Virtual Reality + Natural Reality = sant!

Föga förvånad blev jag när jag läste att årets julklapp anses vara VR (Virtual Reality)-glasögon. Lika föga förvånad blev jag när jag såg Naturskyddsföreningens kampanj ”NR” – Natural Reality.

För se, då var vi där igen. Svart eller vitt. Det ena, eller det andra. Nu är jag medveten om att Naturskyddsföreningens syfte inte är att förminska den upplevelse som kan ges i den virtuella världen, utan istället göra människor medvetna om den fantastiska 360-upplevelse som finns tillgänglig för oss alla, dagligen, men som vi ändå inte speciellt duktiga på att måna om.

Nåja, kontentan blir ändå i sociala medier att det ena ställs mot det andra. Vilket är, i mina ögon sett, så oerhört synd. Det ena står inte alls i motsats till det andra, det ena förstärker det andra, oavsett vilket perspektiv man ser det ur.

För lite drygt en månad sedan fick jag möjlighet att för första gången testa ett par VR-glasögon. Jag har testat förut, varianten i kartong som finns att köpa på bl.a. Claes Ohlson och kan kopplas samman med din smartphone. Jag minns att jag tyckte det var en häftig upplevelse redan då.

Men nu! Wow! Finns liksom inget annat ord som kan beskriva känslan. När du får på dig glasögonen förflyttas du till en annan plats, ett annat rum. Var du än tittar, åt sidan, uppåt, neråt, framåt, bakåt, överallt är du omsluten. Du står inte vid sidan och blickar in, du är en del av rummet, en del av miljön. Du häpnar.

Du lägger märke till detaljer. Undersöker. Synar. Utforskar. Jag valde att besöka Tutankhamuns grav (ok, erkänner, jag valde även att slåss mot zombies i kloakerna, men då detta är en pedagogisk blogg väljer jag att redogöra för mitt besök i Egypten, men, bara så ni vet, jag kommer definitivt överleva en eventuell zombie-apokalyps 😉 )

Nåväl, tillbaka till gravkammaren. Tänk så många gånger jag, tillsammans med mina elever, läst om flodkulturer. Utforskat sida upp och sida ner om egyptiska faraoner. Ett ämne som alltid fångar elevernas intresse. Hur mumifieringsprocessen gick till, biten om hur hjärnan togs ut från näsan brukar vara det eleverna fastnar mest för 🙂  Men eleverna är också nyfikna på vilka var de, kungarna och drottningarna med ofantlig makt och rikedom? Med guldsmycken och juveler som de fick ta med sig in i döden. Och hur gick det till när Tutankhamuns grav upptäcktes? Det är alltid någon elev som spontant utbrister ”Åhh jag hade velat se hur det såg ut!”

Vad vi har gjort då är att vi har gått in på Google, letat bilder, läst i böcker, tittat på filmer, ja på alla sätt undersökt och utforskat hur faraonerna levde och dog.

Nu, tänk dig istället.

Du går in i graven. Pyramidens väggar omsluter dig, sand under dina fötter. Du tänder ficklampan och lyser runt omkring dig. Du befinner dig i en gång som leder in i en första kammare. En kammare som vaktas av en ståtlig Anubis, guden som skyddar de dödas gravar. Du ser smycken, statyer, halsband, juveler. Sveper runt med ljuskäglan. Förflyttar dig in i nästa rum. Och där. Där ligger han. Iförd sin mask av guld. Tutankhamun. Du lutar dig fram. Över honom. Det är så verkligt. Du sträcker fram handen. Kippar efter andan. Du är verkligen där. För ett ögonblick stannar tiden. Och ja, det låter kanske hur löjligt som helst, men mina ögon fylldes av tårar. Vet egentligen inte varför. Kanske för att jag blev så tagen av stunden. Jag var där. Alltså, jag visste ju att jag befann mig i mitt vardagsrum, jag hörde barnen som skrattade i soffan, men ändå. Jag var där. Tusentals mil hemifrån, tusentals år bakåt i tiden. I en annan tid. På en annan plats. Och det tog andan ur mig.

Plötsligt påminner mig spelet om att jag inte utför det som spelet är tänkt till, att plundra graven. Och ja, det kan låta hur tokigt som helst, speciellt i en historielärares öron, men en klocka tickar och innan tiden är slut ska du få med dig så många skatter som möjligt (inklusive faraon).

Alltså, man behöver ju inte välja att plundra. Man kan ju bara gå runt och titta (på samma sätt som man inte behöver slåss mot zombies i kloakerna..) men tävlingsmänniskan i mig tog överhanden och med lite övning så lyckades jag plundra hela gravkammaren på under 70 sek 🙂

Tänk om. Tänk om mina elever hade fått sätta på sig glasögonen. Fått gå in i gravkammaren. Undersökt. Letat. Observerat. Synat. Utforskat. Vad hade det gjort för elevernas lärande? Hur hade den virtuella upplevelsen kunnat stärka och, inte minst, förstärka, elevens lärande, genom att de själva hade fått uppleva det? För mig var det en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.

Svart. Eller vitt. Virtuellt eller analogt. Det borde inte längre vara en fråga om det ena eller det andra. Det borde vara en fråga om hur vi kan skapa bästa möjliga lärande för alla elever, en likvärdig skola med likvärdig undervisning och likvärdig möjlighet till lärande. Några skolor kommer gå före. Sätta upp virtuella labb, låta eleverna testa och utforska. Åh, jag önskar så att alla elever, att alla barn, fick testa och använda tekniken i sin undervisning. Det borde inte vara en diskussion huruvida vi ska, eller inte ska, använda den teknik som finns tillgänglig. Det borde istället vara en diskussion kring hur vi ska använda tekniken som finns där ute. Vilka möjligheter det ger för lärandet.

Precis lika viktigt som det är att lägga in stunder då vi är ute och rör på oss i vår närmiljö, utforskar den 360-värld som finns runt omkring oss, lika viktigt är det att alla barn ges möjlighet att utforska den värld som, genom tekniken, kommer vara en del av deras naturliga miljö när de växer upp. Det vi ser idag är inte slutet på en utveckling. Det är bara början.

Det handlar inte om att vi ska ta in virtual reality i undervisningen för att eleverna ska få spela, det handlar om att eleverna ska få möjlighet att uppleva. Den värld de då ges möjlighet att uppleva är en virtuell variant av en analog verklighet. Med hjälp av teknik kan eleverna förflytta sig bakåt i tiden, till skyttegraven under första världskriget, till slavskeppet som färdades över Atlanten eller till Bastiljen den 14 juli 1789. Men också till platser vi skulle kunna besöka idag, men som ändå inte, av olika anledningar, är tillgängliga för alla. Till koncentrationslägret i Auschwitz, till kinesiska muren eller till regnskogen i Amazonas.

Hur skulle vi kunna använda virtual reality för att skapa förståelse för andra människors situation?

”Skolans mål är att varje elev kan leva sig in i och förstå andra människors situation och utvecklar en vilja att handla också med deras bästa för ögonen” Lgr 11 kap 2. Idag använder barn, ungdomar och vuxna tekniken för att jaga Pokémons runt om i parker och städer. Vad skulle hända om vi i undervisningen använde tekniken för att exempelvis skapa en förståelse för hur det ser ut i Zaatari, Jordanien, eller i något av alla de andra flyktingläger som finns runt om i världen? Viken påverkan skulle det ha för elevernas förmåga att leva sig in i andra människors situation?

I skolan har vi ett uppdrag att skapa internationell solidaritet – hur skulle skolan kunna arbeta aktivt med det uppdraget genom att låta eleverna i en virtuell verklighet få uppleva det andra människor möter i sin analoga verklighet?

Jag blickar ut genom flygplansfönstret. Ser den Halländska kusten breda ut sig under mig. Ser solen sjunka i havet. Ser molnen vi passerar igenom och som breder ut sig likt ett täcke av bomullstussar under oss. Världen i 360.

Lutar mig tillbaks i flygplansstolen. Blundar. Och låter tanken vandra i väg till en plats, långt, långt bort. En plats med sand, sten och guld.

Idag är allting nära. Allting finns där. Vi kan förflytta oss i tid och rum.

En virtuell verklighet eller en analog verklighet? För mig handlar det egentligen bara om en sak.

Att skapa den allra bästa verkligheten för att alla elever ska lyckas nå så långt som möjligt, med nyfikenhet och lust till livslångt lärande i fokus.

Det är den verkligheten jag strävar efter, den verklighet som är mitt fokus, och den verklighet som är mitt mål.

Vilken är din?

15240209_10154304556312858_1963176302_n

Annonser

Olika likvärdigt eller likvärdigt olik?

Kvalité. Visst kan vi vara överens om att vi alla vill ha en hög och likvärdig kvalité på undervisningen i klassrum runt om i Sverige. Vi alla som på ett eller annat sätt arbetar med utbildning och lärande runt om i vårt avlånga land, visst är det så att vi går till jobbet varje dag med tanken att vi ska ge alla elever den allra bästa tänkbara undervisningen och förutsättningar för att kunna utvecklas till demokratiska samhällsmedborgare? Och som förälder, visst är det så att vi varje dag skickar våra barn till skolan med förhoppning och tillit att just mina barn ska erbjudas en undervisning med god kvalité i ett socialt sammanhang där alla barns lika rättigheter (och skyldigheter) är en självklarhet och en näringsrik grund för kunskapsinhämtning?

Så läser jag i tidningen. På Facebook. Lyssnar på debattprogram. Och än en gång möts jag av en debatt som är mer inställd på att måla upp bilden av olikheter som ett problem, än att synliggöra olikheternas möjligheter för att skapa likvärdighet.

Skolan är olik. Skolan måste vara olik. Undervisningen i mitt klassrum, där mellan 80-90 % av eleverna kunde ha ett annat modersmål än svenska, måste se annorlunda ut än undervisningen på en skola med, låt säga, 2 % som har annat modersmål än svenska. Nej, jag säger inte att den ska vara olik som i sämre. Jag säger att den måste vara olik för att kunna vara likvärdig.

För att skapa en likvärdig kvalité på förvaltningsnivå måste det skapas förutsättningar för rektorer att hinna med att vara pedagogiska ledare, att hinna med att bedriva ett systematiskt kvalitetsarbete med syfte att ständigt och kontinuerligt följa upp den egna verksamheten för att hitta styrkor att bygga vidare på och utvecklingsområden att förbättra. Rektorers förutsättningar ser olika ut beroende på vilken skola man leder. Alla skolor kan inte ledas på samma sätt. Alla skolor bör inte heller ledas på exakt samma sätt. Förvaltningen kan inte göra likadant.

Förutsättningarna är inte lika, men alla enheter i verksamheten måste drivas med likvärdig hög kvalité. På olika sätt.

Rektorer måste skapa förutsättningar för pedagoger att hinna med att vara, just det, pedagoger. En pedagog är i ordets bemärkelse en person som använder pedagogik i syfte att främja inlärningen hos den undervisade. Det är min fulla övertygelse att den allra bästa pedagogiska verksamheten bygger vi tillsammans. Men hur ofta bygger vi in den kollegiala kraften i våra scheman? För att skapa en undervisning med likvärdig, hög kvalité, måste rektorer och skolledare skapa förutsättningar för pedagogerna att  tillsammans ges tid att planera och, inte minst, systematiskt kvalitetssäkra den egna undervisningen.

Förutsättningarna är inte lika, men alla skolor måste drivas med likvärdig hög kvalité. På olika sätt.

Pedagoger måste ges förutsättningar för att skapa en god undervisning med hög kvalité. Vi ska ha höga förväntningar på våra elever, precis som elever, föräldrar och rektorer ska ha höga förväntningar på oss (om inte högre). Som pedagog vet jag vad som krävs för att skapa en god undervisning i mitt klassrum. Jag vet att de uppgifter jag ger mina elever måste ha en tydlig förankring i en kontext, min undervisning måste sättas i ett sammanhang och utifrån detta sammanhang måste vi tillsammans skapa förståelse för ämne och innehåll. Eleverna måste veta vad, när och hur, men framförallt måste eleverna ges möjlighet att skapa sig förståelse utifrån ett sammanhang, ett varför.

Förutsättningarna är inte lika, men all undervisning, i alla klassrum, måste drivas med likvärdig hög kvalité. På olika sätt.

Likt hungriga lejon väntar så massmedia på att få ta del av kommande PISA-resultat, inte för att ge pedagoger möjlighet att samtala kring vilka förbättringsområden vi ser och hur vi tillsammans, utifrån våra olikheter och förutsättningar, kan skapa en likvärdig skola för alla. Nej, tidningar och TV söker istället med ljus och lykta på Twitter och i andra sociala medier för att hitta rösterna som passar just deras syfte, vilka motpoler ska man bjuda in till debattprogram, vilka ska ges utrymme att skriva insändare på debattsidorna och vilka röster ska få höras mest?

Vi måste skapa sensation! Vi måste skapa debatt! Vi måste skapa rubriker!

Men vet ni vad som glöms bort? Mitt i all nyhetssensation, mitt i alla rubriker och mitt i all debatt?

Eleverna.

Det är våra barn det handlar om! Mina. Och dina. Mina barn som jag skickar till skolan varje dag, mina elever som jag under fjorton år mötte i mitt klassrum, dina barn, dina elever. Varje barn. Lika unikt, lika olikt som ett annat.

Snälla massmedia, kan vi inte bjuda in till samtalsprogram (ja, just det, kan vi inte bara lägga ner att hela tiden ”debattera” och istället skapa forum där vi samtalar och lyssnar på varandra, där vi skapar mervärde istället för underhållningsvärde? Bara en tanke..) där pedagoger med olika förutsättningar i sina skolor, i sina klassrum, samtalar kring hur vi kan dra nytta av, och lära oss av, varandras olikheter i syfte att skapa likvärdighet?

Vi kommer aldrig hitta en universallösning. Vi kommer aldrig hitta en metod, en sorts undervisning eller ett klassrum som alla andra ska anpassa sig efter.

Jag tror inte på polarisering, jag tror på mångfald och samarbete, för att tillsammans skapa en skola med hög kvalité och en undervisning som möter varje elevs behov.

Förutsättningarna är inte lika.

Just därför tror jag tror på olika, för att uppnå likvärdig.

Hur tänker du?

quote-tom-robbins-equality-is-not-in-regarding-different-things-112823

 

Att simma ur bild – Vänd på tanken!

”Lotta, jag drar ner till datasalen och söker fakta om franska revolutionen. När ska jag komma tillbaka till klassrummet?”

”Kom vid tio i, så tar vi en återsamling innan vi avrundar lektionen!”

2002. Jag var nybakad lärare, mitt första jobb som lärare på Östergårdsskolan i Halmstad (där jag förvisso stannade kvar 13 år till 🙂 ). Och ja, jag var nog en av alla de som utövade, det som Jonas Linderoth i ett debattinlägg i DN häromdagen, benämnde som ”flum-pedagogik”. Vissa lektioner. Andra lektioner kunde se ut precis tvärtemot.

”Nu slår vi upp sida 32 i läroboken, se till att anteckna allt det jag skriver på tavlan för det här kommer garanterat komma på provet. Är det någon som vet vem som var kung i Frankrike när Franska revolutionen utbröt?”

Katederundervisning. Och ja, jag hade min pekpinne som jag då och då drog ner min vita projektorduk med och satte på overheadapparaten för att visa och förtydliga med en och annan uppkopierad stencil.

Inte bara det ena. Eller det andra. Först genomgångar av innehåll, överföring av fakta och kunskap, tonåringar som lite lätt halvsovandes i bänkraderna svarade på frågor om frihet, jämlikhet och broderskap. När instuderingsfrågor och kapitelinnehåll var avklarat (check på den), kunde vi övergå till ”friare” fördjupningsuppgifter. Som, allt för ofta, resulterade i att en tredjedel av eleverna var i datasalen, en tredjedel var utspridda i olika grupprum och en tredjedel kunde inte jobba vidare den lektionen ”för den som har alla anteckningar är sjuk”. Någonstans däremellan sprang en lärare in och ut ur alla rum och försökte hålla koll på eleverna så att de jobbade. Den läraren var jag.

Känns det igen?

Jag skriver inte detta för att raljera. Jag skriver inte detta för att säga att allt det vi gjorde förr i klassrummet är förkastligt och allt det vi gör idag är fantastiskt.

Jag säger det för att nyansera. Allt är inte svart. Eller vitt.

I min och Stefan Hertz bok ”Vänd på tanken”, utforskar vi såväl det lärarledda klassrummet som det klassrum där eleverna ”forskar själva”. Det finns för- och nackdelar med båda två. Fördelar med ett lärarlett klassrum kan bl.a vara att det lärarledda klassrummet premierar minneskunskaper. ”Repetition och uthållig övning är nödvändig för en hel del av den kunskap vi människor behöver tillägna oss. Den uppsättning kunskaper som vi tillägnar oss är sedan fundament för alla kommande kunskaper. Repetition är en av flera effektiva inlärningsmetoder, och ibland alltså helt nödvändig” (Vänd på tanken2016)

Förutom repetition och uthållig övning så kunde jag se att många elever i mitt klassrum mådde väl av en styrd undervisning. Det skapade struktur för många elever, en struktur som i sin tur skapade trygghet. ”Mallen” för hur undervisning gick till delades av många kollegor och eleverna kände igen undervisningen oavsett vilken lärare de mötte.

Men.

Jag kunde se, att även om eleverna ”tvingades” till aktivitet på lektionen (anteckna allt jag skriver ner på tavlan, för ni kan vara säkra på att det kommer på provet nästa vecka) så var eleverna ofta passiva i lärandet. De tog ingen aktiv roll i sitt eget lärande, ingen reflektion kring vad jag lärt, hur jag lärde mig det eller varför. Allt för ofta hade jag elever som ”höll för” i sin anteckningsbok när de arbetade med instuderingsfrågor, för de ville inte att någon annan skulle kunna skriva av deras svar. Att bli klar först var viktigare än att hjälpa, stötta och utmana sina kamrater. Begrepp som kollaborativt lärande och språkutvecklande arbetssätt lyste med sin frånvaro.

Sen finns det de elever som trivs med ”eget arbete”, att få söka kunskap på egen hand, i sin egen takt (jag vet, för jag var själv en sådan elev..) Det allra bästa jag visste var att få gå ner till biblioteket och söka fakta, gärna om andra världskriget som var ett specialintresse när jag gick på högstadiet. Kanske var det den känslan jag hoppades på att fler skulle känna när jag släppte iväg eleverna till datasalen för att ”forska själva”.

Det finns flera nackdelar med denna undervisning. ”De elever som brukar vara duktiga på att ta eget ansvar, och på så sätt också får en position i klassrummet som självgående, hamnar ofta i en ”komfortzon” där de reproducerar. De gör mer av det som de redan kan.” (Vänd på tanken2016)

Mer av det de redan kan. 

Eller så gör de ingenting, för de har inte lärt sig att kunna. Kunna söka, inhämta, granska, sortera och kunna använda den information de hittar.

På 0,35 sekunder får jag 1 540 000 träffar när jag googlar ”Andra världskriget”.

Kanske var det enklare 1991, då Agneta på biblioteket visade mig hyllan med böcker och där jag rätt enkelt hittade en bok om invasionen i Normandie.

Det är så enkelt att hitta kunskap idag”. Fel.

Det är lätt att hitta information, att ta till sig informationen och göra om den till kunskap kräver en helt annan typ av undervisning. Ett helt annat typ av klassrum.

Är det något jag själv märkt, inte bara genom att titta inåt mot mig själv och min egen undervisning, utan också i min roll som verksamhetsutvecklare inom barn- och ungdomsförvaltningen i Halmstad kommun, så är det att pedagoger och skolledare idag, är mycket mer medvetna. Medvetna om att det krävs att vi tittar inåt, på vår egna verksamhet, våra elevers behov, för att se vilken typ av verktyg, vilken typ av undervisning, metoder och strategier vi behöver utveckla på just vår skola för att möta våra elevers behov. Vi erbjuder inte längre en typ av undervisning, en typ av läromedel och en typ av stöttning. Vi strävar efter att utveckla vår undervisning, utforska nya källor till information (inte minst de digitala) och vi tänker inte längre en typ av stöttning där eleven ska anpassas till vår undervisning, istället tänker fler och fler, hur ska jag anpassa undervisningen för att möta mina elever?

”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” Lgr 11 kap 1

Bra så. Men vad krävs då? Eller varför inte vända på tanken. Vad krävs inte?

Minns ni Kaj? Han som simmade ur bild? Hans fru hade zoomen inställd och kämpade febrilt med att få sin man att simma bild! Överför bildrutan till klassrummet. Upp med handen alla ni som någon gång haft elever som simmar ur bild? *räcker själv upp handen*

Kanske handlar ”skola” och ”undervisning” idag betydligt mindre om att tvinga in eleverna i vår bildruta (ni måste anteckna detta annars kommer ni inte klara provet) och betydligt mer om att istället reflektera kring vilken typ av undervisning, vilken typ av bildruta, jag behöver skapa i mitt klassrum, för att kunna följa eleverna just där de befinner sig, möta eleverna just där de simmar…

Jag har nog kommit en ganska lång bit bort från bilden jag inledningsvis målade upp. Av eleven jag släppte iväg ensam till datasalen. Eller av läraren som står med pekpinnen framme vid katedern. Läraren som försökte få eleverna engagerade och aktiva genom att då och då påminna om att detta ”kommer garanterat komma på provet”… Men jag tänker inte att jag gjorde ”fel” då och ”rätt” nu, jag tänker att vi lär, utvecklas och drar lärdom av våra erfarenheter längs med vägen.

Vill avsluta med att citera ett meddelande jag fick i våras. Av en ”gammal” elev. En elev som mötte såväl eget arbete i datasalen som pekpinne och katederundervisning i mitt klassrum. Långt innan flippat klassrum, Lgr 11, förmågor och språkutvecklande undervisning var i fokus. Men, som först och främst, mötte mig. Vad jag vill belysa med hens ord är att oavsett teorier, metoder, läroplaner, forskning och beprövad erfarenhet, så är det, till syvende och sist, mötet mellan läraren och eleven, mellan dig och barnet, som gör all skillnad i världen.

”Jag skulle vilja tacka dig, för du har satt så stora avtryck hos mig. Det är tack vare dig jag står där jag är idag, du fick mig motiverad och om inte du hade inspirerat mig som du gjorde är jag inte säker på att jag ens tagit mig till gymnasiet. Så TACK, för att du har varit en så stor inspirationskälla för mig och för att du fick mig motiverad”

”En lärare påverkar evigheten, han vet aldrig var hans inflytande tar slut. ”

Ha det i bakhuvudet nästa gång du läser ännu en PISA-rapport, en insändare eller en upprörd ledare i DN…

hämta

 

Dagens möjligheter och framtidens lärande

”Mamma, du måste hjälpa mig att ladda ner nya Pokémon till din mobil, jag vill följa med Alvin ut och jaga Pokémons!”

Min 6-åring pockar på min uppmärksamhet, just när jag sitter och scrollar i Facebook-flödet och min blick har fastnat på ännu en av alla de där bilderna med citat på som talar om för oss att det var bättre förr. Förr. Då vi byggde träkojor, klättrade i träd, gungade, spelade fotboll, var vid sjön och badade hela dagarna. Solen lyste ständigt, på sommaren var det varmt och på vintern låg det alltid metervis med snö i skogen. Åtminstone är det den bilden många 70-talister med stor sannolikhet delar med mig. Jag inser ju själv att bilden givetvis är något romantiserad. Visst fanns det somrar som mest regnade bort, visst fanns det vintrar då snön ersattes med slask och is. Och visst fanns det dagar då vi satt inne framför TV:n, kanske i sällskap med en moviebox eller nya Nintendo och spelade Super Mario eller ett parti Zelda.

13713272_10153942929692858_1897859727_n

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag tänker efter så tror jag att dessa dagar var rätt så många. Men ändå. Det vi minns, är bilden av ett modernt Bullerbyn med skrapade knän och solblekt hår. Men vad är det då som gör att vi romantiserar gårdagen, förfasas av nutiden och skräms av morgondagen? Är det verkligen tekniken som skrämmer oss, eller är det vår okunskap om hur vi ska kunna använda tekniken och utnyttja dess möjligheter som skrämmer?

För lite drygt en vecka sen kom jag hem från Almedalen. Tillsammans med EIT digital och bl.a  Per Falk, Carl Heath och Niclas Ekholm (IKT-labbet), deltog jag i ett seminariun/workshop som handlade om makerspace och makerkultur kopplad till undervisning och lärande. När jag och Niclas satt och förberedde vår del av seminariet visade han mig det som kallas för Augmented Reality (AR), förstärkt verklighet. Jag måste erkänna att det var första gången som jag stötte på AR, hade inte fått det demonstrerat för mig tidigare, och jag var minst lika imponerad som min 6-åring blev första gången hon såg en levande Pokemon på gräsmattan.


Vi satt länge och diskuterade vilka möjligheter AR kan ha för lärandet. I mitt klassrum använde jag bildstöd, modeller, stödstrukturer för att förstärka och utveckla lärandet. Vilka möjligheter kan då inte ges med en förstärkt verklighet!

Min SO-hjärna gick genast igång. Tänk dig att gå runt på gatorna i Visby och med teknikens hjälp kunna uppleva hur det såg ut på medeltiden. Vad hade människorna på sig, hur såg handeln ut, vilka djur fanns, vilka vapen hade männen, tänk dig att få vara där och verkligen uppleva och utforska! Tänk dig sedan samma sak på andra historiska platser runt om i Sverige. Platser nära dig. Möjligheten att som historielärare kunna ta med eleverna ut på en riktig historisk rundvandring. Jag menar en rundvandring där eleverna själva ges möjlighet att få se, inte bara hur platsen ser ut idag, utan också få levande bilder över hur den såg ut förr och vad som utspelade sig just där, då. Domarringar, vikingagravar, kända historiska slag, ja, egentligen är det bara fantasin som kan sätta stop, tekniken finns redan.

Givetvis stannar inte möjligheterna vid en mattebok eller en historisk rundvandring. Nya möjligheter skulle öppnas upp överallt, det fysiska klassrummet skulle förändras och lärande som vi ser på det idag, skulle få en helt ny innebörd.

Kanske är det också det som skrämmer…

Det som får oss att fortsätta lajka och dela bilder på bildäck från träd och citat som säger att det var bättre förr. Innan all teknik. Jag ser Youtube-klippet från Central Park och hysterin som uppstår bland vuxna människor när en sällsynt Pokémon dyker upp och visst, jag inser också, att precis som med allting annat finns det såväl möjligheter som utmaningar med tekniken. Men utmaningarna får inte hindra oss från att utnyttja möjligheterna!

”Mamma, mamma – det är en råtta i din säng!”

6-åringen har fångat sin första Pokémon. Resten av dagen tillbringar hon ute tillsammans med sina syskon och går gata upp och gata ner i samhället för att hitta så många Pokémons som möjligt.

Jag hoppas bara inte att det stannar vid råttor, apor och larver som fångas vid vägkanten.

För uppenbart är, att dagens teknik, har betydligt mer att erbjuda än så. Vi håller redan framtiden i vår hand…

13689361_10153942998372858_387256175_n

Välkommen till framtidens lärande!

Rockstjärnor och hjältar

För lite drygt två år sedan (eller var det tre? Herregud, tiden går så snabbt så man hinner inte ens själv med i alla svängar..) Ok, vi börjar om.

För en sisådär 2-3 år sedan var jag på ett konvent, Skolvision, där fick jag bl.a. ta del av Lou Rossling och hennes reflektioner kring vikten av att tända stjärnögon. I läroplanens första kapitlet, redan i andra meningen, sätts fokus på det som är viktigast av allt. Lusten till livslångt lärande. Att tända stjärnögon, men också se till att eleverna behåller den där glöden, lågan, ge den möjlighet att växa sig starkare.

Lou berättade om läraren som hade en speciell pojke i sin klass. Han satt alltid vid fönstret och med drömmande blick tittade han ut över fotbollsplanen. Lite si och så var det tydligen med koncentrationen på det som hände inne på lektionen.

”Vet du, det enda du har i huvudet är boll! Boll! Boll! Boll!”

Orden fick pojken höra av sin lärare, som ville att han skulle fokusera på grammatik istället för på frisparken som skulle läggas, eller straffsparken som just skulle slås i matchen där utanför. Pojken, som växte upp, blev sedan en av Sveriges mest framgångsrika fotbollsspelare, Henke Larsson.

Boll! Boll! Boll! Ja, det är mycket som ryms i tankarna hos våra barn och unga idag. Inte alltid är det tysk grammatik. Eller Afrikanska berg. Asiatiska floder. Faktiskt rätt sällan skulle jag tro.

Istället fylls deras tankar av så många andra saker. Som bollar t.ex. Jag undervisade i ett arbetslag där eleverna hade valt fotbollsprofil. Tankarna och drömmarna hos mina elever var ofta i nivå med Zlatans. Eller Messis.

Men jag minns även en kille, Hampus, som gick i klassen jag var mentor i. Han ville bli popstjärna. Det var några år sedan. Senast jag stötte på honom, var när jag surfade runt på Youtube och hittade hans låt Sommarplågor. Popstjärna liksom. Stort. Det som började med drömmar i en liten pojkes liv, förvandlades till verklighet när han växte upp.

Alla vill inte bli popstjärnor. Eller fotbollsproffs. Några vill bli läkare, jurister, lärare. Andra vill bli Youtube-fenomen, polis eller ingenjör. Men alla vill bli något.

”Du kan inte bli något när du blir stor- du är redan allt” brukar Micke Gunnarsson säga. Oj, vad jag håller med honom!

Men de där barnen vi möter, de som redan är precis allt, men med drömmar om vad de vill åstadkomma, uppleva och förverkliga när de blir stora. Där ligger vårt ansvar.

Min dotter började skolan i höstas. Första dagen var stor. Eller rättare sagt, större än stor. Störst.

Att få komma in i klassrummet. Sätta sig vid ”sin” bänk. Lukta på suddgummit. Öppna sin första skrivbok. Nyfikenheten, lusten till lärandet, gick att ta på. Som hon hade väntat på denna dag!

”Ida, vi måste leka skola!” Det var standardfrasen hela hösten. Hennes storasyster, som nyss börjat sexan, var sådär lagom entusiastisk inför det faktum att hon nu skulle agera lärare på kvällarna, men hon satte tappert samman såväl matte- som engelskaböcker och styrde upp lektionsplaneringen.

Mildas ögon lyste varje gång.

Tänk er de där stjärnögonen. De där stjärnögonen som lyser av lust till lärande. Ögonen hos barnen med drömmar, tankar och förhoppningar. De som växer upp och vill bli cirkusprinsessor, popstjärnor och fotbollsproffs.

Tänk vilken betydelsefull roll just du spelar för dessa barns drömmar.

Visst är den läskig att tänka på? Att det jag gör, det jag förmedlar, i mötet med dessa barn och unga, varje dag, har möjligheten att påverka en annan människas framtid…

Inte så lite läskig faktiskt…

Som lärare har du möjligheten att vara barnens rockstjärna. Som lärare har du möjligheten att vara elevens hjälte. Som lärare har du möjligheten att ge eleverna verktyget för att lyckas, oavsett vad de drömmer om i framtiden. Du har möjlighet att ge eleverna du möter tron på sig själva!

”Men du kan inte gå runt och säga till alla elever att de kan bli Zlatan!”

Det var en lektor på en högskola som sa det till mig en gång. Jag vet att jag reagerade.

”Vet du, det kan jag visst! För att vara Zlatan innebär inte att alla blir fotbollsproffs. Att vara Zlatan innebär att, oavsett vad jag drömmer om, oavsett vad jag vill bli, så får jag aldrig tappa tron på att jag faktiskt kan!”

Som lärare är det inte mitt jobb att släcka dessa stjärnögon.

Som lärare är det min uppgift att se till så att dessa stjärnor ges möjlighet och utrymme att lysa!

Alla kanske inte blir rockstjärnor. Popstjärnor. Eller fotbollsproffs.

Men alla elever som lämnar åk 9, ska göra det med tron på sig själva, tron på sin egen förmåga och med stjärnögon som lyser starkare än nånsin! 

Att vara rockstjärna är ju, trots allt, mer en känsla än ett yrke. Inte sant?

Ps. Idag fick jag ta del av en fantastisk ”bra-att-ha-lista” för blivande rockstjärnor, fotbollsproffs och hjältar! Jag hoppas det är OK att jag delar några valda citat vidare… Varför inte sätta upp på klassrumsdörren? Bättre ”regler” än så kan man väl knappast ha i ett klassrum?

Sluta aldrig drömma

Resan kan vara roligare än målet

Man når inte alltid målet men försök ändå

Man är inte bra på allt

Man kan vara bra även om andra är bättre

ladda ned

 

 

En annorlunda lördagskväll…

”Vi pratar bara lite, lite svenska, inte mycket.”

Flickan som öppnar dörren har långt, korpsvart hår, uppsatt i en tjock fläta som hänger ner över axeln och slutar vid midjan. Jag uppskattar att hon är ungefär lika gammal som min son, runt 11 ungefär. Flickan ler med såväl ögonen som munnen och jag pratar långsamt och tydligt, i ett försök att förklara varför jag, en främmande människa, kommer och knackar på en lördagskväll hemma hos en familj jag inte känner. I hallen uppenbarar sig en lite yngre kopia av den äldre flickan, den flicka jag misstänker föranleder mitt besök.

”Jag heter Lotta och jag är mamma till Milda, jag tror Milda går i din klass”, säger jag och pekar mot flickan i hallen. Hon lyssnar uppmärksamt, men verkar inte riktigt förstå mina ord. Från ett annat rum kommer två yngre pojkar, och en till tjej tittar nyfiket ut i hallen från vardagsrummet. Mamman kommer ut i hallen och visar med hela sitt kroppsspråk att hon vill jag ska stiga in.

”Vi ringer min bror, Rashid, han pratar lite mera svenska”. Fram med mobilen. En pojke i andra änden som säger att han förstår lite mer svenska än sina systrar. Jag förklarar mitt ärende och han återupprepar det jag säger med en svenska som vittnar om att han troligen varit i Sverige betydligt längre tid än sina yngre syskon och mor.

Vi lägger på och jag säger till äldre systern att Rashid hade förstått mitt ärende, lämnar inbjudan med adress, tid och dag och vänder mig om för att gå.

”Nej, du vill inte stanna? Dricka kaffe? Mamma säger hon gör kaffe.”

Jag tänker på tvätten, på dammsugningen, på lördagskvällen som skulle avnjutas i soffan, vänder mig mot mamman och med ett leende tackar jag för inbjudan. Tar av mig skorna och blir visad in till stora rummet.

En soffa. En säng. Gardiner. En TV som brusar i bakgrunden. Annars inga möbler, inget soffbord, inga mattor. Mamman slår ut sin hand och visar att jag kan sätta mig i soffan.

Yngsta sonen kommer nyfiket upp i soffan och börjar räkna på svenska. 1..2…3…4…ända upp till trettiotio…trettioelva…trettiotolv. Han ler stort och stolt, hans bruna ögon plirar under den svarta luggen, fyllda av bus, precis som en femårings ögon ska vara.

”Nu kommer Rashid”, säger en av de äldre flickorna. En kille, eller ung man, på en sisådär sjutton år, kommer in i lägenheten och efter honom kommer en man, som jag snabbt förstår är pappan i familjen.

Mamman går ut i köket, kommer tillbaka med en bricka med tre små koppar och ett fat med kex. Hon ställer fram en pall som soffbord och delar ut kaffekopparna. Jag smakar.

”Syrianskt kaffe”, säger Rashid och ler. Precis som sina syskon så ler även Rashid med ögonen. Han slår sig ner på sängen och nu flyter samtalet lättare, när Rashid kan agera tolk. Det visar sig att jag hade fel. Rashid, hans systrar, lillebror och mamma kom till Sverige för fyra månader sedan. Pappan lite tidigare. Rashid berättade att det första han gjorde när han kom till Sverige, på morgonen dagen efter han anlänt, var att skaffa en skrivbok och en penna. Samma dag, berättade han, gick han till språkcaféet som ligger inne i Halmstad. Han skriver ner alla nya ord i sin skrivbok och lär sig snabbt vad orden betyder och hur de ska användas.

”Svenska är lätt”, säger han med sitt pojkaktiga, smittande leende. ”Jag lär mig snabbt, det säger min lärare också”. Rashid berättar hur han läser introduktion på gymnasiet. Mest svenska, men även matte och engelska. ”Jag gillar skolan här, mycket bättre än i Syrien. Där hade vi inte ens stolar, lärarna lärde inte ut, de tyckte inte vi kunde någonting, och de slog oss nästan varje dag. Här är lärarna snälla. Och vi lär oss jättemycket. Jag har alltid drömt om att bli läkare. Det är min plan. Att bli läkare”.

Lillebror drar i sin mamma. Han säger något på arabiska och vill visa någonting. Ända från tårna klämmer han i med ”Du gamla du fria du fjällhöga nord”. Pappa ler. Mamma ler. Ger sin son en stor kram. Rashid tar upp mobilen och sätter på nationalsången på Youtube, ifall jag missat vilken låt det var lillebror försökt sig på att sjunga.

Jag slår upp Google translate. ”Åh vilken liten…alhabiba du är”, får jag fram och tar en klunk till av kaffet.

”Det är gott, vad är det för krydda”, undrar jag. Mamman går ut och hämtar en påse med kardemumma. ”Aha, kar-de-mum-ma” läser jag högt. Pappan i familjen ler. ”Ja, kar-de-mum-ma”, gott syrianskt kaffe!”.

En helt vanlig lördagskväll. Som avslutas på ett ovanligt, oväntat, men helt fantastiskt sätt. Här sitter jag, i en soffa, hos en helt främmande familj och dricker kaffe, använder Google translate och gör mig förstådd med kroppsspråk, leenden och en stor portion god vilja.

Vi tar oss fram i konversationen. Genom en resa i Europa, drömmar från ett land som inte längre är, och drömmar om en framtid i landet som finns.

Jag slås av all den värme och kärlek som finns i rummet. Kan hända att rummet saknar möbler, men där finns kärlek i överflöd. Kärlek och tacksamhet. Över att få en chans, en möjlighet, till ett nytt liv, i ett nytt land.

Ikväll var det jag som fick den största gåvan. Att få uppleva den generositet som familjen visade, få mötas i skrattet, i samtalet och få omslutas av den värme som fanns i rummet.

För det mötet är jag evigt tacksam.

strangers

 

Lattjolajbanlådan

Kommer du ihåg TV-programmet Fem myror är fler än fyra elefanter med Magnus, Brasse och Eva? En av de saker jag minns allra bäst från programmet är Lattjolajbanlådan. I varje avsnitt öppnar Brasse sin Lattjolajbanlåda och plockar fram fyra stycken djur och placerar på en hylla. Magnus och Eva ger Brasse sina förslag på vilket djur som ska bort och vilka som får vara kvar. Själv satt jag alltid hemma i soffan och funderade på vilka djur som jag tyckte hörde ihop och vilket som skulle bort. Oavsett vilket djur Eva och Magnus plockade bort, så slutade det alltid med att Brasse, med en smula skadeglädje och ett stort leende, utbrister ”fel, fel, fel” och plockar bort ett helt annat djur, med en helt annan motivering.

I mitt arbete som lärare så återkommer jag ofta till tanken med Lattjolajbanlådan.

”Men Lotta, finns det inte ett rätt och ett fel svar?”

”Hos Lotta finns det inte bara ett rätt svar, utan det beror ju på hur du motiverar svaret vet du väl?”

Denna dialog utspelades med jämna mellanrum bland eleverna i mitt klassrum. Och missförstå mig rätt, det är självklart att i vissa frågor finns det såväl ”rätt” som ”fel” svar, men jag utgick ofta ifrån att om eleven kan Googla sig till ”rätt” svar, kan det då vara så att jag som pedagog har ställt ”fel” fråga…

Dagens unga behöver kunskap. De behöver få tillgång till fakta och information, men framförallt behöver de kunskap kring huret. Hur ska de gå tillväga för att orientera sig i en komplex verklighet med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt (Lgr 11 kap.1)

Jag behöver ställa frågor, där eleverna ges möjlighet att resonera utifrån olika perspektiv. I undervisningen lägger jag mycket fokus på elevernas egna resonemang. Eleverna måste få möjlighet att ta del av information som belyser olika sidor, för att sedan själva kunna formulera ett ställningstagande, baserat på den fakta och information de tagit del av.

I förra veckan påmindes jag än en gång om vikten av att eleverna själva får träna sitt resonemang. Det kom ett meddelande från en ”gammal elev”. Jag log när jag läste de första raderna:

” Lotta!!!!!” (ja, exakt så många utropstecken var det 😉 )

”De e klart man behöver dig oavsett om jag fortfarande är din elev eller inte. Du måste hjälpa mig och de akut asså!!”

Vem kan motstå ett sådant meddelande tjugo i nio en onsdagskväll? Jag svarade och undrade vad det var som var så akut? Det visar sig då att eleven i fråga skulle hålla en muntlig redovisning (på gymnasiet) och temat var indianer och nybyggare. Hen skriver att hen varit inne på ”vår” gamla blogg, men inte hittat något kring vare sig indianer eller nybyggare. Hen undrar vänligt om det fanns någon möjlighet att jag har koll på bra sidor som hen kan använda sig av i sitt arbete.

Efter att jag påpekat att eleven var ute i lite väl sista stund och frågade hur det egentligen stod till med framförhållningen, skickade jag några sidor som jag trodde skulle kunna vara till användning.

”Bäst är du Lotta, jag svär!” får jag tillbaka.

”Jag kollar upp sidorna och snor lite information, tack!”

Då vaknade min inre Brasse!

”Men X!!! Tänk lite själv!!! Vad var orsakerna till varför man flyttade till Amerika? Vad blev konsekvenserna? För indianerna? För den vita mannen? Blir det positiva konsekvenser? För vem? Negativa konsekvenser? För vem? Vad hände på kort sikt? På lång sikt? Hur lever indianerna idag?

(Nu hade fröken kommit igång, då fanns det liksom inget stopp…och eleven som enbart varit ute efter några sidhänvisningar… 🙂 )

Vilka var orsakena till att Européer flyttade till Amerika? Religiösa? Politiska? Ekonomiska? Sociala? Rita upp analysmodellen och sen utgå från den!!!! KOM IGEN NU X!!!!!” (Erkänner, jag var rätt frikostig med utropstecken jag också…)

Eleven svarar med en glad smiley och utbrister:

”Ha ha ha snacka flashbacks från högstadiet!”

Jag skickar iväg analysmodellen och tipsar eleven att utgå från den och resonera kring samband, orsaker och konsekvenser.

kolonialism

Dialogen fortsatte en stund till, eleven kom med tankar som handlade om såväl religiösa som ekonomiska orsaker och vilka konsekvenser koloniseringen av Amerika förde med sig, beroende på utifrån vems perspektiv. Hen avslutar med att konstatera:

”Damn, jag är i gång nu! Tack Lotta!”

Är vi ibland för snabba att ge ”rätt” svar? Är vi ibland för snabba att peka på exakt var informationen står, vad det står och hur den ska tolkas?

Istället för att ge eleverna verktyg så de själva kan resonera sig fram till ett svar, utifrån fakta, sina egna tankar utifrån sin kunskap?

Jag tänker att svaret är ja. Åtminstone om jag ser till mig själv. Det krävdes mycket övning för att släppa tanken att jag är den enda i klassrummet som står för faktaöverföring och kunskapsinlärning. Att eleverna istället, i samspel och tillsammans, skapar förståelse utifrån fakta, där min roll som pedagog istället är att stötta och ge förutsättningar för att detta lärande ska kunna äga rum.

Förutsättningar och verktyg för att eleverna ska ges möjlighet att utveckla sina förmågor.

Då och då måste jag påminna mig själv. Som igår. Min dotter Juni, 6 år, hade köpt en ny pysselbok. Längst bak i boken fanns den. Lattjolajbanlådan. Uppgiften var att klistra en sol under den bild på varje rad som inte passade in till de andra. På första raden var det en festis, en pipmugg, en glass och en kopp kaffe. Enkelt, tänkte jag snabbt. Glassen ska ju bort för den kan man inte dricka.

”Det var lätt mamma, kaffet ska bort!”

Jag hajade till och var så nära att säga Nej hjärtat, det måste ju vara glassen…

Jag bet mig i läppen och frågade istället ”Vad spännande, hur tänker du då?”

”Jo, kaffet är ju det enda som är varmt, alla de andra är kalla!”

Solen klistrades in, prydligt och noga under kaffekoppen.

Andra raden. En fågel, ett bi, en fisk och en fjäril. En baggis, tänkte jag. Här finns det ju bara ett självklart svar. Fisken. Det är ju den enda som inte kan flyga.

”Mamma, den var också enkel – biet så klart!”

”Öhhh ok, hur tänker du då?”

”Men mamma, det är ju det enda djur som kan stickas!”

Vad hade hänt om jag, istället för att lyssna på Junis tanke, direkt hade gett mitt svar, och på så sätt omedvetet hindrat Juni från att utveckla sina egna tankar?

Cfq6TmCXIAAFtxP

Brasse ska ha en eloge.

Han lät alltid Magnus och Eva motivera sina svar, innan han gav sitt.

Jag tänker att vi har mycket att lära av Lattjolajbanlådan. Varje dag, i varje möte, med varje elev, ger vi verkligen eleven möjlighet att utveckla sina egna resonemang och svar, eller är vi för snabba med att ”utbrista” Fel, Fel, Fel?

Det är en tanke som jag alltid bär med mig och ständigt påminner mig själv om.

Hur använder du Lattjolajbanlåda i din undervisning?