlänt, var att skaffa en skrivbok och en penna. Samma dag, berättade han, gick han till språkcaféet som ligger inne i Halmstad. Han skriver ner alla nya ord i sin skrivbok och lär sig snabbt vad orden betyder och hur de ska användas.

”Svenska är lätt”, säger han med sitt pojkaktiga, smittande leende. ”Jag lär mig snabbt, det säger min lärare också”. Rashid berättar hur han läser introduktion på gymnasiet. Mest svenska, men även matte och engelska. ”Jag gillar skolan här, mycket bättre än i Syrien. Där hade vi inte ens stolar, lärarna lärde inte ut, de tyckte inte vi kunde någonting, och de slog oss nästan varje dag. Här är lärarna snälla. Och vi lär oss jättemycket. Jag har alltid drömt om att bli läkare. Det är min plan. Att bli läkare”.

Lillebror drar i sin mamma. Han säger något på arabiska och vill visa någonting. Ända från tårna klämmer han i med ”Du gamla du fria du fjällhöga nord”. Pappa ler. Mamma ler. Ger sin son en stor kram. Rashid tar upp mobilen och sätter på nationalsången på Youtube, ifall jag missat vilken låt det var lillebror försökt sig på att sjunga.

Jag slår upp Google translate. ”Åh vilken liten…alhabiba du är”, får jag fram och tar en klunk till av kaffet.

”Det är gott, vad är det för krydda”, undrar jag. Mamman går ut och hämtar en påse med kardemumma. ”Aha, kar-de-mum-ma” läser jag högt. Pappan i familjen ler. ”Ja, kar-de-mum-ma”, gott syrianskt kaffe!”.

En helt vanlig lördagskväll. Som avslutas på ett ovanligt, oväntat, men helt fantastiskt sätt. Här sitter jag, i en soffa, hos en helt främmande familj och dricker kaffe, använder Google translate och gör mig förstådd med kroppsspråk, leenden och en stor portion god vilja.

Vi tar oss fram i konversationen. Genom en resa i Europa, drömmar från ett land som inte längre är, och drömmar om en framtid i landet som finns.

Jag slås av all den värme och kärlek som finns i rummet. Kan hända att rummet saknar möbler, men där finns kärlek i överflöd. Kärlek och tacksamhet. Över att få en chans, en möjlighet, till ett nytt liv, i ett nytt land.

Ikväll var det jag som fick den största gåvan. Att få uppleva den generositet som familjen visade, få mötas i skrattet, i samtalet och få omslutas av den värme som fanns i rummet.

För det mötet är jag evigt tacksam.

strangers

 

Lattjolajbanlådan

Kommer du ihåg TV-programmet Fem myror är fler än fyra elefanter med Magnus, Brasse och Eva? En av de saker jag minns allra bäst från programmet är Lattjolajbanlådan. I varje avsnitt öppnar Brasse sin Lattjolajbanlåda och plockar fram fyra stycken djur och placerar på en hylla. Magnus och Eva ger Brasse sina förslag på vilket djur som ska bort och vilka som får vara kvar. Själv satt jag alltid hemma i soffan och funderade på vilka djur som jag tyckte hörde ihop och vilket som skulle bort. Oavsett vilket djur Eva och Magnus plockade bort, så slutade det alltid med att Brasse, med en smula skadeglädje och ett stort leende, utbrister ”fel, fel, fel” och plockar bort ett helt annat djur, med en helt annan motivering.

I mitt arbete som lärare så återkommer jag ofta till tanken med Lattjolajbanlådan.

”Men Lotta, finns det inte ett rätt och ett fel svar?”

”Hos Lotta finns det inte bara ett rätt svar, utan det beror ju på hur du motiverar svaret vet du väl?”

Denna dialog utspelades med jämna mellanrum bland eleverna i mitt klassrum. Och missförstå mig rätt, det är självklart att i vissa frågor finns det såväl ”rätt” som ”fel” svar, men jag utgick ofta ifrån att om eleven kan Googla sig till ”rätt” svar, kan det då vara så att jag som pedagog har ställt ”fel” fråga…

Dagens unga behöver kunskap. De behöver få tillgång till fakta och information, men framförallt behöver de kunskap kring huret. Hur ska de gå tillväga för att orientera sig i en komplex verklighet med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt (Lgr 11 kap.1)

Jag behöver ställa frågor, där eleverna ges möjlighet att resonera utifrån olika perspektiv. I undervisningen lägger jag mycket fokus på elevernas egna resonemang. Eleverna måste få möjlighet att ta del av information som belyser olika sidor, för att sedan själva kunna formulera ett ställningstagande, baserat på den fakta och information de tagit del av.

I förra veckan påmindes jag än en gång om vikten av att eleverna själva får träna sitt resonemang. Det kom ett meddelande från en ”gammal elev”. Jag log när jag läste de första raderna:

” Lotta!!!!!” (ja, exakt så många utropstecken var det 😉 )

”De e klart man behöver dig oavsett om jag fortfarande är din elev eller inte. Du måste hjälpa mig och de akut asså!!”

Vem kan motstå ett sådant meddelande tjugo i nio en onsdagskväll? Jag svarade och undrade vad det var som var så akut? Det visar sig då att eleven i fråga skulle hålla en muntlig redovisning (på gymnasiet) och temat var indianer och nybyggare. Hen skriver att hen varit inne på ”vår” gamla blogg, men inte hittat något kring vare sig indianer eller nybyggare. Hen undrar vänligt om det fanns någon möjlighet att jag har koll på bra sidor som hen kan använda sig av i sitt arbete.

Efter att jag påpekat att eleven var ute i lite väl sista stund och frågade hur det egentligen stod till med framförhållningen, skickade jag några sidor som jag trodde skulle kunna vara till användning.

”Bäst är du Lotta, jag svär!” får jag tillbaka.

”Jag kollar upp sidorna och snor lite information, tack!”

Då vaknade min inre Brasse!

”Men X!!! Tänk lite själv!!! Vad var orsakerna till varför man flyttade till Amerika? Vad blev konsekvenserna? För indianerna? För den vita mannen? Blir det positiva konsekvenser? För vem? Negativa konsekvenser? För vem? Vad hände på kort sikt? På lång sikt? Hur lever indianerna idag?

(Nu hade fröken kommit igång, då fanns det liksom inget stopp…och eleven som enbart varit ute efter några sidhänvisningar… 🙂 )

Vilka var orsakena till att Européer flyttade till Amerika? Religiösa? Politiska? Ekonomiska? Sociala? Rita upp analysmodellen och sen utgå från den!!!! KOM IGEN NU X!!!!!” (Erkänner, jag var rätt frikostig med utropstecken jag också…)

Eleven svarar med en glad smiley och utbrister:

”Ha ha ha snacka flashbacks från högstadiet!”

Jag skickar iväg analysmodellen och tipsar eleven att utgå från den och resonera kring samband, orsaker och konsekvenser.

kolonialism

Dialogen fortsatte en stund till, eleven kom med tankar som handlade om såväl religiösa som ekonomiska orsaker och vilka konsekvenser koloniseringen av Amerika förde med sig, beroende på utifrån vems perspektiv. Hen avslutar med att konstatera:

”Damn, jag är i gång nu! Tack Lotta!”

Är vi ibland för snabba att ge ”rätt” svar? Är vi ibland för snabba att peka på exakt var informationen står, vad det står och hur den ska tolkas?

Istället för att ge eleverna verktyg så de själva kan resonera sig fram till ett svar, utifrån fakta, sina egna tankar utifrån sin kunskap?

Jag tänker att svaret är ja. Åtminstone om jag ser till mig själv. Det krävdes mycket övning för att släppa tanken att jag är den enda i klassrummet som står för faktaöverföring och kunskapsinlärning. Att eleverna istället, i samspel och tillsammans, skapar förståelse utifrån fakta, där min roll som pedagog istället är att stötta och ge förutsättningar för att detta lärande ska kunna äga rum.

Förutsättningar och verktyg för att eleverna ska ges möjlighet att utveckla sina förmågor.

Då och då måste jag påminna mig själv. Som igår. Min dotter Juni, 6 år, hade köpt en ny pysselbok. Längst bak i boken fanns den. Lattjolajbanlådan. Uppgiften var att klistra en sol under den bild på varje rad som inte passade in till de andra. På första raden var det en festis, en pipmugg, en glass och en kopp kaffe. Enkelt, tänkte jag snabbt. Glassen ska ju bort för den kan man inte dricka.

”Det var lätt mamma, kaffet ska bort!”

Jag hajade till och var så nära att säga Nej hjärtat, det måste ju vara glassen…

Jag bet mig i läppen och frågade istället ”Vad spännande, hur tänker du då?”

”Jo, kaffet är ju det enda som är varmt, alla de andra är kalla!”

Solen klistrades in, prydligt och noga under kaffekoppen.

Andra raden. En fågel, ett bi, en fisk och en fjäril. En baggis, tänkte jag. Här finns det ju bara ett självklart svar. Fisken. Det är ju den enda som inte kan flyga.

”Mamma, den var också enkel – biet så klart!”

”Öhhh ok, hur tänker du då?”

”Men mamma, det är ju det enda djur som kan stickas!”

Vad hade hänt om jag, istället för att lyssna på Junis tanke, direkt hade gett mitt svar, och på så sätt omedvetet hindrat Juni från att utveckla sina egna tankar?

Cfq6TmCXIAAFtxP

Brasse ska ha en eloge.

Han lät alltid Magnus och Eva motivera sina svar, innan han gav sitt.

Jag tänker att vi har mycket att lära av Lattjolajbanlådan. Varje dag, i varje möte, med varje elev, ger vi verkligen eleven möjlighet att utveckla sina egna resonemang och svar, eller är vi för snabba med att ”utbrista” Fel, Fel, Fel?

Det är en tanke som jag alltid bär med mig och ständigt påminner mig själv om.

Hur använder du Lattjolajbanlåda i din undervisning?

Nuläge

Hej

Du kanske tycker att mina inlägg kommer mer sporadiskt och mer sällan nu än tidigare, och den observationen är helt korrekt 🙂 Detta betyder inte att min nyfikenhet och engagemang i skolfrågor minskat, tvärtom. Just nu upptar mitt engagemang i olika uppdrag så mycket av min tid att jag för stunden blir tvungen att dra ner på andra delar, exempelvis uppdatering av bloggen. Så, vad är det då som upptar min tid just nu?

Jag arbetar heltid som verksamhetsutvecklare inom Barn- och ungdomsförvaltningen i Halmstad. Ett helt galet roligt fantastiskt jobb, att på heltid få ägna sig åt pedagogisk utveckling, vara delaktig i utvecklingsprocesser på så många olika nivåer samtidigt.

Delta i det systematiska kvalitetsarbetet på förvaltningsnivå såväl som på skolområdesnivå. Arbeta tillsammans med rektorer, undersöka, vrida och vända på begreppen följa upp, utvärdera, analysera – vad följer vi upp, vad behöver vi för att få ett så brett underlag som möjligt, vilka delar ska vi dyka djupare i, utvärdera, analysera för att sedan kunna blicka framåt? Just nu med lite extra fokus på att följa upp fritidsverksamheten för att få en så bred bild som möjligt över ett nuläge, som vi sedan kan utgå ifrån när vi fördjupar oss i Skolverkets riktlinjer inför hösten angående fritids och vad rektorerna behöver för verktyg för att kunna möta fritidspedagogernas behov (som i sin tur givetvis utgår från elevernas behov).

Att vara en del i rektorernas pedagogiska lärande är ett viktigt ben i min roll som verksamhetsutvecklare.

Ett annat ben är att vara en del i pedagogers lärande. Jag arbetar såväl mot förskolan som mot skolan och mitt ”fokusområde” i de lärcirklar jag är involverad i utgår från huvudprocessen Synligt lärande. På förskolan med fokus på kapitel 2.2, 2.3 och inom skolan utifrån hela vårt uppdrag – kunskapsuppdrag såväl som värdegrund- och demokratiuppdrag.

Jag är med i olika nätverk med pedagoger, bl.a fritidsnätverk, där fritidspedagoger från tre skolor i skolområde Norr, träffas och fördjupar sig i fritidshemmets lärandeuppdrag. Jag är även involverad i nätverk för slöjd, just nu med fokus på språk och kommunikation och hur vi tänker kring språkutvecklande undervisning i slöjd.

Då och då träffar jag också elever, t.ex. när vi utbildar ”elevambassadörer” på Kärnhuset (ca 6-7 st)  i olika digitala verktyg, en kunskap som de sedan tar med sig tillbaka till skolan och sprider vidare, både till elever, men även till pedagoger.

Att ta del av forskning, fördjupa mig i vetenskap, beprövad erfarenhet, utmana med frågor, fördjupa samtal, problematisera och synliggöra är några av alla delar som ingår i mitt uppdrag.

Förutom heltidsjobb så har jag, som alltid, många järn i elden!

Några gånger per termin är jag ute och föreläser. Om två veckor ska jag delta i konferensen ”Flerspråkighet i Fokus” och prata om hur man kan skapa en språkutvecklande undervisning där demokratiuppdrag och kunskapsuppdrag går hand i hand och lever i symbios med varandra.

Under våren ska jag även ha tre inspirationsföreläsningar i Libers regi, också dessa med fokus på språkutvecklande undervisning, flippat lärande, med förmågor och formativ undervisning i fokus (kvällstid och gratis – passa på och kom vet ja!)

Och ja, just det, inom 3-4 veckor så kommer den då äntligen finnas i min hand – boken jag, tillsammans med Stefan Hertz, skrivit på under det senaste ett och ett halvt året!

Tid.

Det är inte så ofta man hör folk säga att man har ”tid över”. Betydligt oftare man konstaterar att ”jag har inte tid”.

Jag tänker så här. Tid är egentligen det vi alla har. Exakt lika mycket av. Det handlar egentligen bara om vad vi gör av den tid vi har.

Under påskledigheten ska jag passa på att njuta av tiden tillsammans med mina fyra barn, goda vänner och förhoppningsvis en och annan löprunda på stranden 🙂

En riktigt skön och avkopplande påskhelg önskar jag er alla, passa på att stanna upp och njut av nuet (och du, kom ihåg när hjulet snurrar, det är alltid nu!)

hqdefault

 

Ett steg framåt, två tillbaks…

Jag hade lovat mig själv att inte gå den vägen. Ge mig in i debatten. Kring mobilernas vara eller icke vara. För mig är det ingen fråga. Det är en icke-fråga. Men så i morse, av en slump, aktualiserades frågan igen.

I mitt Facebook-flöde kom det upp ett inlägg, postat av en skola, som valt att varje morgon samla in elevernas mobiler på expeditionen (i mitt stilla sinne undrar jag om den administrativa personalens tid inte kunde utnyttjas mer effektivt än att föra protokoll över insamlade mobiler, men det är en helt annan fråga…)

På bilden ser man en elev i åk 8 le glatt när hon lämnar över mobilen till en ännu gladare kvinna på expeditionen. Under bilden står det:

”Idag börjar vår nya mobilfria skola i ett led att få större koncentration och fokusering på skolarbetet och att umgås mer med varandra! Mellan kl 8.15-8.30 lämnar alla i åk 6-9 in sina mobiler i klassens röda mobilhotell hos Katarina på expeditionen.
Här prickar Amanda i åk 8 av sig på klasslistan, lämnar in sin telefon och hämtar ut den sen efter skoldagens slut.”

Sen fortsatte jag att läsa kommentarerna under bilden. Då blev det ännu mer intressant. De flesta av de, över 600 kommentarer som hittills kommit in, är överväldigande positiva.

”S + MP kanske kan tillsätta en utredning för ev allmänt införande av mobilförbud i klassrummen.”

”Äntligen börjar nån vakna”

”Fler borde ta efter”

”Det är ju en självklarhet!!”

”Många fler skolor borde göra så. Och arbetsplatser borde ha mobilförbud under arbetstiden”

”En underbar läsning tycker jag. Bara att ta efter”

”Bästa ideén ever”

”Kan vi inte införa detta på bussar, tåg och arbetsplatser. För alla?”

”Härligt med en skola som vågar och vill ta sunda beslut”

”Sunt förnuft när det är som allra bäst”

”Självklarhet, vad är alternativet!!”

”Så bra så jag bara förstår inte varför inte alla skolor har det? VEM kan motsätta sig detta?”

Och då slog det mig. Lika självklart som det är för mig att dagens teknik ger mig som pedagog oändligt många fler möjligheter i klassrummet idag, jämfört med för tio år sedan, lika självklart tycks det vara för andra att det är på grund av dagens teknik, som vi har fallande resultat och avsaknad av ”ordning och reda”. Samla in mobiler för att skapa mer ”ordning och reda”. Men också för att eleverna skulle börja umgås mer med varandra.

För visst var allting bättre förr. Tänk tillbaka på din egen skolgång. Ingen som var utanför. Ingen som blev utfryst. Alla lekte tillsammans i en enda stor, härlig, grupp, utan social inbördes rangordning, utanförskap, utfrysning och mobbing. Inte som idag. När allt är. Mobilens. Fel.

Det finns mobbing – inte så konstigt när det finns appar som direkt uppmuntrar till trakasserier på nätet.

Det finns utanförskap – inte så konstigt när det lätt bildas grupper i sociala medier som bestämmer vad som är innanför, och indirekt vad som faller utanför, normen.

Det finns utfrysning – inte så konstigt när det finns ett socialt spel som pågår i det dolda, i mobilen, i stängda chattrum där inte alla får tillträde.

Allt. Är. Mobilens. Fel.

Vi tar bort mobilerna. Vi låser in mobilerna på expeditionen. Och på samma gång låser vi in alla problem och utmaningar med utanförskap, utfrysning och mobbing i ett skåp med hänglås.

Eller?

Det var bättre förr. Innan mobilernas tid. Då var det ingen i klassrummet som hade svårt att koncentrera sig. Ingen som störde. Ingen som tappade fokus från det som skulle genomföras på lektionen. Ingen som satt och kladdade på bänken. Plockade sönder suddgummit. Kastade papperslappar. Ingen som tog en extra sväng i korridoren efter att de varit på toaletten (där det egentligen bara kollades så frisyren var på plats, men i alla fall en anledning att få be om att få gå på toaletten) Nej. Det hände typ. Aldrig.

Allt. Är. Mobilens. Fel.

Vi tar bort mobilerna. Vi låser in mobilerna på expeditionen. Och på samma gång låser vi in alla problem och utmaningar med okoncentration, bristande fokus, brist på motivation och brist på nyfikenhet i ett skåp med hänglås.

Givetvis ska vi inte ha elevernas mobiler som verktyg att använda i skolarbetet. Skolan ska tillhandahålla de digitala verktyg som krävs i dagens utbildning. I vår läroplan står bl.a att:

”Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med stort informationsflöde och en snabb förändringstakt” Hur ska vi kunna erbjuda eleverna den möjligheten om vi inte tillhandahåller digitala verktyg och lär oss att orientera oss i den komplexa verklighet med det stora informationsflöde vi möter på nätet idag?

Där ska vi inte använda elevernas privata mobiler.

Vidar står det i läroplanen att:

”Skolan ska ansvara för att varje elev, efter genomgången grundskola, kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande”. Hur ska vi kunna erbjuda eleverna den möjligheten om vi inte tillhandahåller digitala verktyg där eleverna ges möjlighet att träna på att, inte bara söka kunskap, utan även skapa och kommunicera, med hjälp av digitala verktyg.

Där ska vi inte använda elevernas privata mobiler.

Men.

Det står även i vår läroplan, första kapitlet, tredje stycket att:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

Smaka på orden.

Varje enskild elev. Sin unika egenart. Delta i samhällslivet. Ansvarig frihet.

Nu ska vi umgås med varandra. Nu ska vi umgås, leka, ha roligt tillsammans. Vi ska sluta stirra ner i våra telefoner på rasten. Sluta sitta och knappa på våra tangentbord. Nej, vi ska spela boll, spela kort, prata med varandra och ha det precis sådär fantastiskt härligt och mysigt som det var. Förr.

Varje enskild elev. Sin unika egenart. Tänk så många elever jag mött som har sina allra närmsta vänner på en helt annan plats. I ett helt annat land. De delar samma intressen, diskuterar spännande saker, utbyter tankar och reflektioner. Som har sin allra närmsta umgängeskrets. I mobilen.

Alla barn uppskattar inte att spela fotboll.

Alla barn uppskattar inte att deras möjlighet till kommunikation och umgänge på rasten begränsas till enbart de människor som finns i deras fysiska närhet.

Alla barn uppskattar inte att deras ansvariga frihet blir beslagtaget. Och inlåst. I ett skåp på en rektorsexpedition.

I läroplanens kapitel 2.2 står att läsa att  ”Läraren ska ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och
tänkande”. Har man undersökt elevernas behov? Har man gjort eleverna delaktiga i beslutet? Delaktighet, inflytande och ansvar. Tre grundstenar i våra styrdokument. Vilka behov har eleverna?

En elev skriver som kommentar på Facebook-sidan:

”Jag arbetar jävligt dåligt utan mobil och blir jävligt stressad när jag inte har den så den här regeln suger tycker jag som elev på denna skola”.

Jag hör frustrationen och besvikelsen hos en tonåring, som inte anses kapabel att själv kunna ta ansvar. Som inte får vara delaktig. Där man inte tar hänsyn till individens behov.

Jag blir ledsen. Jag blir arg så det kokar i mig. Tacksam när jag scrollar bland kommentarerna på skolans Facebooksida och ser en person som skriver ”Visar man ungdomar att man litar på dem så motsvarar de ofta det förtroendet. Visar man att man inte litar på dem så lär de sig inte att ta ansvar.”

Skolutveckling borde handla om pedagogik. Hur vi kan skapa förutsättningar för att möta varje elevs behov och förutsättningar. Hur vi skapar en undervisning som främjar lusten till livslångt lärande. En undervisning som uppfyller såväl vårt kunskapsuppdrag som vårt demokrati och värdegrundsuppdrag. Hur förmedlar vi till eleverna att vi tror på dem? Att vi har höga förväntningar? Hur lär vi eleverna att ta ansvar?

Hur skapar vi en utbildning där varje enskild elev ges möjlighet att finna sin unika egenart och därigenom kan delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet?

Sånt borde vi diskutera.

Inte mobiler. Eller kepsar. Eller skåp med lås på en rektorsexpedition.

Inte hur vi tar ett steg fram. Och två tillbaks.

Jag hade lovat mig själv att inte gå den vägen. Ge mig in i debatten. Kring mobilernas vara eller icke vara.

För mig är det aldrig en fråga om teknik. För mig är det en fråga om människor.

Ps. En person utmanade och ställde den självklara frågan tillbaka till skolan ”Och så klart så gäller det för personalen också eller?”

Vågar du gissa svaret?

stevejobs-quote1