Att ”läxa” eller inte ”läxa”..

…tycks vara ett av de stora samtalsämnena nu för tiden. Många gör sina åsikter hörda i läx-debatten och båda sidor har argument som för mig känns viktiga, var och en på sitt sätt. Det här är inte ett debattinlägg i ämnet läxor. Det här är helt enkelt en stilla reflektion utifrån mina erfarenheter som fyrbarnsmor – alla fyra barn i skolåldern, från förskoleklass och upp till åk 7.

En av mina barn, den näst yngsta, går i åk 1. Varje vecka har hon läsläxa i sin läsebok. En bok som består av tre olika nivåer. A, B och C. Med samma berättelse i alla, men med olika svårighet och nivå. Detta innebär att alla barn i klassen kan läsa, och samtala om, samma berättelse, men utifrån den nivån som just det barnet befinner sig i sin läsförmåga.

Häromveckan kom dottern hem och visade stolt upp att hon nu gått från bok B till bok C, den allra svåraste. En hel del tankar dök upp i mitt huvud. Givetvis är jag glad för att hon knäckt läskoden och att läsningen flyter på för henne, men tänkte samtidigt på de barnen i klassen som ännu ej riktigt knäckt den koden och behöver en bok med enklare och mindre text. Känner de att de ”ligger efter” de andra?

Jag frågade dottern vad det var för skillnad på böckerna och hon gav exempel hur meningarna var längre i C-boken, texten mindre och kapitlen innehöll fler sidor. Hon jämförde med de andra böckerna som hade fler bilder och mindre text. ”Men mamma, det spelar liksom ingen roll vilken bok man har, vi läser ju alla samma berättelse!”

Här tänker jag direkt, lärarens betydelse. Här finns det en lärare som har en tanke och som har ett förhållningssätt och förmedlar till eleverna att det handlar inte om ”nivåer” som är ”bättre” eller ”sämre”, det handlar om att vi alla läser samma bok och diskuterar samma innehåll. Inte svårare än så.

Lärarens betydelse.

I morse frågade jag sonen ”har du någon läxa tills nästa vecka?”

”Ja, men det vet du väl mamma, du har ju fått mail på Unikum. Jag måste låna din dator förresten, för jag ska kolla på en film.”

12 år. Och med huvudet fullt av Fifa 17, fotbollsmatcher och Snapchat. Men samtidigt, koll på läxan och framförallt koll på var han kan hitta information om läxans innehåll.

Jag minns att det kommit ett mail från hans lärare och slår upp datorn. I mailet, som är kopplat till lärplattformen Unikum, finns en länk till en flipp från Studi.se. Flippen handlar om Västeuropa. I mailet hänvisas även till den stödstruktur som eleverna fått med sig hem och ska användas när de tittar på flippen.

Stödstrukturen består av en tabell (för övrigt topp 1 på listan över mina digitala hjälpmedel – infoga tabell!!) Tabellen är uppdelad utifrån Europas olika delar och det eleverna ska arbeta med är:

  • länder
  • antal invånare
  • klimat
  • naturlandskap
  • näringar

16699857_10154539230972858_1120707838_n

Sonen tar glatt min dator, klickar vidare på länken och under tiden går jag ner och hänger tvätt. Efter en kvart kommer han ner och frågar om jag vill se hans stödstruktur. Han läser upp den information han fått fram och, som den ”jobbiga” mamma jag är, ställer jag givetvis, i mitt tycke roliga, följdfrågor.

”Vad innebär kustklimat?”

”Vad är det för skillnad på kustklimat och inlandsklimat?”

Sonen suckar.

Men han har förstått. Han har förstått flippen och han har skrivit ner stödord som han tar med tillbaka till skolan och kommer till lektionen med en förförståelse som han, tillsammans med sina klasskamrater, sedan kan bygga vidare på.

En stödstruktur som möjliggör för eleverna att resonera kring likheter och skillnader, se samband och jämföra.

En flipp. En stödstruktur. En läxa som alla kan klara. (Och jag är säker på att om någon elev inte har tillgång till dator eller internet hemma så har läraren tänkt på det också).

Lärarens betydelse.

Lärarens betydelse för att skapa en undervisning där eleverna ges möjlighet att träna och utveckla de förmågor som läroplanen skriver fram att eleverna ska utveckla och bedömas utifrån. En lärare som använder läxan för att skapa förförståelse så alla elever ges samma möjlighet att starta från en gemensam grund.

Att läxa eller inte läxa. Det tycks vara frågan nu för tiden.

För mig är inte läxan i sig ett problem. Läxan blir ett problem när skolan förutsätter att hemmet ska klara av att stötta eleven i det som inte hinns med i skolan.

En läxa, i mina ögon, är något som eleven måste kunna klara av själv. Utan mammas, pappas eller en släkting som är ingenjörs hjälp. Jag ska inte behöva ringa runt till halva bekantskapskretsen för att hitta någon som kan hjälpa mitt barn med andragradsekvationer.

Jag är glad för att mina barns lärare ger mina barn möjligheten att träna sin läsförmåga genom att använda en bok som är anpassad till barnets förmåga och som gör att barnet känner sig stolt, istället för ”misslyckad”. Som gör att barnet känner ”jag kan”, och där läsningen blir en mysig stund istället för en kamp. Att min dotter får en läxa hon klarar av.

Jag är glad över att mina barns lärare ger mina barn möjligheten att förbereda sig, skapa förförståelse genom att ta del av information och till sin hjälp ha stöttning och struktur. Jag är glad för att min son får en läxa han klarar av.

Tänk om vi ställer fel fråga?

Tänk om inte frågan borde handla om läxa eller inte läxa utan istället borde handla om hur, varför, på vilket sätt och utifrån vilket syfte?

Hur vi får eleverna att växa.

Allt är inte svart eller vitt.

Med undantag för tvätten som jag nu ska fortsätta att sortera!

Hoppas jag utmanat en och annan tanke.

Trevlig helg!

Annonser

Helt enligt planen

Häromdagen såg jag en tråd på Twitter där många av de begrepp vi använder oss av inom skolans värld diskuterades. Tråden lyfte fram begreppen och uttrycken som en rad floskler, begrepp som används men som inte fyller någon egentlig mening, eller för den skull, gör skillnad i undervisningen och för eleven.

Jag tror att det är vanskligt att raljera över dessa uttryck istället för att lägga kraft på att ge begreppen och uttrycken innebörd och mening. Att lägga fokus på att skapa ett gemensamt språk för lärare och elever, där vi menar samma sak när vi använder begreppen, där orden blir allt annat än tomma floskler, är en oerhört viktig del i strävan efter likvärdig skola – för alla!

bild1

Tack Max Entin, som alltid lyckas fånga känslan i sina bilder!

Ett av dessa begrepp jag ofta använder mig av, är begreppet ”Synligt lärande”. Ett begrepp som är allt vanligare inom skolans värld, men kanske mindre vanligt att man som kollegor sinsemellan diskuterar innebörden av. Synligt lärande är en utan huvudprocesserna inom Halmstad kommun, något som aktivt ska genomsyra alla pedagogiska verksamheter inom kommunen. Men vad innebär ett ”synligt lärande” i praktiken?

Motsatsen till ett synligt lärande, tordes vara ett ”osynligt lärande”. Ett lärande där agendan är dold för eleven och kanske även för pedagogen själv, ett lärande som saknar tydliga mål och kunskapskrav, ett lärande där eleven inte vet var hen befinner sig i förhållande till utstakade mål och ett lärande där eleven inte heller kan sätta ord på sitt eget lärande.

Ett synligt lärande är inte en punkt jag som pedagog kan ”pricka av” på min att-göra-lista. Ett synligt lärande är något som genomsyrar undervisningens alla delar, alla ämnen och alla lektioner. Det handlar lika mycket om ett förhållningssätt som metod, lika mycket om olika verktyg som synen på lärande.

I min roll som verksamhetsutvecklare arbetar jag just nu tillsammans med en skola i Halmstad med att skapa planeringar för att synliggöra lärande. Uppdraget sträcker sig från F-klass upp till åk 5, en fantastisk möjlighet för kollegialt lärande, där pedagogerna ges möjlighet att skapa samsyn kring frågeställningen ”Hur kan vi använda planeringar för att synliggöra lärandet?”

Det viktigaste med planeringen är att den ska fungera som ett levande verktyg i undervisningen, eleven ska använda planeringen kontinuerligt under hela arbetsområdet. Oberoende vilket ämne, eller årskurs, så följer planeringarna samma mönster. Detta skapar en röd tråd inte bara inom, utan även mellan ämnen, eleven känner igen sig i planeringen och vet hur hen ska använda och dra nytta av planeringen i undervisningen.

Planeringarna utgår givetvis alltid ifrån läroplanen, men läroplanen är pedagogens verktyg, pedagogens metodbok och pedagogens uppgift är att se till att det som står i läroplanen blir konkret, tydligt och synliggjort för varje elev. När jag skapar planeringar använder jag mig därför av en ”mall” som jag arbetat fram, mycket med inspiration från Göran Svanelids tankar kring De stora frågorna, förmågor, metoder och modeller.

Mallen som jag arbetar utifrån utgår från följande delar (längre ner hittar du länkar till planeringar jag använt i undervisningen så du ser hur varje steg presenteras för eleven):

Steg 1

  • Skapa nyfikenhet genom en intresseväckande rubrik/inledning
  • Använda bilder för att synliggöra innehåll i arbetsområdet.

Steg 2

  • Synliggöra det centrala innehållet för eleven, utifrån elevens perspektiv (vad är det vi, efter avslutat arbetsområde, ska ha lärt oss)
  • Skapa de Stora Frågorna genom att utgå från det centrala innehållet i kursplanen
  • De Stora Frågorna bör helst inte vara fler än max 3 stycken

Steg 3

  • Ge exempel på metoder och verktyg som eleverna kommer att få arbeta med under arbetsområdet
  • Metoder innefattar bl.a EPA-metoden, formativ bedömning av läraren, kamratrespons samt självbedömning.
  • Verktyg vi använder oss av, t.ex blogg, Facebook och flippat klassrum

Steg 4

  • Synliggörande av kunskapskraven genom att lyfta fram de förmågor eleverna kommer träna och bedömas i.
  • Kopplar varje förmåga till det aktuella arbetsområdet – vilka delar i arbetsområdet tränar och utvecklar respektive förmåga hos eleven

Steg 5

  • Ge eleven verktyg att använda kontinuerligt under arbetsområdet, i form av exempelvis analysmodeller och sambandslänkar
  • Lyfta fram de centrala begreppen i arbetsområdet genom ett begreppsschema

Ett exempel på hur detta ser ut i praktiken hittar du här, i planeringen ”En värld i brand” som behandlar mellankrigstiden, andra världskriget och spåren som sträcker sig in i nutid (historia).

Ett annat exempel, från engelskundervisningen hittar du här, i planeringen ”Bowling for Columbine”, ett arbetsområde som jag använt mig av i åk 9.

Genom att arbeta utifrån en mall, skapar jag en struktur och en tydlighet för eleverna. Förmågorna skapar en röd tråd mellan ämnen, likaså modeller och metoder som vi arbetar med. Den formativa bedömningen, kamratbedömning och självbedömning, skapar förutsättningar för eleven att vara delaktig och ägare av sitt eget lärande – var befinner sig eleven i förhållande till målet och vad är nästa steg för att eleven ska ta sig ett steg närmare slutmålet.

Så mitt svar är nej. Vi får inte låta det stanna vid alla dessa tjusiga ord! Vi måste omsätta orden till klassrummet, till lärandet och till eleverna själva. Annars spelar det liksom ingen roll vilka fina begrepp vi använder oss av. Om vi låter det stanna vid enbart tomma ord, ja, då håller jag med. Då blir det floskler, helt utan innehåll som inte gör någon skillnad överhuvudtaget.

Men om vi istället kan skapa ett kollegialt språk, ett språk där varje begrepp har en innebörd och där varje begrepp också gör skillnad för varje elev – ja, då har vi kommit en fantastisk bit på väg, i vår strävan efter att skapa en likvärdig skola – för alla!

Helt enligt planen.

 

Det kom ett mail…

”Lotta, har du mailadressen till någon på skolverket”. Frågan kom på Facebook från en elev i början av veckan. Jag blev ju givetvis nyfiken och skrev tillbaka att jag säkert kunde hitta en person på skolverket att maila till, och passade på att fråga om eleven ville berätta vad det var som hon ville skicka.

”Jo, jag har skrivit ner mina tankar som jag samlat på mig under min högstadietid. Tankar kring hur jag uppfattar skolan, saker som jag har tänkt på och saker som jag vill berätta för de som är involverade i skolan”.

Min nyfikenhet blev givetvis inte mindre. På lektionen dagen efter frågade jag eleven om hon ville att mailet skulle vara hemligt, eller om det fanns någon möjlighet att jag skulle kunna få läsa det. ”Åh, vill du det? Du får jättegärna läsa. Det är inga hemligheter, men jag vill att de som är ansvariga för skolan ska få läsa”.

En tanke föddes i mig. Efter lektionen frågade jag eleven om hon ville att jag skulle publicera brevet i sin helhet på min blogg. Eleverna vet att det är många som arbetar i skolan som läser min blogg och jag har haft elever förr som varit med och skrivit inlägg.

Eleven svarade direkt ”Absolut! Jag mailar den till dig och så kan du läsa igenom den först.”

Vi hade sedan en diskussion huruvida hon skulle publicera sitt namn eller inte. Jag bad eleven fundera och prata med sina föräldrar innan hon bestämde sig. Eleven tog beslutet att inte publicera sitt namn eller klass. Ett beslut jag fullhjärtat stöder och respekterar.

Här kommer brevet. I sin helhet. Läs och begrunda. Hur upplever många av de elever vi har i skolan vårt nya betygssystem och hur kan vi lärare fortsätta att arbeta för att varje elev, varje elev, ska lämna skolan varje dag och känna att jag gör mitt bästa och mitt bästa är alltid tillräckligt.

Alltid.

Hur?

”Hej Skolverket! Jag är en tjej som är 15 år gammal och går i nionde klass. Jag har sammanfattat lite hur jag som en elev i Sverige ser det ur mitt perspektiv om hur jag hanterar skolan. När jag började sjätte klass tyckte jag att det var så kul att börja skolan. Jag var alltid glad och positiv, det är jag nu med men nu känns det som om jag har gett upp.

6:an gick så bra! När jag började 7:an så fick vi veta att vi skulle börja betygsättas i dom olika ämnerna från A-F. Först hade jag ingen aning om vad det handlade om men efter några månader började mina lärare prata och berätta om hur vi betygsattes. Jag hade klarat förmågorna för att nå ett A men jag fick inte A. Jag fick istället ett C. Jag hade inte klarat en förmåga vilket gjorde att jag sänkte mig till ett C.

Jag försökte förklara för mina föräldrar hur det egentligen var, men det var rätt så svårt för dom sa själva att det var höga krav på oss i 7:an. Jag fortsatte kämpa hela dagarna. Jag försökte plugga när vi hade rast, när jag gick hem och ibland satt jag till och med på natten för att plugga. När jag började 8:an mådde jag inte så bra. Jag hade svårt att andas, mådde inte bra alls. Jag åkte till akuten flera gånger och varje gång jag var där så sa dom att jag stressade mycket, jag skulle helt enkelt ta det lugnt. Men det var svårt. Både jag och mina vänner pratade hela tiden om vad vi skulle göra för att inte stressa upp oss och fortsätta att höja våra betyg.

Nu går jag i nionde klass och är mitt uppe i de nationella proven. Jag tycker att det både finns fördelar och nackdelar med nationella proven. Fördelen är såklart att jag kan visa vad jag egentligen har försökt göra under dessa år men nackdelen är ju att vi ungdomar är ungdomar och inte ska behövas få krav på det vi ska klara. Vi är ungdomar som ska gå till skolan lära oss nya saker, leva livet. Vi har nyss börjat leva in oss i våra liv, och vill fortsätta att göra det.

Vad skulle hända om man betygsattes när man jobbade och för att få ett A så skulle man få full pott av lönen men fick man F så skulle man inte få ett enda öre? Skulle man inte känna sig värdelös? Skulle man ha det höga självförtroendet kvar? Skulle man vara stolt, eller göra någon annan stolt?

Ni i Skolverket gör ett fantastisk jobb och jag är framförallt tacksam att jag har tillgång till skola och senare i livet en underbar utbildning. Men sluta sätt så höga krav på oss elever! Vi ska kunna misslyckas, vi lär ju oss av våra misstag.”

e-mail

Jag vill ha en förklaring!

Precis kommit hem från föräldramöte för årskurs åtta i mitt arbetslag. En härlig kväll, fyllt av möten med engagerade, intresserade och delaktiga föräldrar. Vissa av föräldrarna har hjälp av tolk, några hjälper varandra med att ställa frågor och översätta. Många utav föräldrarna som jag mötte i kväll kommer från ett annat land och talar ett annat språk. En del har bott i Sverige en längre tid, andra kom till Sverige så sent som i höstas. Men alla var där av en och samma anledning.

De vill vara delaktig i att forma sitt barns framtid. De är måna om sina barns framtid.

Barn som vi möter varje dag i skolan. Barn från alla delar av världen, barn som allt mer behärskar det svenska språket och barn som precis börjar lära sig grunderna. Vi trixar. Och fixar. Men vi möts i samtalet. Om det samtalet sen sker med hjälp av studiehandledare på modersmålet, med hjälp av engelska eller med hjälp av bilder och kroppsspråk – vad spelar det för roll? Vi ser till att mötas.

För de vill vara delaktiga i att forma sin egen framtid. De är måna om sin egen framtid.

Sen kommer jag hem. Slår upp datorn och ser en länk på Facebook till Lärarnas Riksförbunds blogg. Där finns ett nypublicerat inlägg med rubriken ”Ord och inga vitsar”. Läser inlägget och fasar över den människosyn som blogginlägget sprider. Ja, jag vet, det står del 1 av 3, kanske är det en sorts cliffhanger inför nästa inlägg, men i så fall har författaren Volkan Serengil totalt misslyckats med att skapa någon som helst sorts spänning inför fortsättningen. Det enda han lyckats skapa är ilska. Hos mig och hos så många andra som läst inlägget.

Ilska över den arrogans, den översittarton och den totala brist på värdegrund som lyser igenom hela inlägget. Är det ett skämt? Är det ironi? Är det på allvar?

Jag vet inte, kan inte svara på hur författaren tänkt sig att detta inlägg ska uppfattas, men en sak är säker, hade jag mött mina elever, eller mött mina elevers föräldrar ikväll, på samma sätt som denne studie- och yrkesvägledare möter det barn som han beskriver i inlägget, så hade våra möten bestått av allt annat än att mötas.

Skolan har ett uppdrag. Alla som arbetar i skolan har ett uppdrag. Och alla som arbetar i skolans värld har en värdegrund som uppdraget baseras på. I läroplanen, första kapitlet, står att läsa följande, under God miljö och lärande ”Eleven ska i skolan möta respekt för sin person och sitt arbete. Skolan ska sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära”.

Eleven ska möta respekt för sin person. Hur kan vi någonsin uppmuntra och utveckla elevernas vilja och lust att lära om vi inte bemöter eleven med respekt? Volkans blogginlägg vittnar om allt annat än respekt för elevens person. Det går stick i stäv med allt det som skolans värdegrund-uppdrag bygger på. Hur man ens kan publicera ett sådant blogginlägg är för mig helt obegripligt. Oavsett syfte. Oavsett eventuell fortsättning. Oavsett ironi eller försök till att väcka debatt.

Lärarnas Riksförbund har nu tagit bort blogginlägget från sin sida, men sådana här inlägg från människor som arbetar i skolans värld får inte sopas under mattan. De måste lyftas fram. För om det så bara är en människa som arbetar med barn och unga som har dessa tankar, så är det en för många!

”Jagg vill ha betyck” inleder Volkan sitt raljerande inlägg.

Jag vill ha en förklaring!

Jag tror inte jag är ensam om det…

LR

För er som inte hann läsa innan inlägget togs bort. Klicka på bild för större text.

#JeSuisCharlie

”Lotta, hur har du tänkt att bedöma det som eleverna gör nu?”

Frågan kom idag i fikarummet, när jag berättade för nyfiken kollega om hur mina elever som bäst är i färd med att skapa ett projekt utifrån hashtaggen #JeSuisCharlie

Mitt svar var kort och enkelt. ”Jag bedömer inte det”.

Att inte bedöma. Att låta eleverna skapa utifrån andra ramar och förutsättningar än de som står i kunskapskraven. Det kan vara provocerande för många. Men min kollega skrattade mest och sa ”Ja, du är verkligen modig som vågar bryta all planering och kasta dig in i andra saker. Det hade jag aldrig vågat”.

Lärarens uppgift är visserligen att utveckla elevernas kunskaper, deras förmågor, kunna visa på vilka mål vi arbetar mot och synliggöra kunskapskraven för eleverna. Men vad händer med det viktigaste av allt – vår värdegrund som läroplanen bygger på? Som jag ser det så är värdegrunden i fokus när vi pratar om elevinflytande och elevdemokrati i form av elevråd och fixa uppehållsrum. Inflytande i det lilla. Eleverna har inflytande, nåja åtminstone i bästa fall, när skolor ska skriva förväntansdokument och överenskommelser som handlar om hur vi ska bete oss mot varandra i skolan. Eleverna får kanske sitta med i matråd och biblioteksråd och vara med och bestämma om det ska serveras köttbullar eller fiskpinnar på tisdagar, och när på året den efterlängtade tacobuffén ska dukas fram.

Men när använder vi oss av elevinflytande på riktigt? Och då menar jag inte elevinflytande som handlar om världen inuti skolan, nej, jag pratar om elevinflytande där eleverna ges möjlighet att vara med och påverka samhället. Låta världen utanför bli en del av världen innanför skolans fyra väggar.

”Skolväsendet vilar på demokratins grund”. Första raden, första kapitlet i läroplanen. Skolväsendet vilar på demokratins grund. Samtidigt som skolan startar upp en ny termin sker ett fasansfullt övergrepp och terrorattentat mot en av demokratins grundprinciper – rätten till yttrandefrihet. Hur skulle jag kunna starta upp en termin och gå efter det jag planerat i förväg, när själva grunden i demokratin attackeras?

Det är inte modigt av mig att släppa min planering. Det är inte att vara modig att bortse från bedömning, kunskapskrav och centralt innehåll. Det är min skyldighet! 

Jag är lärare. Mitt uppdrag är att följa läroplanen. Om jag bortser redan från första meningen i första kapitlet – har jag inte redan där brutit mot mitt uppdrag som lärare?

Eleverna i mina nior har bestämt att de vill göra en film, liknande den de gjorde i våras under hashtaggen #Bringbackourgirls. Hur det färdiga resultatet kommer se ut den här gången vet jag inte än. Eleverna är som bäst uppe i en kreativ process och skapar manus, gör upp riktlinjer för hur filmen ska spelas in och vad de vill förmedla. I måndags fick den ena klassen spåna fritt över tankar och idéer på saker de vill säga i filmen. I slutet av lektionen, när vi ska göra en sammanställning över deras tankar, räcker en av eleverna upp handen. En troende, muslimsk kille, som har skrivit en text som berör ända in i hjärtat.

”Lotta, den kanske inte är bra rent grammatiskt, men jag vill säga det på engelska så att alla förstår.” Jag läser. Och får gåshud. På fem rader får eleven med allt det som skolan vilar på. Solidaritet. Demokrati. Yttrandefrihet.

twitter

I läroplanen står det svart på vitt att alla som arbetar i skolan ska medverka till att utveckla elevernas känsla för samhörighet, solidaritet och ansvar för människor också utanför den närmaste gruppen. Det är inte kopplat till något kunskapskrav. Eller bedömning. Eller centralt innehåll. Därför hinns det oftast inte med. Det är så mycket ”annat” som ska hinnas med. För att hinna bedöma. För att beta av kunskapskrav.

Här kommer ett tillfälle då vi befinner oss i ett skarpt läge. Som lärare har jag två val. Antingen gör jag eleverna till passiva åskådare och talar om händelsen i Paris, eller så gör jag eleverna delaktiga i kampen för demokrati och yttrandefrihet. Delaktiga i att förmedla skillnaden mellan religion och terrorism. Vi kan välja att se på. Eller vara med.

Jag kan välja elevinflytande och elevdemokrati på riktigt, eller jag kan välja att nöja mig med att fortsätta låta eleverna bestämma vilken dag det ska serveras köttbullar och vilken färg vi ska måla i uppehållsrummet.

Jag kan välja att vara i det lilla. Eller i det stora.

Jag är Charlie. Vem är du?

voltaire-freedom-of-speech

Men vad gör du på riktigt då?

En dag, precis före jullovet, var min son, tio år gammal, och min dotter, elva, djupt försjunkna i Minecraft. Med varsin platta i handen. Alvin stod ute i hallen och spelade medan Ida satt i soffan i vardagsrummet. Ida ska påkalla sin lillebrors uppmärksamhet och ropar till honom ”Alvin, kom hit!”

Alvin tar sin Minecraft spelare och går till Idas spelare inne i spelet. De möts.

Ida ropar igen, nu lite lätt irriterad ”Men Alvin – kan du komma HIT nån gång!”

”Men jag är ju hos dig, ser du inte det i plattan?”

”Men ååh – jag menar på riktigt!”

På riktigt. För min tioåriga son, var mötet på riktigt. Han var övertygad om att det var i spelet de skulle mötas. Det var ju just där han befann sig, just då.

Jag tänkte en hel del på den händelsen under lovet. Det där att något är ”på riktigt”. Igår dök tanken upp igen. Under en intressant föreläsning om alternativa verktyg som elever kan använda i undervisningen för att utveckla sin läs, skriv och språkförmåga dök tanken och funderingen upp igen. Teknik är bara teknik, stod det på en av power-point bilderna. Med efterföljande förklaring hur det personliga mötet ändå är det som är det viktiga i undervisningen. Jag förstår tanken bakom, det som logopeden ville förmedla. Vi kan inte gömma oss bakom teknik och tro att tekniken är en magisk trollstav som ensamt kan lösa alla språk, skriv och lässvårigheter som vi möter hos våra elever. Nej, givetvis så har läraren en oerhört viktig roll i allt språkutvecklande arbete.

Men tanken att teknik bara är teknik. Den fastnade. Och dröjer sig kvar. Lite som om att teknik inte är på riktigt. Och att det som sker i teknikens, datorernas, nätets värld, är något som sker parallellt med det som sker utanför. Det verkliga. Jag har tidigare skrivit om hur unga idag inte gör någon skillnad på livet på nätet och livet utanför. Därav skiftet från IRL (In Real Life) och AFK (Away From Keyboard). En liten förändring i språket men en stor förändringen i tanken. Livet på nätet, i teknikens värld, är minst lika verklig som livet utanför. Det finns inte längre ett ”verkligt” liv, och ett ”overkligt”.

För Alvin var det glasklart. När Ida ropade på honom att komma, så var det i spelets värld hon menade. För det var där han befann sig. Ida däremot befann sig i den andra världen. Den som är bortanför tangentbordet. Men bådas världar var precis lika verkliga för dem, just då.

Kan det vara så att vi ibland befinner oss i en annan värld än våra elever? Att vi befinner oss i det som vi i mångt och mycket anser vara den ”verkliga världen”, och där står vi och ropar på våra elever att komma hit. De å sin sida, befinner sig i sin verklighet, i sin värld, och undrar vad vi ropar för. När de redan är här.

Lyssnade på Radio P4, där en rektor på en skola i Örebro berättar hur de har tagit beslutet att låsa in elevernas mobiltelefoner. Rektorn ger sin förklaring till varför de valt att låsa in elevernas mobiler. ”Vi ser att elever under raster och även på fritids ofta går in i sina spel och andra sociala medier som gör att det sociala samspelet påverkas. Vi vill att man umgås i skolan.”

Läs det igen. ”Vi ser att elever under raster och även på fritids ofta går in i sina spel och andra sociala medier som gör att det sociala samspelet påverkas. Vi vill att man umgås i skolan.”

Det finns många elever som har svårt för det sociala samspelet. I världen bortanför tangentbordet. I den värld som vi vuxna har bestämt är den värld som är den ”riktiga”. Den verkliga. Där vi ska befinna oss. Men dessa elever kan i själva verket ha ett rikt socialt liv. I forum, grupper på nätet, ja i olika sociala forum. Elever som har vänner runt om hela jorden, vänner som delar samma intressen, som gillar att diskutera samma saker och som har en nära och tät kontakt. Som umgås helt enkelt.

När bestämdes det, och av vem, vad som gäller för riktlinjer i ett socialt samspel? Min tanke är att det knappast är eleverna som tillfrågas när de vuxna bestämmer var, hur och när ett socialt samspel ska ske. För mig är det självklart att det sociala samspelet påverkas av sociala medier. Det utvecklas, fördjupas, breddas. Det är ju faktiskt det som är tanken. Det till och med hörs på ordet. Sociala medier. En plats att mötas. I ett socialt samspel.

Teknik är inte längre bara teknik. Teknik är möten. Teknik är ett verktyg för att folk ska kunna mötas, oavsett avstånd mellan dem. Världen på nätet är som en enda stor mötesplats, där alla möts på samma villkor. Oavsett hur du ser ut. Vem du är. Vad du tycker, tänker och tror. En stor skolgård. Lekplats. För alla.

Visst finns det risker med denna gigantiska skolgård. Visst finns det ställen man ska undvika att befinna sig på, platser på nätet man inte ska besöka om man inte vill riskera att hamna på de där ställena som i skolgårdens värld ibland kallas ”hot-spots”. Ställen med större risker. Risker att känna sig otrygg, utsatt, mobbad.

Men som vuxen kan vi hjälpa eleverna och visa hur de kan göra för att undvika dessa platser. Vad de bör tänka på. Och hur de kan agera när de möter olika människor på nätet. Men det faller. Om vi vuxna inte vill, kan eller för den delen vågar, inse var merparten av det sociala samspelet idag sker för våra barn och unga. Då har vi ingen chans att kunna vara med och vare sig påverka, stötta eller hjälpa. Då är det vi som befinner oss i en värld, som för våra elever ibland ter sig betydligt mer overklig än den värld de lever i. Då spelar det liksom ingen roll hur många gånger vi ropar ”Kom hit!” Eleverna kommer ändå inte höra oss. Lyssna på oss. I alla fall inte på riktigt.

Ni vet lite som scenen i Sällskapsresan, när fru Storch går fram till platschefen för Suntrip och ställer frågan ”Men vad gör du på riktigt då?”

Testa att ställa samma fråga till dina elever.

”Men vad gör ni på riktigt då?”

Först då kan vi på allvar börja prata om att mötas. På riktigt.

Be-Social_quote

What if I told you I believe in you?

Som lärare besitter du en stor makt. Du har makten att vara med och utveckla människor. Varje dag. Du har makten att vara med och förändra människors liv. Varje dag. Den dagen du bestämde dig för att bli lärare bestämde du dig för att vara med och påverka framtiden för de du möter. Varje dag.

With great power comes great responsibility. Något som stämmer väl in på vårt yrke. Som lärare har du stort inflytande och stor makt. Med inflytande och makt följer stort ansvar. Att vara pedagog innebär att leda. Du kan leda på olika sätt, men du måste vara medveten om din roll. Att det du gör spelar roll. Allt. Alltid. Du måste vara en ledare, för dina elever litar på dig. De litar på att de kan lita på dig.

Nytt år. Ny termin. Sista terminen i nian för flera av mina elever. Allt för mycket fokus på betyg. Resultat. Förbereda nationella prov. Genomföra nationella prov. Få tillbaka nationella prov. Lyfta. Eller sjunka. För många elever känns det nog så. Bra resultat på nationella provet betyder att du har lyckats. Sämre resultat kan snabbt klippa av dina vingar. Få dig att känna dig. Misslyckad. Som om nio år i grundskolan kan avgöras vid ett enda provtillfälle…

Jag har en viktig uppgift under våren. Och nej, det är inte att genomföra, rätta och bedöma tre klassers nationella prov. Min viktigaste uppgift är att ge mina elever mod. Mod att våga tro på sig själva. Oavsett provresultat. Gymnasiehets. Betygsjämförelser.

Min viktigaste uppgift är att ge mina elever vingar.

Och mod att våga lyfta.

Jag tror faktiskt att det är så enkelt som att tro på varje elev.

Jag tror faktiskt att det är så svårt som att tro på varje elev.

När eleverna lyssnar engagerat och när de inte lyssnar alls.

När eleverna kommer förberedda till lektionen och när de inte förberett sig alls.

När eleverna gör precis det jag önskar och vill att de ska göra och när de gör, precis tvärtom.

För vingar handlar inte om att flyga högst. Eller flyga bäst. Eller komma längst. Vingar handlar om modet att våga lita på sig egen förmåga.

Under jullovet kom det ett meddelande via Facebook från en elev. En elev som när hen kom till klassen i åttan var vingklippt. Som inte litade på sin egen förmåga. Inte vågade. Med rädsla för att misslyckas. Att gång på gång känna sig misslyckad.

Eleven skickade ett klipp och skrev i meddelandet ”Du måste kolla på hela!” När jag kom till slutet förstod jag precis vad eleven menade. Klippet avslutas med orden:

“What if I told you the greatest gift I ever received was being told I can”*

Mitt nyårslöfte till mina elever är att jag varje dag, varje stund, i varje möte, ska göra allt som står i min makt för att visa varje elev att jag tror på dem, göra allt som står i min makt för att få varje elev att inse att de kan!

Är det så enkelt? Ja, precis så enkelt tror jag faktiskt att det är. Skillnaden mellan att lyckas och misslyckas tror jag faktiskt är så enkel som att ha någon som tror på en. Och som visar det. Oavsett. För tänk dig motsatsen. Vad händer om det vi utstrålar, även om vi gör det omedvetet, är känslan att vi gett upp på elevens egen förmåga?

Om jag inte tror på elevens förmåga att flyga, hur ska jag då för en sekund kunna tro att eleven faktiskt vågar tro på sig själv?

What if I told you I believe in you?

What If I told you I don’t?

10438137_479251865548156_5782762364431418020_n

* https://www.facebook.com/video.php?v=378269312348866