Nuläge

Hej

Du kanske tycker att mina inlägg kommer mer sporadiskt och mer sällan nu än tidigare, och den observationen är helt korrekt 🙂 Detta betyder inte att min nyfikenhet och engagemang i skolfrågor minskat, tvärtom. Just nu upptar mitt engagemang i olika uppdrag så mycket av min tid att jag för stunden blir tvungen att dra ner på andra delar, exempelvis uppdatering av bloggen. Så, vad är det då som upptar min tid just nu?

Jag arbetar heltid som verksamhetsutvecklare inom Barn- och ungdomsförvaltningen i Halmstad. Ett helt galet roligt fantastiskt jobb, att på heltid få ägna sig åt pedagogisk utveckling, vara delaktig i utvecklingsprocesser på så många olika nivåer samtidigt.

Delta i det systematiska kvalitetsarbetet på förvaltningsnivå såväl som på skolområdesnivå. Arbeta tillsammans med rektorer, undersöka, vrida och vända på begreppen följa upp, utvärdera, analysera – vad följer vi upp, vad behöver vi för att få ett så brett underlag som möjligt, vilka delar ska vi dyka djupare i, utvärdera, analysera för att sedan kunna blicka framåt? Just nu med lite extra fokus på att följa upp fritidsverksamheten för att få en så bred bild som möjligt över ett nuläge, som vi sedan kan utgå ifrån när vi fördjupar oss i Skolverkets riktlinjer inför hösten angående fritids och vad rektorerna behöver för verktyg för att kunna möta fritidspedagogernas behov (som i sin tur givetvis utgår från elevernas behov).

Att vara en del i rektorernas pedagogiska lärande är ett viktigt ben i min roll som verksamhetsutvecklare.

Ett annat ben är att vara en del i pedagogers lärande. Jag arbetar såväl mot förskolan som mot skolan och mitt ”fokusområde” i de lärcirklar jag är involverad i utgår från huvudprocessen Synligt lärande. På förskolan med fokus på kapitel 2.2, 2.3 och inom skolan utifrån hela vårt uppdrag – kunskapsuppdrag såväl som värdegrund- och demokratiuppdrag.

Jag är med i olika nätverk med pedagoger, bl.a fritidsnätverk, där fritidspedagoger från tre skolor i skolområde Norr, träffas och fördjupar sig i fritidshemmets lärandeuppdrag. Jag är även involverad i nätverk för slöjd, just nu med fokus på språk och kommunikation och hur vi tänker kring språkutvecklande undervisning i slöjd.

Då och då träffar jag också elever, t.ex. när vi utbildar ”elevambassadörer” på Kärnhuset (ca 6-7 st)  i olika digitala verktyg, en kunskap som de sedan tar med sig tillbaka till skolan och sprider vidare, både till elever, men även till pedagoger.

Att ta del av forskning, fördjupa mig i vetenskap, beprövad erfarenhet, utmana med frågor, fördjupa samtal, problematisera och synliggöra är några av alla delar som ingår i mitt uppdrag.

Förutom heltidsjobb så har jag, som alltid, många järn i elden!

Några gånger per termin är jag ute och föreläser. Om två veckor ska jag delta i konferensen ”Flerspråkighet i Fokus” och prata om hur man kan skapa en språkutvecklande undervisning där demokratiuppdrag och kunskapsuppdrag går hand i hand och lever i symbios med varandra.

Under våren ska jag även ha tre inspirationsföreläsningar i Libers regi, också dessa med fokus på språkutvecklande undervisning, flippat lärande, med förmågor och formativ undervisning i fokus (kvällstid och gratis – passa på och kom vet ja!)

Och ja, just det, inom 3-4 veckor så kommer den då äntligen finnas i min hand – boken jag, tillsammans med Stefan Hertz, skrivit på under det senaste ett och ett halvt året!

Tid.

Det är inte så ofta man hör folk säga att man har ”tid över”. Betydligt oftare man konstaterar att ”jag har inte tid”.

Jag tänker så här. Tid är egentligen det vi alla har. Exakt lika mycket av. Det handlar egentligen bara om vad vi gör av den tid vi har.

Under påskledigheten ska jag passa på att njuta av tiden tillsammans med mina fyra barn, goda vänner och förhoppningsvis en och annan löprunda på stranden 🙂

En riktigt skön och avkopplande påskhelg önskar jag er alla, passa på att stanna upp och njut av nuet (och du, kom ihåg när hjulet snurrar, det är alltid nu!)

hqdefault

 

Annonser

Ett steg framåt, två tillbaks…

Jag hade lovat mig själv att inte gå den vägen. Ge mig in i debatten. Kring mobilernas vara eller icke vara. För mig är det ingen fråga. Det är en icke-fråga. Men så i morse, av en slump, aktualiserades frågan igen.

I mitt Facebook-flöde kom det upp ett inlägg, postat av en skola, som valt att varje morgon samla in elevernas mobiler på expeditionen (i mitt stilla sinne undrar jag om den administrativa personalens tid inte kunde utnyttjas mer effektivt än att föra protokoll över insamlade mobiler, men det är en helt annan fråga…)

På bilden ser man en elev i åk 8 le glatt när hon lämnar över mobilen till en ännu gladare kvinna på expeditionen. Under bilden står det:

”Idag börjar vår nya mobilfria skola i ett led att få större koncentration och fokusering på skolarbetet och att umgås mer med varandra! Mellan kl 8.15-8.30 lämnar alla i åk 6-9 in sina mobiler i klassens röda mobilhotell hos Katarina på expeditionen.
Här prickar Amanda i åk 8 av sig på klasslistan, lämnar in sin telefon och hämtar ut den sen efter skoldagens slut.”

Sen fortsatte jag att läsa kommentarerna under bilden. Då blev det ännu mer intressant. De flesta av de, över 600 kommentarer som hittills kommit in, är överväldigande positiva.

”S + MP kanske kan tillsätta en utredning för ev allmänt införande av mobilförbud i klassrummen.”

”Äntligen börjar nån vakna”

”Fler borde ta efter”

”Det är ju en självklarhet!!”

”Många fler skolor borde göra så. Och arbetsplatser borde ha mobilförbud under arbetstiden”

”En underbar läsning tycker jag. Bara att ta efter”

”Bästa ideén ever”

”Kan vi inte införa detta på bussar, tåg och arbetsplatser. För alla?”

”Härligt med en skola som vågar och vill ta sunda beslut”

”Sunt förnuft när det är som allra bäst”

”Självklarhet, vad är alternativet!!”

”Så bra så jag bara förstår inte varför inte alla skolor har det? VEM kan motsätta sig detta?”

Och då slog det mig. Lika självklart som det är för mig att dagens teknik ger mig som pedagog oändligt många fler möjligheter i klassrummet idag, jämfört med för tio år sedan, lika självklart tycks det vara för andra att det är på grund av dagens teknik, som vi har fallande resultat och avsaknad av ”ordning och reda”. Samla in mobiler för att skapa mer ”ordning och reda”. Men också för att eleverna skulle börja umgås mer med varandra.

För visst var allting bättre förr. Tänk tillbaka på din egen skolgång. Ingen som var utanför. Ingen som blev utfryst. Alla lekte tillsammans i en enda stor, härlig, grupp, utan social inbördes rangordning, utanförskap, utfrysning och mobbing. Inte som idag. När allt är. Mobilens. Fel.

Det finns mobbing – inte så konstigt när det finns appar som direkt uppmuntrar till trakasserier på nätet.

Det finns utanförskap – inte så konstigt när det lätt bildas grupper i sociala medier som bestämmer vad som är innanför, och indirekt vad som faller utanför, normen.

Det finns utfrysning – inte så konstigt när det finns ett socialt spel som pågår i det dolda, i mobilen, i stängda chattrum där inte alla får tillträde.

Allt. Är. Mobilens. Fel.

Vi tar bort mobilerna. Vi låser in mobilerna på expeditionen. Och på samma gång låser vi in alla problem och utmaningar med utanförskap, utfrysning och mobbing i ett skåp med hänglås.

Eller?

Det var bättre förr. Innan mobilernas tid. Då var det ingen i klassrummet som hade svårt att koncentrera sig. Ingen som störde. Ingen som tappade fokus från det som skulle genomföras på lektionen. Ingen som satt och kladdade på bänken. Plockade sönder suddgummit. Kastade papperslappar. Ingen som tog en extra sväng i korridoren efter att de varit på toaletten (där det egentligen bara kollades så frisyren var på plats, men i alla fall en anledning att få be om att få gå på toaletten) Nej. Det hände typ. Aldrig.

Allt. Är. Mobilens. Fel.

Vi tar bort mobilerna. Vi låser in mobilerna på expeditionen. Och på samma gång låser vi in alla problem och utmaningar med okoncentration, bristande fokus, brist på motivation och brist på nyfikenhet i ett skåp med hänglås.

Givetvis ska vi inte ha elevernas mobiler som verktyg att använda i skolarbetet. Skolan ska tillhandahålla de digitala verktyg som krävs i dagens utbildning. I vår läroplan står bl.a att:

”Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med stort informationsflöde och en snabb förändringstakt” Hur ska vi kunna erbjuda eleverna den möjligheten om vi inte tillhandahåller digitala verktyg och lär oss att orientera oss i den komplexa verklighet med det stora informationsflöde vi möter på nätet idag?

Där ska vi inte använda elevernas privata mobiler.

Vidar står det i läroplanen att:

”Skolan ska ansvara för att varje elev, efter genomgången grundskola, kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande”. Hur ska vi kunna erbjuda eleverna den möjligheten om vi inte tillhandahåller digitala verktyg där eleverna ges möjlighet att träna på att, inte bara söka kunskap, utan även skapa och kommunicera, med hjälp av digitala verktyg.

Där ska vi inte använda elevernas privata mobiler.

Men.

Det står även i vår läroplan, första kapitlet, tredje stycket att:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

Smaka på orden.

Varje enskild elev. Sin unika egenart. Delta i samhällslivet. Ansvarig frihet.

Nu ska vi umgås med varandra. Nu ska vi umgås, leka, ha roligt tillsammans. Vi ska sluta stirra ner i våra telefoner på rasten. Sluta sitta och knappa på våra tangentbord. Nej, vi ska spela boll, spela kort, prata med varandra och ha det precis sådär fantastiskt härligt och mysigt som det var. Förr.

Varje enskild elev. Sin unika egenart. Tänk så många elever jag mött som har sina allra närmsta vänner på en helt annan plats. I ett helt annat land. De delar samma intressen, diskuterar spännande saker, utbyter tankar och reflektioner. Som har sin allra närmsta umgängeskrets. I mobilen.

Alla barn uppskattar inte att spela fotboll.

Alla barn uppskattar inte att deras möjlighet till kommunikation och umgänge på rasten begränsas till enbart de människor som finns i deras fysiska närhet.

Alla barn uppskattar inte att deras ansvariga frihet blir beslagtaget. Och inlåst. I ett skåp på en rektorsexpedition.

I läroplanens kapitel 2.2 står att läsa att  ”Läraren ska ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och
tänkande”. Har man undersökt elevernas behov? Har man gjort eleverna delaktiga i beslutet? Delaktighet, inflytande och ansvar. Tre grundstenar i våra styrdokument. Vilka behov har eleverna?

En elev skriver som kommentar på Facebook-sidan:

”Jag arbetar jävligt dåligt utan mobil och blir jävligt stressad när jag inte har den så den här regeln suger tycker jag som elev på denna skola”.

Jag hör frustrationen och besvikelsen hos en tonåring, som inte anses kapabel att själv kunna ta ansvar. Som inte får vara delaktig. Där man inte tar hänsyn till individens behov.

Jag blir ledsen. Jag blir arg så det kokar i mig. Tacksam när jag scrollar bland kommentarerna på skolans Facebooksida och ser en person som skriver ”Visar man ungdomar att man litar på dem så motsvarar de ofta det förtroendet. Visar man att man inte litar på dem så lär de sig inte att ta ansvar.”

Skolutveckling borde handla om pedagogik. Hur vi kan skapa förutsättningar för att möta varje elevs behov och förutsättningar. Hur vi skapar en undervisning som främjar lusten till livslångt lärande. En undervisning som uppfyller såväl vårt kunskapsuppdrag som vårt demokrati och värdegrundsuppdrag. Hur förmedlar vi till eleverna att vi tror på dem? Att vi har höga förväntningar? Hur lär vi eleverna att ta ansvar?

Hur skapar vi en utbildning där varje enskild elev ges möjlighet att finna sin unika egenart och därigenom kan delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet?

Sånt borde vi diskutera.

Inte mobiler. Eller kepsar. Eller skåp med lås på en rektorsexpedition.

Inte hur vi tar ett steg fram. Och två tillbaks.

Jag hade lovat mig själv att inte gå den vägen. Ge mig in i debatten. Kring mobilernas vara eller icke vara.

För mig är det aldrig en fråga om teknik. För mig är det en fråga om människor.

Ps. En person utmanade och ställde den självklara frågan tillbaka till skolan ”Och så klart så gäller det för personalen också eller?”

Vågar du gissa svaret?

stevejobs-quote1

Tempus fugit

Har du nån gång känt att tiden snurrar på så där extra fort? Så man knappt hinner reflektera över all den tid som bara försvinner?

Har du nån gång känt att tiden, ja att tiden nästan står stilla? Så stilla att man kan höra sekunderna som tickar fram?

Och så någonstans där emellan. När tiden flyter på i sitt vanliga tempo, när man nästan hinner allt det man borde, det man måste och det man vill.

Tid.

Lyssnade på ett morgonprogram på radion häromveckan, i bilen på väg till jobbet. En man som kommit tillbaka från sin pappaledighet konstaterade att när man går hemma med småbarn så befinner man sig i två parallella tidszoner. En som går jättesnabbt (ni vet den när man knappt hinner plocka bort frukosten innan det är dags för förmiddagsfika, för att sen börja laga lunch, diska upp och vips så är det dags för mellis och sedan middag…det var den dagen…) Men också en tid som går jättelångsamt (ni vet den där tick, tack, tick, tack, när man läst ”Knacka på” boken minst tjugo gånger i rad och man ska lägga samma pussel för tionde gången…)

Två parallella tidszoner.

Sen igår, i mitt Facebookflöde, snubblade jag över en bild som fångade mitt intresse. Den knyter an till den föräldralediga pappans reflektion över att befinna sig i olika tidszoner. Fast samtidigt.

tumblr_o18g1zF7XR1thk6vpo1_1280 (1)

Tänk på när vi kliver in i klassrummet. Oavsett om vi är elev eller lärare.

Klockan i mitten symboliserar klocktimmarna. Skoldagen. Den som liksom bara tickar på. Ibland kan en lektion kännas oändlig, ibland undrar man vad som hände, vi började ju nyss? Klockan är åtta och det ringer in, dags för lunch, klockan närmar sig sista lektionen och där ringer klockan ut. Slut för idag. Tack för idag.

Klockan till vänster symboliserar den mängd av information som sköljer över oss. Oftast kan det vara svårt att välja att ”just idag ska jag bara ta in en sån här mängd information” (måttar mellan tummen och pekfingret). Den värld vi lever i levererar mängder av information. Ständigt. Och i en värld där vi är ständigt uppkopplade, har vi tillgång till en aldrig sinande mängd ny information.

I mitt Twitterflöde häromdagen var det någon som refererade till en del av den mängd information och flöde som ständigt sköljer över oss.

  • 135 000 nya medlemmar tillkommer varje dag på Twitter
  • På 60 min laddas det upp ca 18 000 h videoinnehåll till Youtube
  • På 60 min laddas det upp ca 180 000 bilder på Flickr
  • Var 20:e minut delas det 1 miljon länkar på Facebook
  • Var 20:e minut skickas 3 miljoner meddelande i Facebook Messenger
  • Den globala IP-trafiken beräknas nå 110 triljoner byte per månad 2016

110 triljoner byte…En ogreppbar siffra. En ogreppbar mängd information som vi har att förhålla oss till jämfört med, låt oss säga, 60 år sedan. Men vi har fortfarande exakt lika många klocktimmar på dygnet. Och en lektion är fortfarande (åtminstone på de flesta skolor vågar jag nog påstå) ca. 60 minuter. En skoldag startar fortfarande oftast runt 08.00 och avslutas någon gång framåt 15.00. Tick. Tack. Tick. Tack.

Inte konstigt att man som lärare då och då blir stressad.

Inte konstigt att man som elev då och då blir stressad.

Men så var det det där med den sista klockan. Klockan längst till höger. Kunskap. Kunskap följer inte samma takt som informationsflödet. Kunskap följer inte heller samma takt som skolans klocktimmar. Kunskap följer sin egen tid.

Ibland tar man ett stort kliv fram. För att i nästa steg ta två tillbaks. Man kommer på en lösning på ett problem, bara för att sedan upptäcka att det fanns flera lösningar och man får ett nytt problem – vilken utav lösningarna ska jag välja? Och varför? Är det något jag lärt mig under fjorton år som lärare så är det att ju fler svar man får av eleverna i klassrummet, desto fler frågor kan jag ställa. Utmana. Fördjupa.

Kunskap handlar om att förvandla fakta till förståelse. Kunskap handlar om att veta när man vet något. Och veta när man inte vet något.

Och tiden flyr.

Ger vi oss själva tid, ger vi verkligen våra elever tid, tid att omvandla information, fakta, till förståelse?

Är vi för uppbundna vid just tiden, klocktimmar som kommer och går, allt som måste hinnas med, så vi missar det som Göran Svanelid gett förkortningen TTT.

Tid. Till. Tanke.

Om vi aldrig tar oss tid att stanna upp, reflektera, låta kunskapen slå rot, befästas, om vi springer på i samma tempo, stressade av de 110 triljoner byte som flåsar oss i nacken, eller för den skull, de lite drygt 200 sidor med långsiktiga mål, centralt innehåll och kunskapskrav som hänger över oss. Vad händer då?

Vi måste hinna. Måste hinna. Måste hinna.

STOP!

Ibland kan vi lunka på i behaglig fart. Tick. Tack. Tick. Tack.

Ibland måste vi befinna oss mitt i flödet. Där det händer. I ett hiskeligt tempo. Det är vårt uppdrag. ”Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med stort informationsflöde och en snabb förändringstakt”.  Vilket bättre ställe att träna detta än bland 110 triljoner byte?

Men vi måste också våga stanna tiden. Backa tiden. Inte enbart för elevernas skull, utan även för vår.

Tempus Fugit. Tiden flyr. Ja, det kan vi inte göra något åt.

Men ibland måste vi ge oss tid att fundera över hur vi förhåller oss till den.

Tiden.

Tack för att jag fick låna din!

När du möter andra…

Har du tänkt på en sak. När vi möter andra, möter vi i första hand oss själva. Vi möter våra rädslor, våra fördomar, våra förhoppningar, våra styrkor och våra svagheter.

Jag minns ett möte. En pappa och hans femtonåriga dotter kom till mig på utvecklingssamtal. Vi pratade om framtid, om utbildning och om framtidsdrömmar. Dottern tittade på mig och sa med bestämd röst ”Jag vill bli advokat när jag blir stor!”

Sen tittade hon på sin pappa.

Han satt där. Lång och mörk. Med bruna ögon som tittade tillbaka. Höll fast blicken på dottern. Som tittade ner i marken. Sedan sa han, på bruten svenska men med stor övertygelse i rösten ”Du ska inte bli advokat!”

På en nanosekund for alla tankar genom mitt huvud. Vågar hon säga emot? Är han familjens överhuvud som bestämmer över sin dotters framtid? Har hon några val? Hur mycket kan jag lägga mig i? Hur mycket ska jag lägga mig i? Vad händer om jag lägger mig i?

Alla mina fördomar, inom loppet av en sekund. Omedvetet smög de sig inte på, nej, de hoppade över mig, och direkt var jag översköljd av alla tankar.

Pappan fortsatte titta på dottern.

”Nej, du ska inte bli advokat. Då kanske du någon gång måste försvara brottslingar som begått fasansfulla brott. Inte advokat. Du kan bli ingenjör istället. Rita och bygga vackra byggnader som gör att människor mår bra. Eller lärare. Du kan bli lärare. Det är ett yrke där du kan göra skillnad, där du måste använda både här (och pekade på huvudet) och här (och pekade på hjärtat).”

Dottern log.

”Men pappa, det där bestämmer ju ändå inte du”. Och så tittade hon på honom med plirande ögon.

Och han log.

Och där satt jag. Med alla mina fördomar.

Har du tänkt på det?

Att när du möter andra, möter du i första hand dig själv.

Varje möte lär oss något, inte bara om personen vi möter, utan något om oss själva.

Hur tänker du?

kay-pollak-växa-genom-möten-vi-männsikor-har-något-att-lära-i-varje-möte-med-en-annan-människa-600x600

 

 

Demokratiuppdrag i skarpt läge!

Svenska skolelever vet för lite om hur demokratin fungerar. Man kan nog utgå från att en svensk gymnasist vet mer om ett amerikanskt presidentval än ett svenskt landstingsval. Just den lokala politiken är ofta frånvarande i skolorna. En sänkt rösträttsålder skulle bli ett incitament till en annan inriktning i samhällsundervisningen.”

Följande citat läser jag i en artikel i dagens Expressen, där Olle Wästberg, ordförande i 2014 års demokratiutredning, skriver att demokratiutredningen kommer lägga fram förslaget att 16-åringar redan 2018 ska få rösta i kommunalvalen (i de kommuner som ansöker om det).

Kan inte utbrista annat än ÄNTLIGEN!

Jag kan delvis hålla med citatet ovan, svenska skolelever har för lite kunskap om hur demokratiska processer går till, framförallt på kommun och landstingsnivå. Genom att sänka rösträttsåldern skulle dessutom begreppet ”autenticitet” i samhällskunskapen i åk 9 få en helt annan innebörd än att tillverka valaffischer och genomföra skolval. Men för mig är inte detta en fråga som är isolerat till ett enskilt ämne.

Nej, för mig är det viktigaste och tyngsta skälet att grundskolans demokrati- och värdegrundsuppdrag nu, äntligen, hamnar i ”skarpt läge”.

Läroplanens första kapitel slår fast att ”Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet” (Lgr 11 kap 1, Skolans värdegrund och uppdrag)

När eleven går ut åk 9 ska hen vara en samhällsmedborgare som fått med sig det som krävs för att aktivt kunna delta i samhällslivet.

I läroplanens andra kapitel står att läsa ”Skolan ska aktivt och medvetet påverka och stimulera eleverna att omfatta vårt samhälles gemensamma värderingar och låta dem komma till uttryck i praktisk vardaglig handling. Skolans mål är att varje elev kan göra och uttrycka medvetna etiska ställningstaganden grundade på kunskaper om mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar samt personliga erfarenheter” (Lgr 11 kap 2.1 Normer och Värden)

Detta är skolans allra viktigaste uppdrag. Vårt demokratiuppdrag. Om vi avfärdar sänkt rösträttsålder med att ”Unga har inte den erfarenhet som krävs för att ta ställning”, ”Ungdomar skulle bara rösta fram Kalle-Anka partier”, ”Unga har inte den kunskap som krävs för att vara en del av en demokratisk röstprocess”, ja, då avfärdar vi samtidigt allt det som den svenska skolan, och det svenska samhället, vilar på.

Tänk istället vilka möjligheter detta skulle ge.

Hur ser undervisning ut som förbereder eleverna för att aktivt delta i samhällslivet? Eller om vi skruvar vidare på frågan – hur ser dagens samhälle ut? Vad krävs för att verka och delta i samhällslivet idag? Räcker det att kunna utantill de Halländska åarna, eller måste undervisningen bedrivas så att eleverna istället ges möjlighet att utforska möjligheter till energiförsörjning genom vattenkraft, vilka konsekvenser det ger, ur olika perspektiv och vilka andra alternativ för elförsörjning det finns? Hur kan man i framtiden se till att alla människor runt om vår jord får samma tillgång till elförsörjning och hur ser vi till att denna elförsörjning sker på ett sätt som är hållbart för den globala miljön och kommande generationer?

Räcker det att eleverna läser om hur nazisterna kunde, genom demokratiska val i Tyskland, ta makten på 30-talet? Eller måste undervisningen istället bedrivas så att eleverna ges möjlighet att jämföra samband, hur ser historien ut, vad har vi lärt oss av den, hur vill vi att framtiden ska se ut och vad kan vi göra för att påverka nuet?

Räcker det att vi firar FN-dagen en gång om året, anordnar en temavecka om fred och solidaritet, eller måste varje dag, varje lektion, varje möte i skolan, belysa de mänskliga rättigheterna, främja förståelse för andra människor, inlevelse och elevdemokrati?

Kanske är detta en början till ett slut på snuttifierandet i skolan. Ämnen. Schema. Uppdelade dagar utan röda trådar. För är det något jag lärt mig av att verka i samhällslivet så är det att i samhället utanför skolan så är det väldigt få saker som är uppdelade, det mesta påverkar, och påverkas av, andra delar runt omkring.

Kanske får vi nu en skola där Mjuka Värden och elevinflytande väger lika tungt som siffror och statistik. Där läroplanens första och andra kapitel väger lika tungt som kunskapskrav och mål, om inte tyngre.

För två är sedan lyssnade jag på John Steinberg, under föreläsningen ställde han frågan ”Vad skulle hända om skolan var värdegrundsstyrd istället för målstyrd?”

Kanske får vi nu ett ypperligt tillfälle att återigen ställa frågan på sin spets.

Målstyrt eller värdegrundsstyrt – hur ser samhället ut, och, framförallt, vilket samhälle vill vi att skolan och våra ungdomar är med och skapar?

 

”Demokrati förutsätter förnuft hos folket, ett förnuft som demokratin själv skapar” Karl Jaspers

 

 

 

 

 

With a little help from my friends…

”Nå, hur gick det på intervjun, kändes det som ett jobb du kan tänka dig att ha?”

Frågan fick jag i somras av Lina Tannerfalk, en god vän och en oerhört kompetent och driven rektor på Brunsåkersskolan i Halmstad. Jag hade precis varit på intervju nummer två, för jobbet som verksamhetsutvecklingskonsult (jag vet, fortfarande världens längsta och mest ambitiösa titel 😉 ) och kände mig sådär lagom tömd i huvudet som man gör efter att man suttit i över en timme på anställningsintervju.

”Ja, alltså, jag tror det. Vi pratade om så många olika saker, det verkar vara ett komplext jobb, med många olika inriktningar och som man har möjlighet att forma rätt mycket utifrån sin egen spetskompetens och erfarenhet. Men en sak vet jag, det var en annan verksamhetsutvecklare med på intervjun, Mattias tror jag han hette, han var en person jag gärna skulle arbeta tillsammans med! Han ställde massor av intressanta frågor och vi delade många tankar kring pedagogisk utveckling!”

Jag minns att Lina skrattade och sa ”Ja, ni är oerhört olika du och han, men jag tror faktiskt att ni skulle komplettera varandra perfekt!”

Fyra månader senare sitter jag där. Granne med världens bästa Mattias, kompetent, analytisk, eftertänksam, klok och oerhört påläst vad gäller områden som systemteori och systematisk kvalitetsarbete. En f.d specialpedagog och rektor, med hjärta som klappar för barn i behov av särskilt stöd och för systematisk skolutveckling på alla nivåer.

”Du har påverkat mig”, säger jag ibland och skrattar, när jag tar fram ännu en bok av Hans-Åke Scherp eller slår upp en paragraf i skollagen.

”Det är du som har gjort mig lite mer flippad”, kontrar Mattias då, och visar sin skräckfilmsinspirerade trailer i iMovie som han satt samman inför vår studiedag.

Många var de som höjda på ögonbrynen när jag tackade ja till jobbet som VUK:are och tog steget ut från klassrummet. Om jag saknar att undervisa? Jag skulle ljuga om jag svarade nej. Jag saknar eleverna, alla skratt, alla leenden i korridoren. Alla samtal, reflektioner, stunden då man ser att fakta blir till förståelse och det glimmar till hos eleven.

Jag saknar kollegorna, Preppy-friday i Delta gänget, snacket i personalrummet och ja, jag kan t.om komma på mig själv att sakna mjölklistan på kylskåpet (ni vet, den där där det går åt 16 l mjölk i veckan 😉 ) Jag kan sakna sammanhållningen, ”vi klarar allt” känslan och Östergårdsandan som sitter i väggarna.

När jag tänker tillbaka på mina 14 år på ÖG är det med ett leende.

När jag blickar framåt är det med ett lika stort leende.

En arbetsplats är egentligen inget mer än en byggnad. Det är människorna inne i byggnaden som gör all skillnad.

Precis som med eleverna och kollegorna på ÖG, så arbetar jag idag i en byggnad där människorna på insidan gör skillnad!

Kompetenta, drivande kollegor, nära till skratt, som alla arbetar hårt med ett mål i sikte – att se till att varje elev i Halmstad kommun får den allra bästa utbildningen, varje elev utifrån sina förutsättningar och varje elev utifrån sina behov.

Jag hade förmånen att ”få med mig” en kollega från Östergård, Anna, som även hon idag arbetar som VUK:are, med inriktning på Språk/kommunikation och nyanlända. I hennes blogg, Språkutveckling med Duoab, som hon driver tillsammans med min gamla kollega Biljana, numera rektor på Östergårdsskolan, syns lite av all den erfarenhet och kompetens hon besitter, bl.a  som lärare i svenska som andraspråk.

Bland mina ”nya” kollegor hittar vi Azra, som tidigare arbetat som jämställdhetsutvecklare. En fantastisk kvinna som brinner för alla barn och ungdomars lika värde! Med en aldrig sinande ork så arbetar hon ständigt för att lyfta in mjuka värden och arbetar med att vårt demokratiuppdrag synliggörs och är den självklara del av förskola och skola som det alltid måste vara!

Ulla-May är ”gammal i gemet”, med en lång och imponerande erfarenhet av förskola. Alltid på språng, nya förskolor som ska startas upp, utvecklas, systematiskt kvalitetsarbete och lärcirklar på förskolan – ingen kan slå henne på fingrarna där!

En trappa ner sitter mina räddare i nöden – Datastudion, med all den kompetens det innebär av teknik, digitala verktyg och back-up man behöver när man själv har lust att slänga ut datorn genom fönstret på tredje våning. Det bästa av allt är att de alla har samma fokus – digitala verktyg för att främja pedagogiken!

Jennie, som ser till att jag håller koll på alla digitala verktyg, som skäller lite på mig när det behövs, Olle som alltid har en flaska skärmrengöring till hands, Anette med det stora hjärtat som alltid hjälper till, oavsett vad det gäller. Åsa som har full koll på alla bokningar och Fronter-rum, och så Stefan – som med sitt glada humör och knivskarpa kompetens löser de flesta problem, stora som små. Stefan kom i höstas hem efter att ha spenderat ett år som IT-utvecklare och lärare i Kina. Hans erfarenheter har han satt samman i boken En snöboll i rullning som du kan ladda ner gratis i Appstore. Stefan lever efter mottot ”Sharing is caring” – det gäller i alla situationer, både digitala och analoga!

Jag har även under hösten haft möjlighet att arbeta i samma projekt som logoped & språk-, läs- och skrivutvecklaren  Johanna, som även driver bloggen Logopeden i skolanÄr det någon som har koll på tidsenliga, alternativa verktyg som stöttar alla elever – så är det Johanna!

I samma rum som Johanna sitter Erica, specialpedagog och språkutvecklare på kärnhuset. Tillsammans med min chef, Karolina, driver hon bloggen Språkutvecklarna , en blogg om språk, i både förskola och skola, om läs och skrivsvårigheter, språkutveckling, textförståelse, ja det mesta som har med språk att göra.

Ni förstår, jag skulle kunna sitta här hela kvällen och lyfta fram alla kompetenta medarbetare och kollegor. Givetvis har jag missat att ta med många av de människor jag möter dagligen, inte minst skolområdeschefer, rektorer, pedagoger, personer inom Kvalitet och Utveckling, ja, människor som jobbar på alla ”nivåer” i förvaltningen.

Kanske är det den allra viktigaste lärdom jag tar med mig från den här första terminen som verksamhetsutvecklare.

Att förskola och skola består av så många olika delar, som alla måste samarbeta för att nå ända fram till den viktigaste personen av alla.

Eleven i klassrummet.

Jag ser oss inte som ensamma öar i ett stort hav. Jag ser oss som en gemensam besättning på en skuta som vi tillsammans styr mot mot ett gemensamt mål.

Vare sig det är stiltje, lätt bris eller styv kuling – det finns inga jag hellre delar skepp med än just er!

En God Jul och ett riktigt Gott Nytt År önskar jag er alla.

Ser fram emot vår fortsatta resa!

I-get-by-with-a-little-help-from-my-friends

Halmstad utbildar världsmedborgare…

…Aldrig har väl denna övergripande målbild och vision varit viktigare än nu? Via Bambuser hade jag tidigare i veckan möjlighet att ta del av Halmstads kommunfullmäktiges sammanträde, där en representant från Sverigedemokraterna lyfte fram just denna målbild som ett ”urbant överfokus”, som en bidragande orsak till att landsbygden inte skulle ha samma förutsättningar som stadskärnan att blomstra och utvecklas.

Men här måste det ha skett en misstolkning, ett missförstånd. Att utbilda världsmedborgare handlar inte om att stadskärnan ska blomstra och landsbygden utarmas – att utbilda världsmedborgare handlar om att Barn och Ungdomsförvaltningen i Halmstad ser sig själva i ett sammanhang, i ett perspektiv, så mycket större än det lilla som sker runt omkring oss, som vi kan se och ta på.

”Halmstad utbildar världsmedborgare i en förskola och skola som ger varje individ möjlighet att bli sitt bästa jag. I detta ligger en vision om ett samhälle som bygger på ömsesidighet – ömsesidig förståelse, ömsesidig respekt och ömsesidig medmänsklighet.”

En världsmedborgare är en person som betraktar hela världen som sitt hemland. Vad behöver vi i skolan fylla barnens ryggsäckar med för att de ska kunna ge sig ut i världen, som världsmedborgare, och betrakta hela världen som sitt hemland?

För det första, så är jag övertygad om att mycket av svaret hittar vi varken i matriser, i kunskapskrav, i syftestexter eller i det centrala innehållet. Även om jag givetvis ser vikten av en gedigen kunskapsbank, en förståelse för historien, för nutiden, för omvärlden. Kunskap som barnen bär med sig och som får de att stå stadigt med fötterna på marken.

Men det är inte det som ger barnet vingar. För att våga flyga, våga ge sig iväg, räcker det inte att vi fyller ryggsäckarna med svar, vi måste fylla eleverna med frågor.

Vi måste skapa nyfikenhet, lust att utforska mer, lusten till det livslånga lärandet. Vi måste skapa förståelse för andra människor, vi måste ge eleverna förmåga till inlevelse, empati, en värdegrund där alla människors lika värde är både en rättighet och en självklarhet.

Vi måste ge barnen en demokratisk värdegrund, där alla människors åsikter och rättigheter är lika mycket värda. En grund, som gör att våra barn kan hoppa på tåget på Halmstad station, ta bron över sundet, vidare ner mot kontinenten, möta människor runt om i Europa, runt om i världen och i varje möte spegla den värdegrund som vi i skolan varsamt och med omsorg, packat ned i ryggsäcken.

”Vi lär tillsammans, i meningsskapande sammanhang i utmanande och utforskande miljöer”. Så fortsätter Halmstads vision och målbild. Meningsskapande sammanhang, sammanhang där lärandet sätts i en kontext, som sträcker sig utanför klassrummets väggar, ut i världen. I en miljö som, både genom att vara utmanande och utforskande, bidrar till nyfikenhet, lust och motivation hos såväl gruppen som det enskilda barnet.

Idag behöver vi inte ta tåget över sundet för att möta kontinenten. Idag möter vi människor på flykt, som kommit till vårt land, för att söka skydd och ta del av den demokrati och den frihet vi har turen att leva i. En världsmedborgare är en människa som ser bortom gränser, bortom murar, bortom det som skiljer oss åt. En världsmedborgare är en person som istället ser på det som förenar oss.

Varor, teknik, tjänster rör sig i dag relativt obehindrat över världen. Tack vare de digitala möjligheterna och tekniken kan människor på helt olika platser i världen arbeta med samma projekt, ta del av samma föreläsning, delta runt samma operationsbord och använda varandras kunskaper för att lösa gemensamma problem och utmaningar.

En världsmedborgare ser det som självklart att människor ska ha samma möjligheter som varor, teknik och tjänster – vi ska alla kunna ta del av det som världen erbjuder och vi ska alla ha möjlighet att betrakta hela världen som vårt hemland.

Det är vi i skolan som tillsammans är med och utbildar framtidens världsmedborgare – så frågan vi alla måste ställa oss är hur vill vi att framtiden ska se ut?

Låt din undervisning byggas därifrån!

Ps. Kanske är det så – jorden är rund – just därför att det inte ska finnas några gränser…

DSC_0579

 Oavsett om du reser till eller från – skylten i terminal 5 på Arlanda speglar vår vision

”Jag är världsmedborgare, alla länder är mitt hem”