Rockstjärnor och hjältar

För lite drygt två år sedan (eller var det tre? Herregud, tiden går så snabbt så man hinner inte ens själv med i alla svängar..) Ok, vi börjar om.

För en sisådär 2-3 år sedan var jag på ett konvent, Skolvision, där fick jag bl.a. ta del av Lou Rossling och hennes reflektioner kring vikten av att tända stjärnögon. I läroplanens första kapitlet, redan i andra meningen, sätts fokus på det som är viktigast av allt. Lusten till livslångt lärande. Att tända stjärnögon, men också se till att eleverna behåller den där glöden, lågan, ge den möjlighet att växa sig starkare.

Lou berättade om läraren som hade en speciell pojke i sin klass. Han satt alltid vid fönstret och med drömmande blick tittade han ut över fotbollsplanen. Lite si och så var det tydligen med koncentrationen på det som hände inne på lektionen.

”Vet du, det enda du har i huvudet är boll! Boll! Boll! Boll!”

Orden fick pojken höra av sin lärare, som ville att han skulle fokusera på grammatik istället för på frisparken som skulle läggas, eller straffsparken som just skulle slås i matchen där utanför. Pojken, som växte upp, blev sedan en av Sveriges mest framgångsrika fotbollsspelare, Henke Larsson.

Boll! Boll! Boll! Ja, det är mycket som ryms i tankarna hos våra barn och unga idag. Inte alltid är det tysk grammatik. Eller Afrikanska berg. Asiatiska floder. Faktiskt rätt sällan skulle jag tro.

Istället fylls deras tankar av så många andra saker. Som bollar t.ex. Jag undervisade i ett arbetslag där eleverna hade valt fotbollsprofil. Tankarna och drömmarna hos mina elever var ofta i nivå med Zlatans. Eller Messis.

Men jag minns även en kille, Hampus, som gick i klassen jag var mentor i. Han ville bli popstjärna. Det var några år sedan. Senast jag stötte på honom, var när jag surfade runt på Youtube och hittade hans låt Sommarplågor. Popstjärna liksom. Stort. Det som började med drömmar i en liten pojkes liv, förvandlades till verklighet när han växte upp.

Alla vill inte bli popstjärnor. Eller fotbollsproffs. Några vill bli läkare, jurister, lärare. Andra vill bli Youtube-fenomen, polis eller ingenjör. Men alla vill bli något.

”Du kan inte bli något när du blir stor- du är redan allt” brukar Micke Gunnarsson säga. Oj, vad jag håller med honom!

Men de där barnen vi möter, de som redan är precis allt, men med drömmar om vad de vill åstadkomma, uppleva och förverkliga när de blir stora. Där ligger vårt ansvar.

Min dotter började skolan i höstas. Första dagen var stor. Eller rättare sagt, större än stor. Störst.

Att få komma in i klassrummet. Sätta sig vid ”sin” bänk. Lukta på suddgummit. Öppna sin första skrivbok. Nyfikenheten, lusten till lärandet, gick att ta på. Som hon hade väntat på denna dag!

”Ida, vi måste leka skola!” Det var standardfrasen hela hösten. Hennes storasyster, som nyss börjat sexan, var sådär lagom entusiastisk inför det faktum att hon nu skulle agera lärare på kvällarna, men hon satte tappert samman såväl matte- som engelskaböcker och styrde upp lektionsplaneringen.

Mildas ögon lyste varje gång.

Tänk er de där stjärnögonen. De där stjärnögonen som lyser av lust till lärande. Ögonen hos barnen med drömmar, tankar och förhoppningar. De som växer upp och vill bli cirkusprinsessor, popstjärnor och fotbollsproffs.

Tänk vilken betydelsefull roll just du spelar för dessa barns drömmar.

Visst är den läskig att tänka på? Att det jag gör, det jag förmedlar, i mötet med dessa barn och unga, varje dag, har möjligheten att påverka en annan människas framtid…

Inte så lite läskig faktiskt…

Som lärare har du möjligheten att vara barnens rockstjärna. Som lärare har du möjligheten att vara elevens hjälte. Som lärare har du möjligheten att ge eleverna verktyget för att lyckas, oavsett vad de drömmer om i framtiden. Du har möjlighet att ge eleverna du möter tron på sig själva!

”Men du kan inte gå runt och säga till alla elever att de kan bli Zlatan!”

Det var en lektor på en högskola som sa det till mig en gång. Jag vet att jag reagerade.

”Vet du, det kan jag visst! För att vara Zlatan innebär inte att alla blir fotbollsproffs. Att vara Zlatan innebär att, oavsett vad jag drömmer om, oavsett vad jag vill bli, så får jag aldrig tappa tron på att jag faktiskt kan!”

Som lärare är det inte mitt jobb att släcka dessa stjärnögon.

Som lärare är det min uppgift att se till så att dessa stjärnor ges möjlighet och utrymme att lysa!

Alla kanske inte blir rockstjärnor. Popstjärnor. Eller fotbollsproffs.

Men alla elever som lämnar åk 9, ska göra det med tron på sig själva, tron på sin egen förmåga och med stjärnögon som lyser starkare än nånsin! 

Att vara rockstjärna är ju, trots allt, mer en känsla än ett yrke. Inte sant?

Ps. Idag fick jag ta del av en fantastisk ”bra-att-ha-lista” för blivande rockstjärnor, fotbollsproffs och hjältar! Jag hoppas det är OK att jag delar några valda citat vidare… Varför inte sätta upp på klassrumsdörren? Bättre ”regler” än så kan man väl knappast ha i ett klassrum?

Sluta aldrig drömma

Resan kan vara roligare än målet

Man når inte alltid målet men försök ändå

Man är inte bra på allt

Man kan vara bra även om andra är bättre

ladda ned

 

 

Annonser

En annorlunda lördagskväll…

”Vi pratar bara lite, lite svenska, inte mycket.”

Flickan som öppnar dörren har långt, korpsvart hår, uppsatt i en tjock fläta som hänger ner över axeln och slutar vid midjan. Jag uppskattar att hon är ungefär lika gammal som min son, runt 11 ungefär. Flickan ler med såväl ögonen som munnen och jag pratar långsamt och tydligt, i ett försök att förklara varför jag, en främmande människa, kommer och knackar på en lördagskväll hemma hos en familj jag inte känner. I hallen uppenbarar sig en lite yngre kopia av den äldre flickan, den flicka jag misstänker föranleder mitt besök.

”Jag heter Lotta och jag är mamma till Milda, jag tror Milda går i din klass”, säger jag och pekar mot flickan i hallen. Hon lyssnar uppmärksamt, men verkar inte riktigt förstå mina ord. Från ett annat rum kommer två yngre pojkar, och en till tjej tittar nyfiket ut i hallen från vardagsrummet. Mamman kommer ut i hallen och visar med hela sitt kroppsspråk att hon vill jag ska stiga in.

”Vi ringer min bror, Rashid, han pratar lite mera svenska”. Fram med mobilen. En pojke i andra änden som säger att han förstår lite mer svenska än sina systrar. Jag förklarar mitt ärende och han återupprepar det jag säger med en svenska som vittnar om att han troligen varit i Sverige betydligt längre tid än sina yngre syskon och mor.

Vi lägger på och jag säger till äldre systern att Rashid hade förstått mitt ärende, lämnar inbjudan med adress, tid och dag och vänder mig om för att gå.

”Nej, du vill inte stanna? Dricka kaffe? Mamma säger hon gör kaffe.”

Jag tänker på tvätten, på dammsugningen, på lördagskvällen som skulle avnjutas i soffan, vänder mig mot mamman och med ett leende tackar jag för inbjudan. Tar av mig skorna och blir visad in till stora rummet.

En soffa. En säng. Gardiner. En TV som brusar i bakgrunden. Annars inga möbler, inget soffbord, inga mattor. Mamman slår ut sin hand och visar att jag kan sätta mig i soffan.

Yngsta sonen kommer nyfiket upp i soffan och börjar räkna på svenska. 1..2…3…4…ända upp till trettiotio…trettioelva…trettiotolv. Han ler stort och stolt, hans bruna ögon plirar under den svarta luggen, fyllda av bus, precis som en femårings ögon ska vara.

”Nu kommer Rashid”, säger en av de äldre flickorna. En kille, eller ung man, på en sisådär sjutton år, kommer in i lägenheten och efter honom kommer en man, som jag snabbt förstår är pappan i familjen.

Mamman går ut i köket, kommer tillbaka med en bricka med tre små koppar och ett fat med kex. Hon ställer fram en pall som soffbord och delar ut kaffekopparna. Jag smakar.

”Syrianskt kaffe”, säger Rashid och ler. Precis som sina syskon så ler även Rashid med ögonen. Han slår sig ner på sängen och nu flyter samtalet lättare, när Rashid kan agera tolk. Det visar sig att jag hade fel. Rashid, hans systrar, lillebror och mamma kom till Sverige för fyra månader sedan. Pappan lite tidigare. Rashid berättade att det första han gjorde när han kom till Sverige, på morgonen dagen efter han anlänt, var att skaffa en skrivbok och en penna. Samma dag, berättade han, gick han till språkcaféet som ligger inne i Halmstad. Han skriver ner alla nya ord i sin skrivbok och lär sig snabbt vad orden betyder och hur de ska användas.

”Svenska är lätt”, säger han med sitt pojkaktiga, smittande leende. ”Jag lär mig snabbt, det säger min lärare också”. Rashid berättar hur han läser introduktion på gymnasiet. Mest svenska, men även matte och engelska. ”Jag gillar skolan här, mycket bättre än i Syrien. Där hade vi inte ens stolar, lärarna lärde inte ut, de tyckte inte vi kunde någonting, och de slog oss nästan varje dag. Här är lärarna snälla. Och vi lär oss jättemycket. Jag har alltid drömt om att bli läkare. Det är min plan. Att bli läkare”.

Lillebror drar i sin mamma. Han säger något på arabiska och vill visa någonting. Ända från tårna klämmer han i med ”Du gamla du fria du fjällhöga nord”. Pappa ler. Mamma ler. Ger sin son en stor kram. Rashid tar upp mobilen och sätter på nationalsången på Youtube, ifall jag missat vilken låt det var lillebror försökt sig på att sjunga.

Jag slår upp Google translate. ”Åh vilken liten…alhabiba du är”, får jag fram och tar en klunk till av kaffet.

”Det är gott, vad är det för krydda”, undrar jag. Mamman går ut och hämtar en påse med kardemumma. ”Aha, kar-de-mum-ma” läser jag högt. Pappan i familjen ler. ”Ja, kar-de-mum-ma”, gott syrianskt kaffe!”.

En helt vanlig lördagskväll. Som avslutas på ett ovanligt, oväntat, men helt fantastiskt sätt. Här sitter jag, i en soffa, hos en helt främmande familj och dricker kaffe, använder Google translate och gör mig förstådd med kroppsspråk, leenden och en stor portion god vilja.

Vi tar oss fram i konversationen. Genom en resa i Europa, drömmar från ett land som inte längre är, och drömmar om en framtid i landet som finns.

Jag slås av all den värme och kärlek som finns i rummet. Kan hända att rummet saknar möbler, men där finns kärlek i överflöd. Kärlek och tacksamhet. Över att få en chans, en möjlighet, till ett nytt liv, i ett nytt land.

Ikväll var det jag som fick den största gåvan. Att få uppleva den generositet som familjen visade, få mötas i skrattet, i samtalet och få omslutas av den värme som fanns i rummet.

För det mötet är jag evigt tacksam.

strangers

 

Lattjolajbanlådan

Kommer du ihåg TV-programmet Fem myror är fler än fyra elefanter med Magnus, Brasse och Eva? En av de saker jag minns allra bäst från programmet är Lattjolajbanlådan. I varje avsnitt öppnar Brasse sin Lattjolajbanlåda och plockar fram fyra stycken djur och placerar på en hylla. Magnus och Eva ger Brasse sina förslag på vilket djur som ska bort och vilka som får vara kvar. Själv satt jag alltid hemma i soffan och funderade på vilka djur som jag tyckte hörde ihop och vilket som skulle bort. Oavsett vilket djur Eva och Magnus plockade bort, så slutade det alltid med att Brasse, med en smula skadeglädje och ett stort leende, utbrister ”fel, fel, fel” och plockar bort ett helt annat djur, med en helt annan motivering.

I mitt arbete som lärare så återkommer jag ofta till tanken med Lattjolajbanlådan.

”Men Lotta, finns det inte ett rätt och ett fel svar?”

”Hos Lotta finns det inte bara ett rätt svar, utan det beror ju på hur du motiverar svaret vet du väl?”

Denna dialog utspelades med jämna mellanrum bland eleverna i mitt klassrum. Och missförstå mig rätt, det är självklart att i vissa frågor finns det såväl ”rätt” som ”fel” svar, men jag utgick ofta ifrån att om eleven kan Googla sig till ”rätt” svar, kan det då vara så att jag som pedagog har ställt ”fel” fråga…

Dagens unga behöver kunskap. De behöver få tillgång till fakta och information, men framförallt behöver de kunskap kring huret. Hur ska de gå tillväga för att orientera sig i en komplex verklighet med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt (Lgr 11 kap.1)

Jag behöver ställa frågor, där eleverna ges möjlighet att resonera utifrån olika perspektiv. I undervisningen lägger jag mycket fokus på elevernas egna resonemang. Eleverna måste få möjlighet att ta del av information som belyser olika sidor, för att sedan själva kunna formulera ett ställningstagande, baserat på den fakta och information de tagit del av.

I förra veckan påmindes jag än en gång om vikten av att eleverna själva får träna sitt resonemang. Det kom ett meddelande från en ”gammal elev”. Jag log när jag läste de första raderna:

” Lotta!!!!!” (ja, exakt så många utropstecken var det 😉 )

”De e klart man behöver dig oavsett om jag fortfarande är din elev eller inte. Du måste hjälpa mig och de akut asså!!”

Vem kan motstå ett sådant meddelande tjugo i nio en onsdagskväll? Jag svarade och undrade vad det var som var så akut? Det visar sig då att eleven i fråga skulle hålla en muntlig redovisning (på gymnasiet) och temat var indianer och nybyggare. Hen skriver att hen varit inne på ”vår” gamla blogg, men inte hittat något kring vare sig indianer eller nybyggare. Hen undrar vänligt om det fanns någon möjlighet att jag har koll på bra sidor som hen kan använda sig av i sitt arbete.

Efter att jag påpekat att eleven var ute i lite väl sista stund och frågade hur det egentligen stod till med framförhållningen, skickade jag några sidor som jag trodde skulle kunna vara till användning.

”Bäst är du Lotta, jag svär!” får jag tillbaka.

”Jag kollar upp sidorna och snor lite information, tack!”

Då vaknade min inre Brasse!

”Men X!!! Tänk lite själv!!! Vad var orsakerna till varför man flyttade till Amerika? Vad blev konsekvenserna? För indianerna? För den vita mannen? Blir det positiva konsekvenser? För vem? Negativa konsekvenser? För vem? Vad hände på kort sikt? På lång sikt? Hur lever indianerna idag?

(Nu hade fröken kommit igång, då fanns det liksom inget stopp…och eleven som enbart varit ute efter några sidhänvisningar… 🙂 )

Vilka var orsakena till att Européer flyttade till Amerika? Religiösa? Politiska? Ekonomiska? Sociala? Rita upp analysmodellen och sen utgå från den!!!! KOM IGEN NU X!!!!!” (Erkänner, jag var rätt frikostig med utropstecken jag också…)

Eleven svarar med en glad smiley och utbrister:

”Ha ha ha snacka flashbacks från högstadiet!”

Jag skickar iväg analysmodellen och tipsar eleven att utgå från den och resonera kring samband, orsaker och konsekvenser.

kolonialism

Dialogen fortsatte en stund till, eleven kom med tankar som handlade om såväl religiösa som ekonomiska orsaker och vilka konsekvenser koloniseringen av Amerika förde med sig, beroende på utifrån vems perspektiv. Hen avslutar med att konstatera:

”Damn, jag är i gång nu! Tack Lotta!”

Är vi ibland för snabba att ge ”rätt” svar? Är vi ibland för snabba att peka på exakt var informationen står, vad det står och hur den ska tolkas?

Istället för att ge eleverna verktyg så de själva kan resonera sig fram till ett svar, utifrån fakta, sina egna tankar utifrån sin kunskap?

Jag tänker att svaret är ja. Åtminstone om jag ser till mig själv. Det krävdes mycket övning för att släppa tanken att jag är den enda i klassrummet som står för faktaöverföring och kunskapsinlärning. Att eleverna istället, i samspel och tillsammans, skapar förståelse utifrån fakta, där min roll som pedagog istället är att stötta och ge förutsättningar för att detta lärande ska kunna äga rum.

Förutsättningar och verktyg för att eleverna ska ges möjlighet att utveckla sina förmågor.

Då och då måste jag påminna mig själv. Som igår. Min dotter Juni, 6 år, hade köpt en ny pysselbok. Längst bak i boken fanns den. Lattjolajbanlådan. Uppgiften var att klistra en sol under den bild på varje rad som inte passade in till de andra. På första raden var det en festis, en pipmugg, en glass och en kopp kaffe. Enkelt, tänkte jag snabbt. Glassen ska ju bort för den kan man inte dricka.

”Det var lätt mamma, kaffet ska bort!”

Jag hajade till och var så nära att säga Nej hjärtat, det måste ju vara glassen…

Jag bet mig i läppen och frågade istället ”Vad spännande, hur tänker du då?”

”Jo, kaffet är ju det enda som är varmt, alla de andra är kalla!”

Solen klistrades in, prydligt och noga under kaffekoppen.

Andra raden. En fågel, ett bi, en fisk och en fjäril. En baggis, tänkte jag. Här finns det ju bara ett självklart svar. Fisken. Det är ju den enda som inte kan flyga.

”Mamma, den var också enkel – biet så klart!”

”Öhhh ok, hur tänker du då?”

”Men mamma, det är ju det enda djur som kan stickas!”

Vad hade hänt om jag, istället för att lyssna på Junis tanke, direkt hade gett mitt svar, och på så sätt omedvetet hindrat Juni från att utveckla sina egna tankar?

Cfq6TmCXIAAFtxP

Brasse ska ha en eloge.

Han lät alltid Magnus och Eva motivera sina svar, innan han gav sitt.

Jag tänker att vi har mycket att lära av Lattjolajbanlådan. Varje dag, i varje möte, med varje elev, ger vi verkligen eleven möjlighet att utveckla sina egna resonemang och svar, eller är vi för snabba med att ”utbrista” Fel, Fel, Fel?

Det är en tanke som jag alltid bär med mig och ständigt påminner mig själv om.

Hur använder du Lattjolajbanlåda i din undervisning?

Nuläge

Hej

Du kanske tycker att mina inlägg kommer mer sporadiskt och mer sällan nu än tidigare, och den observationen är helt korrekt 🙂 Detta betyder inte att min nyfikenhet och engagemang i skolfrågor minskat, tvärtom. Just nu upptar mitt engagemang i olika uppdrag så mycket av min tid att jag för stunden blir tvungen att dra ner på andra delar, exempelvis uppdatering av bloggen. Så, vad är det då som upptar min tid just nu?

Jag arbetar heltid som verksamhetsutvecklare inom Barn- och ungdomsförvaltningen i Halmstad. Ett helt galet roligt fantastiskt jobb, att på heltid få ägna sig åt pedagogisk utveckling, vara delaktig i utvecklingsprocesser på så många olika nivåer samtidigt.

Delta i det systematiska kvalitetsarbetet på förvaltningsnivå såväl som på skolområdesnivå. Arbeta tillsammans med rektorer, undersöka, vrida och vända på begreppen följa upp, utvärdera, analysera – vad följer vi upp, vad behöver vi för att få ett så brett underlag som möjligt, vilka delar ska vi dyka djupare i, utvärdera, analysera för att sedan kunna blicka framåt? Just nu med lite extra fokus på att följa upp fritidsverksamheten för att få en så bred bild som möjligt över ett nuläge, som vi sedan kan utgå ifrån när vi fördjupar oss i Skolverkets riktlinjer inför hösten angående fritids och vad rektorerna behöver för verktyg för att kunna möta fritidspedagogernas behov (som i sin tur givetvis utgår från elevernas behov).

Att vara en del i rektorernas pedagogiska lärande är ett viktigt ben i min roll som verksamhetsutvecklare.

Ett annat ben är att vara en del i pedagogers lärande. Jag arbetar såväl mot förskolan som mot skolan och mitt ”fokusområde” i de lärcirklar jag är involverad i utgår från huvudprocessen Synligt lärande. På förskolan med fokus på kapitel 2.2, 2.3 och inom skolan utifrån hela vårt uppdrag – kunskapsuppdrag såväl som värdegrund- och demokratiuppdrag.

Jag är med i olika nätverk med pedagoger, bl.a fritidsnätverk, där fritidspedagoger från tre skolor i skolområde Norr, träffas och fördjupar sig i fritidshemmets lärandeuppdrag. Jag är även involverad i nätverk för slöjd, just nu med fokus på språk och kommunikation och hur vi tänker kring språkutvecklande undervisning i slöjd.

Då och då träffar jag också elever, t.ex. när vi utbildar ”elevambassadörer” på Kärnhuset (ca 6-7 st)  i olika digitala verktyg, en kunskap som de sedan tar med sig tillbaka till skolan och sprider vidare, både till elever, men även till pedagoger.

Att ta del av forskning, fördjupa mig i vetenskap, beprövad erfarenhet, utmana med frågor, fördjupa samtal, problematisera och synliggöra är några av alla delar som ingår i mitt uppdrag.

Förutom heltidsjobb så har jag, som alltid, många järn i elden!

Några gånger per termin är jag ute och föreläser. Om två veckor ska jag delta i konferensen ”Flerspråkighet i Fokus” och prata om hur man kan skapa en språkutvecklande undervisning där demokratiuppdrag och kunskapsuppdrag går hand i hand och lever i symbios med varandra.

Under våren ska jag även ha tre inspirationsföreläsningar i Libers regi, också dessa med fokus på språkutvecklande undervisning, flippat lärande, med förmågor och formativ undervisning i fokus (kvällstid och gratis – passa på och kom vet ja!)

Och ja, just det, inom 3-4 veckor så kommer den då äntligen finnas i min hand – boken jag, tillsammans med Stefan Hertz, skrivit på under det senaste ett och ett halvt året!

Tid.

Det är inte så ofta man hör folk säga att man har ”tid över”. Betydligt oftare man konstaterar att ”jag har inte tid”.

Jag tänker så här. Tid är egentligen det vi alla har. Exakt lika mycket av. Det handlar egentligen bara om vad vi gör av den tid vi har.

Under påskledigheten ska jag passa på att njuta av tiden tillsammans med mina fyra barn, goda vänner och förhoppningsvis en och annan löprunda på stranden 🙂

En riktigt skön och avkopplande påskhelg önskar jag er alla, passa på att stanna upp och njut av nuet (och du, kom ihåg när hjulet snurrar, det är alltid nu!)

hqdefault

 

Ett steg framåt, två tillbaks…

Jag hade lovat mig själv att inte gå den vägen. Ge mig in i debatten. Kring mobilernas vara eller icke vara. För mig är det ingen fråga. Det är en icke-fråga. Men så i morse, av en slump, aktualiserades frågan igen.

I mitt Facebook-flöde kom det upp ett inlägg, postat av en skola, som valt att varje morgon samla in elevernas mobiler på expeditionen (i mitt stilla sinne undrar jag om den administrativa personalens tid inte kunde utnyttjas mer effektivt än att föra protokoll över insamlade mobiler, men det är en helt annan fråga…)

På bilden ser man en elev i åk 8 le glatt när hon lämnar över mobilen till en ännu gladare kvinna på expeditionen. Under bilden står det:

”Idag börjar vår nya mobilfria skola i ett led att få större koncentration och fokusering på skolarbetet och att umgås mer med varandra! Mellan kl 8.15-8.30 lämnar alla i åk 6-9 in sina mobiler i klassens röda mobilhotell hos Katarina på expeditionen.
Här prickar Amanda i åk 8 av sig på klasslistan, lämnar in sin telefon och hämtar ut den sen efter skoldagens slut.”

Sen fortsatte jag att läsa kommentarerna under bilden. Då blev det ännu mer intressant. De flesta av de, över 600 kommentarer som hittills kommit in, är överväldigande positiva.

”S + MP kanske kan tillsätta en utredning för ev allmänt införande av mobilförbud i klassrummen.”

”Äntligen börjar nån vakna”

”Fler borde ta efter”

”Det är ju en självklarhet!!”

”Många fler skolor borde göra så. Och arbetsplatser borde ha mobilförbud under arbetstiden”

”En underbar läsning tycker jag. Bara att ta efter”

”Bästa ideén ever”

”Kan vi inte införa detta på bussar, tåg och arbetsplatser. För alla?”

”Härligt med en skola som vågar och vill ta sunda beslut”

”Sunt förnuft när det är som allra bäst”

”Självklarhet, vad är alternativet!!”

”Så bra så jag bara förstår inte varför inte alla skolor har det? VEM kan motsätta sig detta?”

Och då slog det mig. Lika självklart som det är för mig att dagens teknik ger mig som pedagog oändligt många fler möjligheter i klassrummet idag, jämfört med för tio år sedan, lika självklart tycks det vara för andra att det är på grund av dagens teknik, som vi har fallande resultat och avsaknad av ”ordning och reda”. Samla in mobiler för att skapa mer ”ordning och reda”. Men också för att eleverna skulle börja umgås mer med varandra.

För visst var allting bättre förr. Tänk tillbaka på din egen skolgång. Ingen som var utanför. Ingen som blev utfryst. Alla lekte tillsammans i en enda stor, härlig, grupp, utan social inbördes rangordning, utanförskap, utfrysning och mobbing. Inte som idag. När allt är. Mobilens. Fel.

Det finns mobbing – inte så konstigt när det finns appar som direkt uppmuntrar till trakasserier på nätet.

Det finns utanförskap – inte så konstigt när det lätt bildas grupper i sociala medier som bestämmer vad som är innanför, och indirekt vad som faller utanför, normen.

Det finns utfrysning – inte så konstigt när det finns ett socialt spel som pågår i det dolda, i mobilen, i stängda chattrum där inte alla får tillträde.

Allt. Är. Mobilens. Fel.

Vi tar bort mobilerna. Vi låser in mobilerna på expeditionen. Och på samma gång låser vi in alla problem och utmaningar med utanförskap, utfrysning och mobbing i ett skåp med hänglås.

Eller?

Det var bättre förr. Innan mobilernas tid. Då var det ingen i klassrummet som hade svårt att koncentrera sig. Ingen som störde. Ingen som tappade fokus från det som skulle genomföras på lektionen. Ingen som satt och kladdade på bänken. Plockade sönder suddgummit. Kastade papperslappar. Ingen som tog en extra sväng i korridoren efter att de varit på toaletten (där det egentligen bara kollades så frisyren var på plats, men i alla fall en anledning att få be om att få gå på toaletten) Nej. Det hände typ. Aldrig.

Allt. Är. Mobilens. Fel.

Vi tar bort mobilerna. Vi låser in mobilerna på expeditionen. Och på samma gång låser vi in alla problem och utmaningar med okoncentration, bristande fokus, brist på motivation och brist på nyfikenhet i ett skåp med hänglås.

Givetvis ska vi inte ha elevernas mobiler som verktyg att använda i skolarbetet. Skolan ska tillhandahålla de digitala verktyg som krävs i dagens utbildning. I vår läroplan står bl.a att:

”Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med stort informationsflöde och en snabb förändringstakt” Hur ska vi kunna erbjuda eleverna den möjligheten om vi inte tillhandahåller digitala verktyg och lär oss att orientera oss i den komplexa verklighet med det stora informationsflöde vi möter på nätet idag?

Där ska vi inte använda elevernas privata mobiler.

Vidar står det i läroplanen att:

”Skolan ska ansvara för att varje elev, efter genomgången grundskola, kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande”. Hur ska vi kunna erbjuda eleverna den möjligheten om vi inte tillhandahåller digitala verktyg där eleverna ges möjlighet att träna på att, inte bara söka kunskap, utan även skapa och kommunicera, med hjälp av digitala verktyg.

Där ska vi inte använda elevernas privata mobiler.

Men.

Det står även i vår läroplan, första kapitlet, tredje stycket att:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

Smaka på orden.

Varje enskild elev. Sin unika egenart. Delta i samhällslivet. Ansvarig frihet.

Nu ska vi umgås med varandra. Nu ska vi umgås, leka, ha roligt tillsammans. Vi ska sluta stirra ner i våra telefoner på rasten. Sluta sitta och knappa på våra tangentbord. Nej, vi ska spela boll, spela kort, prata med varandra och ha det precis sådär fantastiskt härligt och mysigt som det var. Förr.

Varje enskild elev. Sin unika egenart. Tänk så många elever jag mött som har sina allra närmsta vänner på en helt annan plats. I ett helt annat land. De delar samma intressen, diskuterar spännande saker, utbyter tankar och reflektioner. Som har sin allra närmsta umgängeskrets. I mobilen.

Alla barn uppskattar inte att spela fotboll.

Alla barn uppskattar inte att deras möjlighet till kommunikation och umgänge på rasten begränsas till enbart de människor som finns i deras fysiska närhet.

Alla barn uppskattar inte att deras ansvariga frihet blir beslagtaget. Och inlåst. I ett skåp på en rektorsexpedition.

I läroplanens kapitel 2.2 står att läsa att  ”Läraren ska ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och
tänkande”. Har man undersökt elevernas behov? Har man gjort eleverna delaktiga i beslutet? Delaktighet, inflytande och ansvar. Tre grundstenar i våra styrdokument. Vilka behov har eleverna?

En elev skriver som kommentar på Facebook-sidan:

”Jag arbetar jävligt dåligt utan mobil och blir jävligt stressad när jag inte har den så den här regeln suger tycker jag som elev på denna skola”.

Jag hör frustrationen och besvikelsen hos en tonåring, som inte anses kapabel att själv kunna ta ansvar. Som inte får vara delaktig. Där man inte tar hänsyn till individens behov.

Jag blir ledsen. Jag blir arg så det kokar i mig. Tacksam när jag scrollar bland kommentarerna på skolans Facebooksida och ser en person som skriver ”Visar man ungdomar att man litar på dem så motsvarar de ofta det förtroendet. Visar man att man inte litar på dem så lär de sig inte att ta ansvar.”

Skolutveckling borde handla om pedagogik. Hur vi kan skapa förutsättningar för att möta varje elevs behov och förutsättningar. Hur vi skapar en undervisning som främjar lusten till livslångt lärande. En undervisning som uppfyller såväl vårt kunskapsuppdrag som vårt demokrati och värdegrundsuppdrag. Hur förmedlar vi till eleverna att vi tror på dem? Att vi har höga förväntningar? Hur lär vi eleverna att ta ansvar?

Hur skapar vi en utbildning där varje enskild elev ges möjlighet att finna sin unika egenart och därigenom kan delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet?

Sånt borde vi diskutera.

Inte mobiler. Eller kepsar. Eller skåp med lås på en rektorsexpedition.

Inte hur vi tar ett steg fram. Och två tillbaks.

Jag hade lovat mig själv att inte gå den vägen. Ge mig in i debatten. Kring mobilernas vara eller icke vara.

För mig är det aldrig en fråga om teknik. För mig är det en fråga om människor.

Ps. En person utmanade och ställde den självklara frågan tillbaka till skolan ”Och så klart så gäller det för personalen också eller?”

Vågar du gissa svaret?

stevejobs-quote1

Kollegialt lärande

I torsdags var jag gästbloggare på Skola365, ett initiativ startat av Fröken Ann (Ann Hultman Jakobsson) på Twitter. En blogg, där en person, varje dag, på ett eller annat sätt ger just sitt perspektiv på skola. I torsdags var det alltså min tur och jag bidrog med inlägget Kollegialt lärande – för lärande i tiden. 

I min tjänst som verksamhetsutvecklare ingår det bl.a att vara en del av det kollegiala lärandet i Halmstad. Oftast som samtalsledare och, tillsammans med pedagoger och rektor, planera upp lärcirklar, litteratur och praktik. Mitt fokusområde är synligt lärande, här ryms formativ undervisning (formativ bedömning), förmågor, modeller och metoder för att stötta och utmana. Jag arbetar tillsammans med pedagoger på såväl förskola, fritids som skola (F-9).

En av de skolor där jag arbetat tillsammans med pedagogerna sedan höstterminens start, är Bäckagårdsskolan i Halmstad. I höstas arbetade vi med att utveckla arbetet med planeringar för att synliggöra mål och lärande. Pedagogerna önskade själva att arbeta vidare med att synliggöra lärande i undervisningen och i januari inledde vi vårterminens arbete med lärcirklar utifrån Göran Svanelids bok ”De fem förmågorna i teori och praktik”.

I tisdags hade vi kommit till kapitlet som handlar om stödstrukturer, att bygga byggnadsställningar för lärandet. Göran Svanelid lyfter fram fem olika stödstrukturer.

  1. Den stora frågan
  2. EPA- metoden
  3. Begreppsstöd
  4. Stödmallar
  5. Analysmodellen

Tills denna gång hade pedagogerna på Bäckagårdsskolan dels läst kapitlet, men även fått pröva på att använda någon/några av stödstrukturerna i sin undervisning (några av stödstrukturerna hade pedagogerna använt sen tidigare, bl.a EPA-metoden, men nu skulle de gå på djupet och verkligen fundera över vad det vi gör, gör.)

I tisdags fick pedagogerna dela med sig, dels vilka övningar de testat tillsammans med eleverna, men också deras, och inte minst elevernas, reaktion och tankar efteråt. Jag tar mig friheten att återberätta några av alla de goda exempel som pedagogerna delade med varandra.

I förskoleklassen valde pedagogerna att fokusera på två olika stödstrukturer – EPA och begreppsstöd. Eleverna arbetar just nu med att sammanställa en faktabok om djur, denna gång hade turen kommit till älgen. ”Vad vet vi om älgar” var frågan som ställdes. Barnen fick. först enskilt, fundera över vad de vet om älgar. Därefter fick de sitta tillsammans i par och berätta för varandra vad de visste om älgar för att slutligen lyfta samtalen i helgrupp. Pedagogerna märkte en klar skillnad, när barnen först hade fått tänka, både enskilt och sedan tillsammans med en kompis. ”Det var den lugnaste lektionen hittills”, var en spontan reaktion från en av pedagogerna. Barnen lyssnade respektfullt på varandra och alla vågade säga någonting, även de som först sa att de ”absolut inte tänkte säga något”.

Den andra stödstrukturen, begreppsstöd, användes genom att pedagogerna klippt ut begrepp som alla hade någon koppling till älgar. Varje barn fick ett papper med orden fastklistrade i rutor, till varje ruta och begrepp fick barnen rita en bild för att synliggöra ordets betydelse. Varje barn hade tillslut ett papper, fullt med ”bildrutor” om älgar, som alla utgick från begreppsstödet i varje ruta.

Nästa pedagog berättade hur hon arbetat med substantiv tillsammans med sina elever ( nu kan jag minnas fel, i så fall ber jag så hemskt mycket om ursäkt, men jag tror eleverna går i åk 4).  Hur som helst, eleverna fick ett papper med en bild och på bilden hade de i uppgift att leta rätt på så många substantiv som möjligt. Denna övning utgick även den från EPA-metoden. Eleverna fick först sitta enskilt och försöka hitta så många substantiv som möjligt, därefter parades de ihop med en kamrat genom att pedagogen drog bollar med barnens namn på. Tillsammans med sin kamrat fick de först jämföra vilka substantiv de hittat, och sen givetvis även en möjlighet att hitta ännu fler. Slutligen så gick de ”klassen runt” och alla par fick läsa upp fem substantiv var (vilket förhindrade att första gruppen ”tog” alla substantiv). När alla grupper fått säga fem substantiv var, släppte de ordet fritt och klassen fick fylla på med substantiv som ännu ej sagts.

En genomtänkt lektion, där inte enbart EPA-metoden bidrog till ett flerstämmigt klassrum, utan där även metoder som ”No hands up” och ”glasspinnar” (fast i detta fall bollar 😉 ) bidrog till att alla elever deltog aktivt på lektionen.

I åk 1 arbetar eleverna med matematik och med tid. Pedagogen valde att lyfta fram analysmodellen och diskutera orsak och konsekvenser till att komma försent. Det blev en livlig diskussion i klassen. Varför kommer vissa alltid försent? Vilka orsaker kan ligga bakom att man t.ex kommer försent till skolan på morgonen? Vad blir det för konsekvenser om jag kommer sent? För mig själv? För andra? Här fick eleverna även möjlighet att resonera ur olika perspektiv. Analysmodellen skapade det stöd och framförallt den struktur som eleverna behövde för att kunna utveckla sitt resonemang.

I en åk 4, där mycket just nu kretsar kring schack och deltagande i schackfyran, valde pedagogen att utmana eleverna med frågan ”Kan vi bli smartare än en dator när vi arbetar tillsammans?” Eleverna fick sitta i grupper och utmana en dator i just schack. Pedagogen valde EPA-metoden, när datorn hade gjort sitt drag och innan eleverna fick göra sitt, fick de först enskilt fundera på vilket drag de vill göra, och varför. Därefter fick de prata sig samman och väga fördelar och nackdelar, för att slutligen göra ett gemensamt drag. En övning som inte bara inkluderar den kommunikativa förmågan såväl som analysförmågan, utan även den viktiga ”sjätte förmågan”, värdegrundsförmågan, den som skapar förutsättningar för lärande. Övningen synliggjorde verkligen styrkan av att samarbeta! Tillsammans är bättre än en och tillsammans kan vi klara av de allra svåraste problem och ja, t.o.m klå en dator i schack!

En pedagog berättade hur hon använt analysmodellen och ”gjort om” en uppgift som eleverna redan gjort, men där resultatet inte blev så som hon hade trott och hoppats. Eleverna har arbetat med Astrid Lindgren-tema och de hade sett ett klipp där Emil hamnar i olika knipor, bl.a när pappan fastnar med foten i råttfällan. Eleverna skulle sen resonera kring orsaker som gör att Emil jämnt och ständigt hamnar i knipa, och vilka konsekvenser detta får för honom. Fast uppgiften var densamma, så var skillnaden att denna gång synliggjordes uppgiften med hjälp av analysmodellen. Och resultatet blev annorlunda.

Eleverna gav nu betydligt mer utvecklade svar, de resonerade om orsaker och konsekvenser, det som var negativt med att Emil alltid råkade hamna i trubbel, men även fördelar med att han, exempelvis, fick möjlighet att tälja klart alla sina älskade trägubbar. Eleverna själva kunde se hur deras resonemang både utvecklades och fördjupades, tack vare att de nu fick använda sig av analysmodellen som stöd.

Sist ut i raden av fantastiska pedagoger var en pedagog som arbetar tillsammans med en elev. Han valde att skapa ”Den stora frågan”, för att skapa intresse, motivation och nyfikenhet hos sin elev. De arbetar med kristendomen och den stora frågan löd ”Hur hade kristendomen sett ut om inte Pontius Pilatus hade funnits?” Eleven fick direkt många frågor som dök upp. Vem var Pontius Pilatus? Vad hade han för roll i kristendomen? Tillsammans m pedagogen tog eleven reda på svaren på alla de frågor som dök upp. Eleven kom sen självmant upp med en mängd olika förslag på hur man hade kunnat förändra historien! Det visade sig att eleven i fråga hade fortsatt att diskutera Pontius Pilatus hemma med sina föräldrar 🙂

Stöd och struktur, möjlighet att fördjupa, utmana och motivera. Skapa nyfikenhet och lust att lära. Ett flerstämmigt klassrum, med elevaktivitet i fokus och språkutvecklande arbetssätt. Ja, stödstrukturer kan användas till mycket!

Jag är så glad och tacksam över att jag får möjlighet att vara en del av det kollegiala lärandet!

För jag tror, och håller envist fast vid, att som verksamhetsutvecklare måste jag arbeta med verksamhetsinveckling – utveckling som kommer inifrån.

Det är tillsammans vi når allra längst!

ce0c52cb50119bb27f0c232750bdee89