Undersökande utvecklingskultur

I Barn och Ungdomsförvaltningen i Halmstad kommun har vi en uttalad idé kring en utvecklad undersökningskultur. Medarbetarna på Kärnhuset, där den funktion jag har som verksamhetsutvecklingskonsult finns, ska under dagen bl.a arbeta med frågeställningen ”Vad är mina tankar om en undersökande utvecklingskultur”. Min vana trogen tänkte jag, förutom att maila mina reflektioner till närmsta chef och i samtal dela dem med mina medarbetare, även dela tankarna med er, mina vänner i det utvidgade kollegiet. Kanske väcker mina reflektioner tankar hos er, utifrån er verksamhet. Kanske finner ni ingen logik alls i det jag skriver och kanske genererar mina tankar mer frågetecken än svar. Men här är de i alla fall 🙂 Håll tillgodo!

Mina tankar utifrån en undersökande utvecklingskultur bottnar sig mycket i Timperleys tankar kring det professionella lärandet (Det professionella lärandets inneboende kraft, Timperley, 2013). I klassrummet utgår jag som pedagog från mina elevers behov och utifrån dessa behov synliggör jag, och sätter ord på, vad mina behov som pedagog är (för att kunna möta elevernas behov). Hur jag, tillsammans med eleverna, därefter gör förändringar, justeringar, förbättringar eller förädlingar i undervisningen för att slutligen följa upp, vad gav denna förändring för effekt?

Mina tankar kring en undersökande utvecklingskultur grundar sig i mina erfarenheter av att arbeta med kunskapsbildande cykler i klassrummet. För jag över det till ett huvudmannaperspektiv så tänker jag att det finns många paralleller jag kan dra.

Vilka utvecklingsområden ser vi på skolorna? Är det utvecklingsområden som är kopplade till ett synliggjort behov, eller är det utvecklingsområden som istället är kopplade till en ”utifrån-process”, som exempelvis läslyft/mattelyft?

Nu är det ju inte så enkelt som att allt är svart eller vitt. Det kan givetvis vara så att läslyftet är en process som stämmer väl överens med de åtgärder och förbättringsområden vi kommit fram till på skolan, utifrån en analys som synliggjort ett utvecklingsområde.

Men. Och här ser jag ett stort men. Frågan är kanske i första hand inte vad vi kommit fram till som utvecklingsområden, utan vilken analys vi gjort för att komma fram till just detta utvecklingsområde som i sin tur genererar en viss process.

För mig, så är själva essensen i en undersökande utvecklingskultur att vi verkligen undersöker vad är problemet. Är vi allt för snabba med att identifiera troliga ”problem”, och lika snabba på att utifrån dessa problem agera med insatser, är vi då säkra på att vi angriper ”rätt” problem och att den insats vi väljer, exempelvis läslyftet, verkligen är svaret på just detta problem?

I en undersökande utvecklingskultur så tänker jag att vi måste lägga betydligt mer fokus på att identifiera vad som är problemet. Inte genom att sätta upp fingret i luften och känna efter varifrån vinden blåser, utan på riktigt gräva och fördjupa oss i de underlag vi har tillgång till.

Dessa underlag behöver sammanställas, utifrån våra utvecklingsprocesser och nationella mål, och på så sätt skapa skolbilder kring varje skolas utvecklingsbehov. Dessa underlag behöver vara såväl kvalitativa som kvantitativa och utifrån dessa underlag behöver vi ställa fördjupande frågor för att skapa oss än mer förståelse kring vad de underlag vi har, verkligen säger om skolans utvecklingsbehov.

Det är först när ett sådant pussel är lagt, som vi kan ta oss an en vidare analys av underlaget. Det är först då vi kan gräva djupare och utifrån denna analys identifiera vad som är skolans behov, och det är först då vi kan sätta ord på vilken process som behöver ske på skolan för att nå den förväntade effekt vi vill se, kopplat till det identifierade utvecklingsområdet.

Vi behöver vara mer precisa i att synliggöra vad det är för effekt vi vill se, vi behöver vara mer precisa i att koppla denna effekt till en specifik process och, inte minst, vi behöver vara mer precisa i att koppla denna process till ett specifikt utvecklingsområde utifrån en analys av såväl kvantitativa som kvalitativa underlag, för att kunna förstå och problematisera skolans resultat. Glasklart – inte sant? 🙂

För mig är en undersökande utvecklingskultur inte så mycket att hitta ”rätt” svar, utan handlar mer om att försöka ställa ”rätt” frågor för att hitta ”rätt” problem. Först då kan vi på riktigt börja tala om en undersökande utvecklingskultur.

Så tänker jag. Åtminstone just nu. Kanske tänker jag annorlunda i slutet av dagen efter att jag har tagit del av mina kollegors tankar och reflektioner.

Det där att befinna sig i ett ständigt lärande, och att få möjlighet att befinna sig i ett ständigt lärande kring lärande – det är för mig skolutveckling på riktigt!