Virtual Reality + Natural Reality = sant!

Föga förvånad blev jag när jag läste att årets julklapp anses vara VR (Virtual Reality)-glasögon. Lika föga förvånad blev jag när jag såg Naturskyddsföreningens kampanj ”NR” – Natural Reality.

För se, då var vi där igen. Svart eller vitt. Det ena, eller det andra. Nu är jag medveten om att Naturskyddsföreningens syfte inte är att förminska den upplevelse som kan ges i den virtuella världen, utan istället göra människor medvetna om den fantastiska 360-upplevelse som finns tillgänglig för oss alla, dagligen, men som vi ändå inte speciellt duktiga på att måna om.

Nåja, kontentan blir ändå i sociala medier att det ena ställs mot det andra. Vilket är, i mina ögon sett, så oerhört synd. Det ena står inte alls i motsats till det andra, det ena förstärker det andra, oavsett vilket perspektiv man ser det ur.

För lite drygt en månad sedan fick jag möjlighet att för första gången testa ett par VR-glasögon. Jag har testat förut, varianten i kartong som finns att köpa på bl.a. Claes Ohlson och kan kopplas samman med din smartphone. Jag minns att jag tyckte det var en häftig upplevelse redan då.

Men nu! Wow! Finns liksom inget annat ord som kan beskriva känslan. När du får på dig glasögonen förflyttas du till en annan plats, ett annat rum. Var du än tittar, åt sidan, uppåt, neråt, framåt, bakåt, överallt är du omsluten. Du står inte vid sidan och blickar in, du är en del av rummet, en del av miljön. Du häpnar.

Du lägger märke till detaljer. Undersöker. Synar. Utforskar. Jag valde att besöka Tutankhamuns grav (ok, erkänner, jag valde även att slåss mot zombies i kloakerna, men då detta är en pedagogisk blogg väljer jag att redogöra för mitt besök i Egypten, men, bara så ni vet, jag kommer definitivt överleva en eventuell zombie-apokalyps😉 )

Nåväl, tillbaka till gravkammaren. Tänk så många gånger jag, tillsammans med mina elever, läst om flodkulturer. Utforskat sida upp och sida ner om egyptiska faraoner. Ett ämne som alltid fångar elevernas intresse. Hur mumifieringsprocessen gick till, biten om hur hjärnan togs ut från näsan brukar vara det eleverna fastnar mest för🙂  Men eleverna är också nyfikna på vilka var de, kungarna och drottningarna med ofantlig makt och rikedom? Med guldsmycken och juveler som de fick ta med sig in i döden. Och hur gick det till när Tutankhamuns grav upptäcktes? Det är alltid någon elev som spontant utbrister ”Åhh jag hade velat se hur det såg ut!”

Vad vi har gjort då är att vi har gått in på Google, letat bilder, läst i böcker, tittat på filmer, ja på alla sätt undersökt och utforskat hur faraonerna levde och dog.

Nu, tänk dig istället.

Du går in i graven. Pyramidens väggar omsluter dig, sand under dina fötter. Du tänder ficklampan och lyser runt omkring dig. Du befinner dig i en gång som leder in i en första kammare. En kammare som vaktas av en ståtlig Anubis, guden som skyddar de dödas gravar. Du ser smycken, statyer, halsband, juveler. Sveper runt med ljuskäglan. Förflyttar dig in i nästa rum. Och där. Där ligger han. Iförd sin mask av guld. Tutankhamun. Du lutar dig fram. Över honom. Det är så verkligt. Du sträcker fram handen. Kippar efter andan. Du är verkligen där. För ett ögonblick stannar tiden. Och ja, det låter kanske hur löjligt som helst, men mina ögon fylldes av tårar. Vet egentligen inte varför. Kanske för att jag blev så tagen av stunden. Jag var där. Alltså, jag visste ju att jag befann mig i mitt vardagsrum, jag hörde barnen som skrattade i soffan, men ändå. Jag var där. Tusentals mil hemifrån, tusentals år bakåt i tiden. I en annan tid. På en annan plats. Och det tog andan ur mig.

Plötsligt påminner mig spelet om att jag inte utför det som spelet är tänkt till, att plundra graven. Och ja, det kan låta hur tokigt som helst, speciellt i en historielärares öron, men en klocka tickar och innan tiden är slut ska du få med dig så många skatter som möjligt (inklusive faraon).

Alltså, man behöver ju inte välja att plundra. Man kan ju bara gå runt och titta (på samma sätt som man inte behöver slåss mot zombies i kloakerna..) men tävlingsmänniskan i mig tog överhanden och med lite övning så lyckades jag plundra hela gravkammaren på under 70 sek🙂

Tänk om. Tänk om mina elever hade fått sätta på sig glasögonen. Fått gå in i gravkammaren. Undersökt. Letat. Observerat. Synat. Utforskat. Vad hade det gjort för elevernas lärande? Hur hade den virtuella upplevelsen kunnat stärka och, inte minst, förstärka, elevens lärande, genom att de själva hade fått uppleva det? För mig var det en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.

Svart. Eller vitt. Virtuellt eller analogt. Det borde inte längre vara en fråga om det ena eller det andra. Det borde vara en fråga om hur vi kan skapa bästa möjliga lärande för alla elever, en likvärdig skola med likvärdig undervisning och likvärdig möjlighet till lärande. Några skolor kommer gå före. Sätta upp virtuella labb, låta eleverna testa och utforska. Åh, jag önskar så att alla elever, att alla barn, fick testa och använda tekniken i sin undervisning. Det borde inte vara en diskussion huruvida vi ska, eller inte ska, använda den teknik som finns tillgänglig. Det borde istället vara en diskussion kring hur vi ska använda tekniken som finns där ute. Vilka möjligheter det ger för lärandet.

Precis lika viktigt som det är att lägga in stunder då vi är ute och rör på oss i vår närmiljö, utforskar den 360-värld som finns runt omkring oss, lika viktigt är det att alla barn ges möjlighet att utforska den värld som, genom tekniken, kommer vara en del av deras naturliga miljö när de växer upp. Det vi ser idag är inte slutet på en utveckling. Det är bara början.

Det handlar inte om att vi ska ta in virtual reality i undervisningen för att eleverna ska få spela, det handlar om att eleverna ska få möjlighet att uppleva. Den värld de då ges möjlighet att uppleva är en virtuell variant av en analog verklighet. Med hjälp av teknik kan eleverna förflytta sig bakåt i tiden, till skyttegraven under första världskriget, till slavskeppet som färdades över Atlanten eller till Bastiljen den 14 juli 1789. Men också till platser vi skulle kunna besöka idag, men som ändå inte, av olika anledningar, är tillgängliga för alla. Till koncentrationslägret i Auschwitz, till kinesiska muren eller till regnskogen i Amazonas.

Hur skulle vi kunna använda virtual reality för att skapa förståelse för andra människors situation?

”Skolans mål är att varje elev kan leva sig in i och förstå andra människors situation och utvecklar en vilja att handla också med deras bästa för ögonen” Lgr 11 kap 2. Idag använder barn, ungdomar och vuxna tekniken för att jaga Pokémons runt om i parker och städer. Vad skulle hända om vi i undervisningen använde tekniken för att exempelvis skapa en förståelse för hur det ser ut i Zaatari, Jordanien, eller i något av alla de andra flyktingläger som finns runt om i världen? Viken påverkan skulle det ha för elevernas förmåga att leva sig in i andra människors situation?

I skolan har vi ett uppdrag att skapa internationell solidaritet – hur skulle skolan kunna arbeta aktivt med det uppdraget genom att låta eleverna i en virtuell verklighet få uppleva det andra människor möter i sin analoga verklighet?

Jag blickar ut genom flygplansfönstret. Ser den Halländska kusten breda ut sig under mig. Ser solen sjunka i havet. Ser molnen vi passerar igenom och som breder ut sig likt ett täcke av bomullstussar under oss. Världen i 360.

Lutar mig tillbaks i flygplansstolen. Blundar. Och låter tanken vandra i väg till en plats, långt, långt bort. En plats med sand, sten och guld.

Idag är allting nära. Allting finns där. Vi kan förflytta oss i tid och rum.

En virtuell verklighet eller en analog verklighet? För mig handlar det egentligen bara om en sak.

Att skapa den allra bästa verkligheten för att alla elever ska lyckas nå så långt som möjligt, med nyfikenhet och lust till livslångt lärande i fokus.

Det är den verkligheten jag strävar efter, den verklighet som är mitt fokus, och den verklighet som är mitt mål.

Vilken är din?

15240209_10154304556312858_1963176302_n

Flippat föräldramöte

”Vet du, det är nog egentligen inte bara våra barn ni behöver utbilda, utan även oss föräldrar.”

Orden kom från en förälder efter att jag deltagit på ett föräldramöte och pratat kring skolans uppdrag idag, hur det i många fall skiljer sig en hel del från den skola som föräldrarna minns från när de var små och vad skolans styrdokument innebär i praktiken för just deras barn.

Om man som förälder inte har kunskap kring våra styrdokument, vad det innebär att eleverna ska ges möjlighet och förutsättningar att utveckla sina förmågor, hur detta påverkar undervisningen i praktiken, om man inte vet att skolan har ett dubbelt uppdrag – ett kunskapsuppdrag och ett demokrati och värdegrundsuppdrag, så är det faktiskt inte så himla konstigt att man som förälder ibland tänker tanken att ”var det ändå inte bättre förr?”.

Efter min korta genomgång fick jag stor respons från föräldrarna som var där. Många uttryckte att det verkligen vände upp och ner på deras tankar, att de fick helt nya insikter och reflektioner kring saker som de inte riktigt hade förstått tidigare – en förälder uttryckte att ”nu förstår jag att jag inte har förstått!”

Vilken häftig feedback!

Samma förälder frågade om jag inte hade någon liten kort film där jag pratade kring just dessa saker, om det fanns på Youtube så de föräldrar som inte var på mötet också kunde ta del av informationen. Efter mötet hade föräldern även mailat till rektorn och än en gång lyft fram idén att synliggöra informationen så att fler kan ta del av den. Och vem kan motstå en sådan önskan?

Så, här är resultatet!

Håll till godo – kanske är det fler som funderar på att ”flippa” föräldramötet – en kort flipp ger möjlighet att skapa förförståelse och underlag för diskussion, samtal och frågor i mötet med föräldrar – precis som i mötet med eleverna!

 

The Big Friend

Jag har under helgen med stor nyfikenhet och intresse följt den diskussion som förts i sociala medier kring huruvida the Big five är ett adekvat verktyg att använda för att synliggöra förmågorna i läroplanen, eller, om det de facto, ställer till med än mer förvirring. Här är mitt försök att nyansera diskussionen, vända och vrida på begreppet ”the Big five”, vilka möjligheter jag sett i mitt klassrum tack vare ”förmågetänket”, men även vilka utmaningar jag ser när man onyanserat plockar upp ett verktyg, sätter det i sin egen verktygslåda och börjar hamra och spika, innan man riktigt reflekterat kring om det är en såg eller hammare man egentligen behöver just nu…

Låt oss ta det från början.

2011, när den nya läroplanen trädde i kraft, hade jag precis avslutat en fjärde omgång av mammaledighet. Kommer tillbaka till jobbet, ni vet lite sådär halvrostig och i behov av en omställningstid från ”mamma-vardagen” till ”lärar-vardagen”. Jag minns att på mitt skrivbord låg det en ”välkommen-tillbaka” present. Den nya läroplanen. Mina kollegor hade, några månader tidigare, fått åka i väg på konferens för att sätta sig in i vad de nya styrdokumenten innebar i praktiken för just deras undervisning. Det tillfället missade jag av förklarliga skäl, och min startsträcka efter mammaledigheten blev därför obefintlig. Ner i startblocken och kör!

Min första fråga jag ställde mig var hur ska jag kunna synliggöra allt detta innehåll för mina elever? Jag undervisade i samtliga fyra SO-ämnen samt engelska. Vid denna tidpunkt hade jag mellan 60-70% av elever med annat modersmål (en siffra som tre år senare var närmare 85% och i vissa klasser hade jag upp till 90% elever med annat modersmål).

Om jag ska kunna begära att eleverna ska nå kunskapskraven, måste jag givetvis kunna synliggöra vad som krävs för att eleverna ska nå dit. Om jag ska kunna synliggöra vad det är vi ska arbeta med, och i vilket syfte, är jag givetvis tvungen att kunna konkretisera texten i såväl syftesdelen, centrala innehållet som kunskapskraven. Inte nog med det, jag är även tvungen att fundera ut hur jag kan synliggöra en röd tråd mellan dessa delar, så att eleverna förstår vad vi gör, varför vi gör det vi gör och att det vi tränar på lektionen även är det som eleverna sedan blir bedömda utifrån.

Som ett stort paraply över allting låg ordet förmågor.

Förmågor som eleverna ska ges möjlighet att träna på, utveckla och bedömas utifrån.

För att vara helt ärlig så satt jag en hel del på min kammare och klurade kring i vilken ände jag skulle börja. Jag ville konkretisera, förtydliga, men inte förenkla. Jag tog med mig frågan till min ämnesgrupp på Östergårdsskolan, där två av mina kollegor påpassligt nog hade varit på ett nätverk som anordnades i kommunen för SO-lärare. De hade med sig artikeln ”Lägg krutet på The Big Five” av Göran Svanelid. Tillsammans läste vi artikeln och kände allihop att här hade vi något som vi möjligtvis skulle kunna använda oss av i undervisningen.

Vi gick tillbaka in på våra kammare och reflekterade kring det vi läst. Veckan efter tog vi återigen upp diskussionen i ämneslaget och resonerade kring om vi ansåg att det här var ett verktyg som vi skulle kunna använda oss av, och som skulle kunna gynna våra elever. Vi var överens om att det absolut var värt att pröva. Sen följde ett gediget arbete. De fem stora djuren på savannen gjorde jag och mina elever om till fem OS-ringar, detta efter samtal kring, och synliggörande av, hur förmågorna sitter tätt sammanlänkade och att det är sällan (eller aldrig) som man kan isolera en förmåga från övriga.

big5

The Big Five blev med tiden ett naturligt verktyg för mig, mina kollegor och våra elever. Något som var levande i planeringen, i uppgifterna vi tränade och i uppgifterna som eleverna blev bedömda utifrån. Men, och här kommer en av de allra viktigaste aspekterna, Big Five användes alltid utifrån ett ämnesspecifikt kunskapsinnehåll och förmågorna som bedömdes var alltid kopplade direkt till kunskapskraven. 

För att ta ett konkret exempel.

I religion står det i syftestexten att eleven sak ges möjlighet att utveckla sin förmåga att analysera kristendomen, andra religioner och livsåskådningar samt olika tolkningar och bruk inom dessa.  Detta fortsätter sedan som en röd tråd genom det centrala innehållet där det bl.a lyfts fram att eleverna ska känna till centrala tankegångar inom de fem stora världsreligionerna, varierande tolkningar inom världsreligionerna, huvuddragen i världsreligionernas historia och sambandet mellan samhälle och religion i olika tider och på olika platser (för att nämna delar av det centrala innehållet).

Går vi sedan vidare till kunskapskraven står det att eleven ska kunna före resonemang om likheter och skillnader inom och mellan några religioner och andra livsåskådningar. Eleven kan utifrån undersökningar om hur religioner kan påverkas av och påverka samhälleliga förhållanden och skeenden beskriva enkla samband […]

I alla dessa delar lyfts analysförmågan fram. Men, bara för att en elev har en väl utvecklad förmåga att se samband mellan olika religioner eller mellan religion och samhälle, betyder inte det att eleven per automatik har ett högt betyg i samma förmåga utifrån ett annat ämne.

Låter det krångligt?

Tänk så här. Jag är en hejare på att beskriva historiska samband. Se orsaker och konsekvenser och hur olika separata händelser bildar en händelsekedja. Men, och tro mig, skulle någon be mig använda olika teorier för att beskriva fysikaliska samband i naturen skulle det inte gå lika lätt…

Samma förmåga. Men kopplat till helt olika ämnen.

Så ja, The Big Five är ett fantastiskt verktyg för att synliggöra förmågorna som går som en röd tråd inom och mellan olika ämnena.

Men nej, The Big Five kan aldrig kopplas ”bort” från det ämnesspecifika innehållet och kunskapskraven.

Och nej, The Big Five kan heller inte tas ur ett sammanhang och oreflekterat sättas in i ett annat. Det som sker då såg vi prov på i helgen. En förälder hör av sig till Skolverket med frågan huruvida The Big Five är de förmågor som bedöms på högstadiet.

skarmklipp

Föräldern i fråga bifogar även en pentagon som pedagogen använt för att synliggöra förmågorna som eleverna blir bedömda utifrån. Skolverkets svar var klart och tydligt, nej, The Big Five är inte ett begrepp som finns i skolans nationella styrdokument. Vilket är helt korrekt.

Men, det varken föräldern eller Skolverket reflekterade eller reagerade över, är att den pentagon som lyfts fram i inlägget inte alls var tänkt att användas på högstadiet. Pentagonen är skapad av Therès Åkerblom, legitimerad förskollärare och mig veterligen har hon aldrig undervisat på högstadiet. ”Diamanten” skapades utifrån ett förskoleperspektiv. För att lyfta fram förmågorna i Lpfö.
”Vad konstigt?” kanske ni tänker. ”Märkte inte pedagogen på högstadiet det när hen valde att använda just denna pentagon?”

Nu till det finurliga i kråksången. Förmågorna i Lpfö och förmågorna i Lgr 11 är exakt de samma! Rätt klokt och självklart – inte sant? Det livslånga lärandet, förmågorna som vi ska utveckla genom hela livet, som vi börjar utveckla i tidig ålder och fortsätter utveckla genom hela livet, genom alla stadier. Därför, till pedagogens försvar, tänker jag att det är inte så himla konstigt. Hen hittade pentagonen på nätet (och ja, den är verkligen värd att ta en titt på!) men, och här är jag medveten om att jag gissar, hen kanske inte hade, eller inte tog sig, tid. Tid att reflektera kring syftet med pentagonen, hur den skulle anpassas efter just hens elever, syfte och ämne.

bigfivematris1

Big Five matris skapad av Theres Åkerblom

Nej, jag är inte ute efter att lyfta fram ett ”misstag” som en enskild pedagog har gjort. Tro mig, jag har gjort betydligt större misstag än så! Men jag väljer att lyfta det för det är en viktig del i debatten kring The Big Five (eller vilket annat verktyg och metod som helst). Hur anpassar vi det till vårt syfte, våra ämnen och framförallt till våra elever?

I boken Vänd på tanken lyfter jag och Stefan Hertz fram förmågetänket ur olika perspektiv.

Big Five är en tolkning av kursplanernas texter och ska inte ersätta kursplanen eller de ämnesspecifika färdigheterna. Det är en bra, sammanhållen metod som behöver användas med både eftertanke och med delvis omtolkning till hur du som lärare ska göra med just den här klassen, eller med just den här eleven. Ingen pedagogisk metod är heltäckande, utan man behöver skapa en verktygslåda med en uppsättning metoder hämtade från olika modeller och pedagogiska synvinklar. Att försöka hålla sig till enbart en modell eller metod har visat sig leda till att man missar väsentliga delar i ett helhetsperspektiv” (Vänd på tanken, 2016)

Oj, det blev ett långt inlägg. Längre än jag tänkt från början. Men ändå känns det bara som jag skrapat på ytan.

Det viktigaste jag vill ha sagt ändå är, oavsett om du använder Big Five eller inte, Grej Of the Day eller inte, En Läsande Klass eller inte (ja, ni ser, listan kan göras lååång..) så är det våra styrdokument som är i fokus och, viktigast av allt- se till att din undervisning utgår från just dina elevers behov – fyll på din verktygslåda med så många verktyg, metoder och strategier som möjligt, men använd de klokt, med reflektion och med eftertanke!

Olika likvärdigt eller likvärdigt olik?

Kvalité. Visst kan vi vara överens om att vi alla vill ha en hög och likvärdig kvalité på undervisningen i klassrum runt om i Sverige. Vi alla som på ett eller annat sätt arbetar med utbildning och lärande runt om i vårt avlånga land, visst är det så att vi går till jobbet varje dag med tanken att vi ska ge alla elever den allra bästa tänkbara undervisningen och förutsättningar för att kunna utvecklas till demokratiska samhällsmedborgare? Och som förälder, visst är det så att vi varje dag skickar våra barn till skolan med förhoppning och tillit att just mina barn ska erbjudas en undervisning med god kvalité i ett socialt sammanhang där alla barns lika rättigheter (och skyldigheter) är en självklarhet och en näringsrik grund för kunskapsinhämtning?

Så läser jag i tidningen. På Facebook. Lyssnar på debattprogram. Och än en gång möts jag av en debatt som är mer inställd på att måla upp bilden av olikheter som ett problem, än att synliggöra olikheternas möjligheter för att skapa likvärdighet.

Skolan är olik. Skolan måste vara olik. Undervisningen i mitt klassrum, där mellan 80-90 % av eleverna kunde ha ett annat modersmål än svenska, måste se annorlunda ut än undervisningen på en skola med, låt säga, 2 % som har annat modersmål än svenska. Nej, jag säger inte att den ska vara olik som i sämre. Jag säger att den måste vara olik för att kunna vara likvärdig.

För att skapa en likvärdig kvalité på förvaltningsnivå måste det skapas förutsättningar för rektorer att hinna med att vara pedagogiska ledare, att hinna med att bedriva ett systematiskt kvalitetsarbete med syfte att ständigt och kontinuerligt följa upp den egna verksamheten för att hitta styrkor att bygga vidare på och utvecklingsområden att förbättra. Rektorers förutsättningar ser olika ut beroende på vilken skola man leder. Alla skolor kan inte ledas på samma sätt. Alla skolor bör inte heller ledas på exakt samma sätt. Förvaltningen kan inte göra likadant.

Förutsättningarna är inte lika, men alla enheter i verksamheten måste drivas med likvärdig hög kvalité. På olika sätt.

Rektorer måste skapa förutsättningar för pedagoger att hinna med att vara, just det, pedagoger. En pedagog är i ordets bemärkelse en person som använder pedagogik i syfte att främja inlärningen hos den undervisade. Det är min fulla övertygelse att den allra bästa pedagogiska verksamheten bygger vi tillsammans. Men hur ofta bygger vi in den kollegiala kraften i våra scheman? För att skapa en undervisning med likvärdig, hög kvalité, måste rektorer och skolledare skapa förutsättningar för pedagogerna att  tillsammans ges tid att planera och, inte minst, systematiskt kvalitetssäkra den egna undervisningen.

Förutsättningarna är inte lika, men alla skolor måste drivas med likvärdig hög kvalité. På olika sätt.

Pedagoger måste ges förutsättningar för att skapa en god undervisning med hög kvalité. Vi ska ha höga förväntningar på våra elever, precis som elever, föräldrar och rektorer ska ha höga förväntningar på oss (om inte högre). Som pedagog vet jag vad som krävs för att skapa en god undervisning i mitt klassrum. Jag vet att de uppgifter jag ger mina elever måste ha en tydlig förankring i en kontext, min undervisning måste sättas i ett sammanhang och utifrån detta sammanhang måste vi tillsammans skapa förståelse för ämne och innehåll. Eleverna måste veta vad, när och hur, men framförallt måste eleverna ges möjlighet att skapa sig förståelse utifrån ett sammanhang, ett varför.

Förutsättningarna är inte lika, men all undervisning, i alla klassrum, måste drivas med likvärdig hög kvalité. På olika sätt.

Likt hungriga lejon väntar så massmedia på att få ta del av kommande PISA-resultat, inte för att ge pedagoger möjlighet att samtala kring vilka förbättringsområden vi ser och hur vi tillsammans, utifrån våra olikheter och förutsättningar, kan skapa en likvärdig skola för alla. Nej, tidningar och TV söker istället med ljus och lykta på Twitter och i andra sociala medier för att hitta rösterna som passar just deras syfte, vilka motpoler ska man bjuda in till debattprogram, vilka ska ges utrymme att skriva insändare på debattsidorna och vilka röster ska få höras mest?

Vi måste skapa sensation! Vi måste skapa debatt! Vi måste skapa rubriker!

Men vet ni vad som glöms bort? Mitt i all nyhetssensation, mitt i alla rubriker och mitt i all debatt?

Eleverna.

Det är våra barn det handlar om! Mina. Och dina. Mina barn som jag skickar till skolan varje dag, mina elever som jag under fjorton år mötte i mitt klassrum, dina barn, dina elever. Varje barn. Lika unikt, lika olikt som ett annat.

Snälla massmedia, kan vi inte bjuda in till samtalsprogram (ja, just det, kan vi inte bara lägga ner att hela tiden ”debattera” och istället skapa forum där vi samtalar och lyssnar på varandra, där vi skapar mervärde istället för underhållningsvärde? Bara en tanke..) där pedagoger med olika förutsättningar i sina skolor, i sina klassrum, samtalar kring hur vi kan dra nytta av, och lära oss av, varandras olikheter i syfte att skapa likvärdighet?

Vi kommer aldrig hitta en universallösning. Vi kommer aldrig hitta en metod, en sorts undervisning eller ett klassrum som alla andra ska anpassa sig efter.

Jag tror inte på polarisering, jag tror på mångfald och samarbete, för att tillsammans skapa en skola med hög kvalité och en undervisning som möter varje elevs behov.

Förutsättningarna är inte lika.

Just därför tror jag tror på olika, för att uppnå likvärdig.

Hur tänker du?

quote-tom-robbins-equality-is-not-in-regarding-different-things-112823

 

En verksamhetsutvecklares betraktelser

Svensk skola är i kris. Resultaten sjunker, elever går ur åk 9 utan att kunna läsa och förstå texten i den allra enklaste tidningsartikel, problemlösning och matematiska kunskaper halkar allt mer efter, svenska lärare har bland de lägsta lönerna i OECD, samtidigt som karriärtjänster och lönereformer skapar sprickor inom skolan. Vi får fler och fler undervisningstimmar, fler administrativa krav på dokumentation samt fler och fler elever med helt skilda behov, förutsättningar och kunskap som vi ska klara av att bemöta.

Svensk skola blommar. Aldrig förr har så många pedagoger varit så nyfikna på den egna praktiken. Genom karriärtjänster ges möjlighet till ytterligare utvecklande uppgifter, att exempelvis leda kollegor i olika utvecklingsprocesser i den egna verksamheten. ”Det professionella lärandet inneboende kraft” har aldrig varit så stark som nu, medvetna pedagoger, rektorer, förskolechefer som tillsammans skapar förutsättningar för att ge barn och elever det allra bästa lärandet. Lärmiljöer, digitalisering, likvärdighet, begrepp som länge har lyst med sin frånvaro i svensk skola, är nu i allra högsta grad levande och tillsammans skapar de förutsättningar för lust, nyfikenhet, kreativitet och lärande.

Två olika sidor. Av samma mynt.

Jag befinner mig inte längre i klassrummet, men en utav fördelarna med att stå lite utanför och betraktande blicka in, är att jag får möjlighet att fånga upp en bred och varierad bild från många olika delar av vår verksamhet. Det här inlägget är ett skrapande på ytan av det jag ser när jag tittar in och hur det jag ser fyller mig med en tillförsikt och tilltro till framtiden för svensk skola.

När jag besöker pedagoger i förskolan så möts jag, i första hand av, nyfikenhet. Nyfikenhet och en vilja att gräva djupare i den egna praktiken och se vad alla de aktiviteter verksamheten erbjuder barnen faktiskt ger för effekt i barnens förändrade kunnande. Jag möts av pedagoger som, utan att de förut har satt ord på det, i mångt och mycket redan bedriver ett systematiskt kvalitetsarbete i sitt arbetslag. GPP:er (gemensamma pedagogiska planeringar) som beskriver förmågor barnen ska ges möjlighet att utveckla och träna, syfte, läroplansmål i fokus, kopplingar till språkbehandlingsplan och plan mot diskriminering och kränkande behandling. Jag ser hur denna planering systematiskt följs upp varje vecka med hjälp av reflektionsprotokoll, men jag ser också hur verksamheten synliggörs utåt, med hjälp av bla bloggverktyg på Unikum där föräldrar får en inblick i lärandet som sker i verksamheten.

När jag besöker förskolor blir jag alltid full av beundran och varm i hjärtat. Hur dessa pedagoger lyssnar in barnen, möter barnens tankar och idéer, tar vara på dessa, väver in i projekt, väcker nyfikenhet och lust till lärande i de små och vardagliga aktiviteterna. Hur pedagogerna ser det kompetenta barnet, barnet som kan och barnet som vill. I varje barn.

När jag sedan samtalar med förskolechefer så möts jag av samma nyfikenhet. ”Lotta, det är ju ingen av oss som är färdiglärd när det gäller det systematiska kvalitetsarbetet, men vi prövar och omprövar och lär tillsammans!” Det livslånga lärandet. Inget förmedlande av ”rätt” eller ”fel”, men en upptäckarglädje och vilja att gräva ”där vi står”. Vända blicken mot den egna praktiken och se vilka ledarhandlingar jag som chef kan genomföra för att skapa förutsättningar för pedagogerna att i sin tur kunna möta barnen och verksamhetens behov. Inte uppifrån och ner. Eller nerifrån och upp. Utan båda håll, samtidigt och tillsammans.

I mina nätverk jag leder med pedagoger som arbetar på fritidshem ser jag samma nyfikenhet och vilja. Fokus läggs inte på vem som ska beställa ostmackor till utflykten (även om givetvis praktiska saker också tar, och måste få ta, plats). Men det som diskuteras är begrepp som undervisning och lärande på fritidshemmet. Ta det klassiska exemplet bakning. Är målet att eleverna ska bli bättre på att baka? Eller är målet att eleverna ska utveckla förmågan att ”pröva och utveckla idéer, lösa problem och omsätta idéer i handling?” Vad är skillnaden? Vad betyder den skillnaden för mig som pedagog och vilka medvetna pedagogaktioner måste jag göra för att få till stånd ett lärande utifrån syfte och mål i en bestämd aktivitet?

Häromdan berättade en pedagog om en Pokémon promenad barnen hade genomfört. Syftet var inte att samla in så många Pokémons som möjligt, utan pedagogen satte ord på att uppgiften var skapad utifrån syftet att skapa och upprätthålla goda relationer samt samarbeta. Vi hade ett spännande samtal kring uppgiften och pedagogen kunde själv sätta ord på att det barnen fick beskriva och samtala om efteråt var själva aktiviteten, infångandet av Pokémons, inte huruvida de ansåg att de arbetat utifrån, och uppnått syftet, att skapa goda relationer och samarbeta. En ”aha” känsla för pedagogen. Just känslan av ”aha” möter jag ofta på fritids. Fritidspedagogerna gör så ofantligt många värdefulla aktiviteter som har så stor betydelse för så många barn. När sedan pedagogerna synliggör lärandet i aktiviteterna, får vi ytterligare en dimension till fritidshemmets kompletterande uppdrag, mot såväl förskoleklass som äldre årskurser.

Jag märker att rektorer som leder arbetet i fritidshem vill ta del av lärandet som sker på fritids, för att kunna koppla samman detta lärande med det som sker i ”skolan”. Hela dagens lärande. Man strävar efter en helhet, istället för att tänka skola för sig och fritidshem för sig, upplever jag att man tänker allt mer skola och fritids, för att tillsammans skapa förutsättningar för att lyckas i såväl vårt demokrati- och värdegrundsuppdrag som i vårt kunskapsuppdrag.

De utvecklingsprocesser jag är delaktig i ute på olika skolor kännetecknas av pedagoger, som trots stor arbetsbelastning och stressfylld vardag, kommer till träffar uppfyllda med tankar, frågor, saker de vill dela med sig av, saker de vill lära av varandra och saker de vill gräva djupare i. En vilja till förändring. Jag ser pedagoger som blir allt mer involverade i uppföljning och analys av den egna skolan, inte bara det som sker i sitt eget klassrum. Jag ser ett samarbete mellan årskurser, mellan ämnen, mellan stadier, hela tiden utifrån frågeställningen – ”Hur ska vi skapa en likvärdig undervisning, där vi kan möta alla elever, utifrån där de befinner sig?” Vad gör det vi gör? Vad behöver vi förändra? Vad behöver vi utveckla? Vilken hjälp kan vi ta av varandra?

När jag möter ledningsgrupper med rektorer och förskolechefer så är det chefer som befinner sig i ett lärande. Som tillsammans stöter och blöter begrepp som ”uppföljning” och ”analys”. Som läser litteratur, går tillbaka till den egna verksamheten, reflekterar, tar med sig tankar tillbaka till ledningsgruppen, som blir utmanade av skolområdeschefer och oss verksamhetsutvecklare. Chefer som leder sina verksamheter och som ska förflytta dessa verksamheters lärande framåt, men också chefer som ingår i en ledningsgrupp med ett uttalat syfte att även ledningsgruppens gemensamma lärande ska förflyttas framåt. En organisation som genomsyras av lärande.

I Halmstad har vi skapat lärgrupper, med chefer och förskolechefer över skolområdesgränser. I syftesbeskrivningen för dessa lärgrupper står att läsa ”Avsikten med Buf:s utvecklingsorganisation är att vi lär med och av varandra utifrån identifierade behov i verksamheten. Vi utgår från forskning, beprövad erfarenhet, styrdokument och stödmaterial. Alla gruppers arbete ska präglas av mod, kreativitet och nytänkande”.

Det är dessa ord jag ser när jag är ute i verksamheten. jag ser modiga chefer, kreativa pedagoger och nytänkande verksamheter. Jag ser utvecklingsbehov, jag ser saker som vi inte kan slå oss till ro med. Precis så som det ska vara i en organisation som handlar om utveckling och lärande.

Det här var inget inlägg i svensk skoldebatt. Eller jo, det kanske det var. Men först och främst var det en stilla reflektion och ett försök att klä i ord, den kraft och den utveckling jag har ynnesten att befinna mig i centrum av.

Avslutningsvis väljer jag att citera Pauline Broholm Lindberg, förvaltningschef i Halmstad kommun, och hennes ledord som ska visa riktning framåt.

Positiv respektlöshet, uppkäftigt engagemang och kvalitativ galenskap

Allt som inte är under utveckling är under avveckling sägs det. Jag ser en skola som befinner sig mitt i en enorm kraft av utveckling, förändring och nyskapande. Precis så som det ska vara. Precis så som det måste vara!

Skolan är död – länge leve skolan!

 

citat-utveckling-1024x615

Att simma ur bild – Vänd på tanken!

”Lotta, jag drar ner till datasalen och söker fakta om franska revolutionen. När ska jag komma tillbaka till klassrummet?”

”Kom vid tio i, så tar vi en återsamling innan vi avrundar lektionen!”

2002. Jag var nybakad lärare, mitt första jobb som lärare på Östergårdsskolan i Halmstad (där jag förvisso stannade kvar 13 år till🙂 ). Och ja, jag var nog en av alla de som utövade, det som Jonas Linderoth i ett debattinlägg i DN häromdagen, benämnde som ”flum-pedagogik”. Vissa lektioner. Andra lektioner kunde se ut precis tvärtemot.

”Nu slår vi upp sida 32 i läroboken, se till att anteckna allt det jag skriver på tavlan för det här kommer garanterat komma på provet. Är det någon som vet vem som var kung i Frankrike när Franska revolutionen utbröt?”

Katederundervisning. Och ja, jag hade min pekpinne som jag då och då drog ner min vita projektorduk med och satte på overheadapparaten för att visa och förtydliga med en och annan uppkopierad stencil.

Inte bara det ena. Eller det andra. Först genomgångar av innehåll, överföring av fakta och kunskap, tonåringar som lite lätt halvsovandes i bänkraderna svarade på frågor om frihet, jämlikhet och broderskap. När instuderingsfrågor och kapitelinnehåll var avklarat (check på den), kunde vi övergå till ”friare” fördjupningsuppgifter. Som, allt för ofta, resulterade i att en tredjedel av eleverna var i datasalen, en tredjedel var utspridda i olika grupprum och en tredjedel kunde inte jobba vidare den lektionen ”för den som har alla anteckningar är sjuk”. Någonstans däremellan sprang en lärare in och ut ur alla rum och försökte hålla koll på eleverna så att de jobbade. Den läraren var jag.

Känns det igen?

Jag skriver inte detta för att raljera. Jag skriver inte detta för att säga att allt det vi gjorde förr i klassrummet är förkastligt och allt det vi gör idag är fantastiskt.

Jag säger det för att nyansera. Allt är inte svart. Eller vitt.

I min och Stefan Hertz bok ”Vänd på tanken”, utforskar vi såväl det lärarledda klassrummet som det klassrum där eleverna ”forskar själva”. Det finns för- och nackdelar med båda två. Fördelar med ett lärarlett klassrum kan bl.a vara att det lärarledda klassrummet premierar minneskunskaper. ”Repetition och uthållig övning är nödvändig för en hel del av den kunskap vi människor behöver tillägna oss. Den uppsättning kunskaper som vi tillägnar oss är sedan fundament för alla kommande kunskaper. Repetition är en av flera effektiva inlärningsmetoder, och ibland alltså helt nödvändig” (Vänd på tanken2016)

Förutom repetition och uthållig övning så kunde jag se att många elever i mitt klassrum mådde väl av en styrd undervisning. Det skapade struktur för många elever, en struktur som i sin tur skapade trygghet. ”Mallen” för hur undervisning gick till delades av många kollegor och eleverna kände igen undervisningen oavsett vilken lärare de mötte.

Men.

Jag kunde se, att även om eleverna ”tvingades” till aktivitet på lektionen (anteckna allt jag skriver ner på tavlan, för ni kan vara säkra på att det kommer på provet nästa vecka) så var eleverna ofta passiva i lärandet. De tog ingen aktiv roll i sitt eget lärande, ingen reflektion kring vad jag lärt, hur jag lärde mig det eller varför. Allt för ofta hade jag elever som ”höll för” i sin anteckningsbok när de arbetade med instuderingsfrågor, för de ville inte att någon annan skulle kunna skriva av deras svar. Att bli klar först var viktigare än att hjälpa, stötta och utmana sina kamrater. Begrepp som kollaborativt lärande och språkutvecklande arbetssätt lyste med sin frånvaro.

Sen finns det de elever som trivs med ”eget arbete”, att få söka kunskap på egen hand, i sin egen takt (jag vet, för jag var själv en sådan elev..) Det allra bästa jag visste var att få gå ner till biblioteket och söka fakta, gärna om andra världskriget som var ett specialintresse när jag gick på högstadiet. Kanske var det den känslan jag hoppades på att fler skulle känna när jag släppte iväg eleverna till datasalen för att ”forska själva”.

Det finns flera nackdelar med denna undervisning. ”De elever som brukar vara duktiga på att ta eget ansvar, och på så sätt också får en position i klassrummet som självgående, hamnar ofta i en ”komfortzon” där de reproducerar. De gör mer av det som de redan kan.” (Vänd på tanken2016)

Mer av det de redan kan. 

Eller så gör de ingenting, för de har inte lärt sig att kunna. Kunna söka, inhämta, granska, sortera och kunna använda den information de hittar.

På 0,35 sekunder får jag 1 540 000 träffar när jag googlar ”Andra världskriget”.

Kanske var det enklare 1991, då Agneta på biblioteket visade mig hyllan med böcker och där jag rätt enkelt hittade en bok om invasionen i Normandie.

Det är så enkelt att hitta kunskap idag”. Fel.

Det är lätt att hitta information, att ta till sig informationen och göra om den till kunskap kräver en helt annan typ av undervisning. Ett helt annat typ av klassrum.

Är det något jag själv märkt, inte bara genom att titta inåt mot mig själv och min egen undervisning, utan också i min roll som verksamhetsutvecklare inom barn- och ungdomsförvaltningen i Halmstad kommun, så är det att pedagoger och skolledare idag, är mycket mer medvetna. Medvetna om att det krävs att vi tittar inåt, på vår egna verksamhet, våra elevers behov, för att se vilken typ av verktyg, vilken typ av undervisning, metoder och strategier vi behöver utveckla på just vår skola för att möta våra elevers behov. Vi erbjuder inte längre en typ av undervisning, en typ av läromedel och en typ av stöttning. Vi strävar efter att utveckla vår undervisning, utforska nya källor till information (inte minst de digitala) och vi tänker inte längre en typ av stöttning där eleven ska anpassas till vår undervisning, istället tänker fler och fler, hur ska jag anpassa undervisningen för att möta mina elever?

”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” Lgr 11 kap 1

Bra så. Men vad krävs då? Eller varför inte vända på tanken. Vad krävs inte?

Minns ni Kaj? Han som simmade ur bild? Hans fru hade zoomen inställd och kämpade febrilt med att få sin man att simma bild! Överför bildrutan till klassrummet. Upp med handen alla ni som någon gång haft elever som simmar ur bild? *räcker själv upp handen*

Kanske handlar ”skola” och ”undervisning” idag betydligt mindre om att tvinga in eleverna i vår bildruta (ni måste anteckna detta annars kommer ni inte klara provet) och betydligt mer om att istället reflektera kring vilken typ av undervisning, vilken typ av bildruta, jag behöver skapa i mitt klassrum, för att kunna följa eleverna just där de befinner sig, möta eleverna just där de simmar…

Jag har nog kommit en ganska lång bit bort från bilden jag inledningsvis målade upp. Av eleven jag släppte iväg ensam till datasalen. Eller av läraren som står med pekpinnen framme vid katedern. Läraren som försökte få eleverna engagerade och aktiva genom att då och då påminna om att detta ”kommer garanterat komma på provet”… Men jag tänker inte att jag gjorde ”fel” då och ”rätt” nu, jag tänker att vi lär, utvecklas och drar lärdom av våra erfarenheter längs med vägen.

Vill avsluta med att citera ett meddelande jag fick i våras. Av en ”gammal” elev. En elev som mötte såväl eget arbete i datasalen som pekpinne och katederundervisning i mitt klassrum. Långt innan flippat klassrum, Lgr 11, förmågor och språkutvecklande undervisning var i fokus. Men, som först och främst, mötte mig. Vad jag vill belysa med hens ord är att oavsett teorier, metoder, läroplaner, forskning och beprövad erfarenhet, så är det, till syvende och sist, mötet mellan läraren och eleven, mellan dig och barnet, som gör all skillnad i världen.

”Jag skulle vilja tacka dig, för du har satt så stora avtryck hos mig. Det är tack vare dig jag står där jag är idag, du fick mig motiverad och om inte du hade inspirerat mig som du gjorde är jag inte säker på att jag ens tagit mig till gymnasiet. Så TACK, för att du har varit en så stor inspirationskälla för mig och för att du fick mig motiverad”

”En lärare påverkar evigheten, han vet aldrig var hans inflytande tar slut. ”

Ha det i bakhuvudet nästa gång du läser ännu en PISA-rapport, en insändare eller en upprörd ledare i DN…

hämta

 

Verktygslåda för lärande

Följande blogginlägg postades ursprungligen i Pedagog Halmstad 

”Nu har ett nytt läsår dragit igång i Halmstad kommun, våra skolor fylls av förväntansfulla och nyfikna barn och ungdomar (och ja, kanske en och annan skoltrött tonåring som får kämpa med att ställa om från ”sommarlovstid” till skoltid)

Det finns säkert lika många sätt för en rektor att välkomna tillbaka sina pedagoger till terminsstart, som det finns för pedagoger att välkomna tillbaka sina elever.

I det här blogginlägget vill jag lyfta fram hur rektorerna på Brunnsåkersskolan inledde sin uppstartsvecka, kanske kan det väcka tankar och inspiration till andra, såväl skolledare som pedagoger!

14017818_1235890813109205_2057175104_n

 

 

 

 

 

 

 

 

Skapa välkomnande och förväntan! Uppstart med pedagoger på Brunnsåkersskolan, foto Lina Tannerfalk

Tillsammans har de tre rektorerna Lina, Wictoria och Ulf, satt samman en verktygslåda. Verktygslådan visar en riktning, vad som är viktigt på Brunnsåkersskolan, utifrån att eleverna ska ges möjlighet att nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling. ”Verktygslådan ska fungera som en stödstruktur för dig” står det på baksidan av första kortet. En tanke väl värd att ta med sig. Inte bara elever i klassrummet behöver stödstrukturer i sitt lärande, för att utvecklas som pedagog och i det ständiga och livslånga lärandet, mår vi alla bra av tydlig struktur och ett gott stöd som bidrar till utveckling och lärande.

verktygslådan

Brunnsåkersskolans Verktygslåda

Så, vad innehåller då denna bunt av laminerade kort? Vad är riktningen som Brunnsåkersskolans ledning vill förmedla till sina pedagoger?

Det allra tydligaste med verktygslådan är fokuset på att tillsammans skapa en undervisning som möter alla elever, genom att jag som pedagog delar med mig till mina kollegor, är nyfiken på vad mina kollegor gör och, inte minst, är nyfiken på min egen undervisning och hur jag kan utveckla, förfina och förändra för att få fler verktyg i min pedagogiska verktygslåda.

I verktygslådan har rektorerna hämtat inspiration, tankar, vetenskap och beprövad erfarenhet från många olika håll.

Av Christian Lundahl, professor i pedagogik, har man plockat frågor för att pedagogerna ska ges möjlighet att utveckla sin egen undervisning.

  • Gör jag alla elever delaktiga och aktiva i sitt lärande?
  • Ser jag alla elevers lärande?
  • Vad lär de sig av det jag tänkt att de ska lära sig?
  • Hur vet jag det?
  • Hur använder jag den informationen?
  • Vad måste jag förändra i min undervisning?

I verktygslådan finns även den berömda ”lärandegropen”. Hur gör vi för att utmana våra elever? Hur får vi eleverna att reflektera kring sitt lärande? Vilka utmanade frågor ställer vi till eleverna?

lärandegropen

 

 

 

 

 

Lärandegropen, illustration Ann-Marie Körling

Baserat på James Nottinghams ”Utmanande undervisning i klassrummet” synliggörs fem centrala begrepp:

  • Självkänsla
  • Ansträngning
  • Återkoppling
  • Utmaning
  • Reflektion

Här hittar vi även synliggörande av den formativa undervisningen och de fem nyckelstrategierna för bedömning för lärande (Dylan William)

5

 

 

 

 

 

De fem nyckelstrategierna för bedömning för lärande, Dylan William

Andra góbitar som man hittar när man bläddrar i verktygslådan är exempelvis stödstrukturer för att:

  • Främja elevers närvaro
  • Systematiskt kvalitetsarbete
  • Mentors uppdrag
  • Checklista för språkutvecklande arbetssätt (Skolverket)

checklista

 

 

 

 

Checklista – språkutvecklande arbetssätt (www.skolverket.se)

Pedagogerna hittar även delar som är direkt kopplade till Brunnsåkersskolan, t.ex hur tavelstrukturen ska se ut för att skapa likvärdighet och underlätta för eleverna bl.a. genom tydlighet, repetition och förförståelse. Rektorerna har även, genom en tydlig illustration, synliggjort Brunnsåkersskolans helhetsidé, hur man tillsammans skapar och verkar såväl i en utvecklings- som lärandeorganisation.

Bra och goda idéer är till för att spridas! Varför inte tillsammans i kollegiet fundera kring hur just er verktygslåda skulle komma att se ut, eller varför inte, tillsammans med eleverna, skapa en likadan verktygslåda att användas av eleverna i klassrummet?

En sak är säker – det livslånga lärandet tar aldrig slut och  genom tydlighet och struktur kan vi locka fram lust och nyfikenhet till lärande – hos elever såväl som hos pedagoger!

Stort tack till Lina, Wictoria och Ulf för att ni är föredömen när det gäller att leva och verka i en Dela-kultur!”