Verktygslåda för lärande

Följande blogginlägg postades ursprungligen i Pedagog Halmstad 

”Nu har ett nytt läsår dragit igång i Halmstad kommun, våra skolor fylls av förväntansfulla och nyfikna barn och ungdomar (och ja, kanske en och annan skoltrött tonåring som får kämpa med att ställa om från ”sommarlovstid” till skoltid)

Det finns säkert lika många sätt för en rektor att välkomna tillbaka sina pedagoger till terminsstart, som det finns för pedagoger att välkomna tillbaka sina elever.

I det här blogginlägget vill jag lyfta fram hur rektorerna på Brunnsåkersskolan inledde sin uppstartsvecka, kanske kan det väcka tankar och inspiration till andra, såväl skolledare som pedagoger!

14017818_1235890813109205_2057175104_n

 

 

 

 

 

 

 

 

Skapa välkomnande och förväntan! Uppstart med pedagoger på Brunnsåkersskolan, foto Lina Tannerfalk

Tillsammans har de tre rektorerna Lina, Wictoria och Ulf, satt samman en verktygslåda. Verktygslådan visar en riktning, vad som är viktigt på Brunnsåkersskolan, utifrån att eleverna ska ges möjlighet att nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling. ”Verktygslådan ska fungera som en stödstruktur för dig” står det på baksidan av första kortet. En tanke väl värd att ta med sig. Inte bara elever i klassrummet behöver stödstrukturer i sitt lärande, för att utvecklas som pedagog och i det ständiga och livslånga lärandet, mår vi alla bra av tydlig struktur och ett gott stöd som bidrar till utveckling och lärande.

verktygslådan

Brunnsåkersskolans Verktygslåda

Så, vad innehåller då denna bunt av laminerade kort? Vad är riktningen som Brunnsåkersskolans ledning vill förmedla till sina pedagoger?

Det allra tydligaste med verktygslådan är fokuset på att tillsammans skapa en undervisning som möter alla elever, genom att jag som pedagog delar med mig till mina kollegor, är nyfiken på vad mina kollegor gör och, inte minst, är nyfiken på min egen undervisning och hur jag kan utveckla, förfina och förändra för att få fler verktyg i min pedagogiska verktygslåda.

I verktygslådan har rektorerna hämtat inspiration, tankar, vetenskap och beprövad erfarenhet från många olika håll.

Av Christian Lundahl, professor i pedagogik, har man plockat frågor för att pedagogerna ska ges möjlighet att utveckla sin egen undervisning.

  • Gör jag alla elever delaktiga och aktiva i sitt lärande?
  • Ser jag alla elevers lärande?
  • Vad lär de sig av det jag tänkt att de ska lära sig?
  • Hur vet jag det?
  • Hur använder jag den informationen?
  • Vad måste jag förändra i min undervisning?

I verktygslådan finns även den berömda ”lärandegropen”. Hur gör vi för att utmana våra elever? Hur får vi eleverna att reflektera kring sitt lärande? Vilka utmanade frågor ställer vi till eleverna?

lärandegropen

 

 

 

 

 

Lärandegropen, illustration Ann-Marie Körling

Baserat på James Nottinghams ”Utmanande undervisning i klassrummet” synliggörs fem centrala begrepp:

  • Självkänsla
  • Ansträngning
  • Återkoppling
  • Utmaning
  • Reflektion

Här hittar vi även synliggörande av den formativa undervisningen och de fem nyckelstrategierna för bedömning för lärande (Dylan William)

5

 

 

 

 

 

De fem nyckelstrategierna för bedömning för lärande, Dylan William

Andra góbitar som man hittar när man bläddrar i verktygslådan är exempelvis stödstrukturer för att:

  • Främja elevers närvaro
  • Systematiskt kvalitetsarbete
  • Mentors uppdrag
  • Checklista för språkutvecklande arbetssätt (Skolverket)

checklista

 

 

 

 

Checklista – språkutvecklande arbetssätt (www.skolverket.se)

Pedagogerna hittar även delar som är direkt kopplade till Brunnsåkersskolan, t.ex hur tavelstrukturen ska se ut för att skapa likvärdighet och underlätta för eleverna bl.a. genom tydlighet, repetition och förförståelse. Rektorerna har även, genom en tydlig illustration, synliggjort Brunnsåkersskolans helhetsidé, hur man tillsammans skapar och verkar såväl i en utvecklings- som lärandeorganisation.

Bra och goda idéer är till för att spridas! Varför inte tillsammans i kollegiet fundera kring hur just er verktygslåda skulle komma att se ut, eller varför inte, tillsammans med eleverna, skapa en likadan verktygslåda att användas av eleverna i klassrummet?

En sak är säker – det livslånga lärandet tar aldrig slut och  genom tydlighet och struktur kan vi locka fram lust och nyfikenhet till lärande – hos elever såväl som hos pedagoger!

Stort tack till Lina, Wictoria och Ulf för att ni är föredömen när det gäller att leva och verka i en Dela-kultur!”

Dagens möjligheter och framtidens lärande

”Mamma, du måste hjälpa mig att ladda ner nya Pokémon till din mobil, jag vill följa med Alvin ut och jaga Pokémons!”

Min 6-åring pockar på min uppmärksamhet, just när jag sitter och scrollar i Facebook-flödet och min blick har fastnat på ännu en av alla de där bilderna med citat på som talar om för oss att det var bättre förr. Förr. Då vi byggde träkojor, klättrade i träd, gungade, spelade fotboll, var vid sjön och badade hela dagarna. Solen lyste ständigt, på sommaren var det varmt och på vintern låg det alltid metervis med snö i skogen. Åtminstone är det den bilden många 70-talister med stor sannolikhet delar med mig. Jag inser ju själv att bilden givetvis är något romantiserad. Visst fanns det somrar som mest regnade bort, visst fanns det vintrar då snön ersattes med slask och is. Och visst fanns det dagar då vi satt inne framför TV:n, kanske i sällskap med en moviebox eller nya Nintendo och spelade Super Mario eller ett parti Zelda.

13713272_10153942929692858_1897859727_n

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag tänker efter så tror jag att dessa dagar var rätt så många. Men ändå. Det vi minns, är bilden av ett modernt Bullerbyn med skrapade knän och solblekt hår. Men vad är det då som gör att vi romantiserar gårdagen, förfasas av nutiden och skräms av morgondagen? Är det verkligen tekniken som skrämmer oss, eller är det vår okunskap om hur vi ska kunna använda tekniken och utnyttja dess möjligheter som skrämmer?

För lite drygt en vecka sen kom jag hem från Almedalen. Tillsammans med EIT digital och bl.a  Per Falk, Carl Heath och Niclas Ekholm (IKT-labbet), deltog jag i ett seminariun/workshop som handlade om makerspace och makerkultur kopplad till undervisning och lärande. När jag och Niclas satt och förberedde vår del av seminariet visade han mig det som kallas för Augmented Reality (AR), förstärkt verklighet. Jag måste erkänna att det var första gången som jag stötte på AR, hade inte fått det demonstrerat för mig tidigare, och jag var minst lika imponerad som min 6-åring blev första gången hon såg en levande Pokemon på gräsmattan.


Vi satt länge och diskuterade vilka möjligheter AR kan ha för lärandet. I mitt klassrum använde jag bildstöd, modeller, stödstrukturer för att förstärka och utveckla lärandet. Vilka möjligheter kan då inte ges med en förstärkt verklighet!

Min SO-hjärna gick genast igång. Tänk dig att gå runt på gatorna i Visby och med teknikens hjälp kunna uppleva hur det såg ut på medeltiden. Vad hade människorna på sig, hur såg handeln ut, vilka djur fanns, vilka vapen hade männen, tänk dig att få vara där och verkligen uppleva och utforska! Tänk dig sedan samma sak på andra historiska platser runt om i Sverige. Platser nära dig. Möjligheten att som historielärare kunna ta med eleverna ut på en riktig historisk rundvandring. Jag menar en rundvandring där eleverna själva ges möjlighet att få se, inte bara hur platsen ser ut idag, utan också få levande bilder över hur den såg ut förr och vad som utspelade sig just där, då. Domarringar, vikingagravar, kända historiska slag, ja, egentligen är det bara fantasin som kan sätta stop, tekniken finns redan.

Givetvis stannar inte möjligheterna vid en mattebok eller en historisk rundvandring. Nya möjligheter skulle öppnas upp överallt, det fysiska klassrummet skulle förändras och lärande som vi ser på det idag, skulle få en helt ny innebörd.

Kanske är det också det som skrämmer…

Det som får oss att fortsätta lajka och dela bilder på bildäck från träd och citat som säger att det var bättre förr. Innan all teknik. Jag ser Youtube-klippet från Central Park och hysterin som uppstår bland vuxna människor när en sällsynt Pokémon dyker upp och visst, jag inser också, att precis som med allting annat finns det såväl möjligheter som utmaningar med tekniken. Men utmaningarna får inte hindra oss från att utnyttja möjligheterna!

”Mamma, mamma – det är en råtta i din säng!”

6-åringen har fångat sin första Pokémon. Resten av dagen tillbringar hon ute tillsammans med sina syskon och går gata upp och gata ner i samhället för att hitta så många Pokémons som möjligt.

Jag hoppas bara inte att det stannar vid råttor, apor och larver som fångas vid vägkanten.

För uppenbart är, att dagens teknik, har betydligt mer att erbjuda än så. Vi håller redan framtiden i vår hand…

13689361_10153942998372858_387256175_n

Välkommen till framtidens lärande!

Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande

Under vårterminen har jag deltagit i en lärcirkel som utgått från boken ”Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande” (Elisabeth Nordin-Hultman)

Under tiden jag läste boken var det två saker som blev oerhört tydliga för mig.

Dels hur jag hela tiden kopplade det som författaren skrev om förskolan till hur det ser ut i skolans värld, men också till mina egna erfarenheter av förskola och min syn på hur ”förskola” ska se ut..

Det är en spännande tanke när man sätter spegeln inåt. I skolans värld pratar vi ofta om hur viktigt det är att vi synliggör för föräldrar skillnaden mellan skola ”förr” och skola ”nu”, men det slog mig att precis samma föreställningar om förskola bär jag själv med mig.

Som förälder är jag en förälder som i mycket högre utsträckning efterfrågar omsorg än lärande och undervisning. I mötet med förskolan är jag mer intresserad av hur mitt barn mått under dagen, om det ätit, sovit och bajsat, än vad barnet lärt sig, detta trots att jag är medveten och insatt i förskolans komplexa uppdrag och läroplan. Tänker lite att det då inte är så konstigt om föräldrar som inte har den kunskapen om förskolans uppdrag också förbiser de viktiga strävansmål kring lärande som förskolan har.

Några av de citat jag fastnade extra mycket för, är citat som direkt hade kunnat appliceras på skolan.

  • ”Hur kommer det sig t.ex. att jag i observationer alltid lade betydligt mer vikt vid de situationer där barnet framstod som problematiskt. Varför tänkte jag inte lika mycket på de situationer där barnet framstod som välfungerande?” s 16.

Här handlar det verkligen om att skifta fokus. Vi måste, oavsett skola eller förskola, lägga betydligt mer kraft på att kartlägga de situationer som fungerar för en elev, istället för att lägga merparten av fokuset på situationer som inte fungerar. Den kunskap vi får om barnet i de situationer som fungerar bra, kan vi sedan applicera och använda i andra situationer som fungerar mindre bra.

  • ”Pedagogisk praktik och konkreta sätt att ordna för barn, skapar vad ett barn är och bör vara” s. 40

Jag tänker inte att människor är, jag tänker att människor blir. Vilken kontext, vilket sammanhang skapar jag som pedagog, i förskola och i skola, för att tillåta en människa att bli och utvecklas i sitt allra bästa jag?

  • ”När svårigheter eller problem uppstår i förskola och skola tolkas det som att det är barnen som har/och är- problemen. Elevernas problem ses som en produkt av eleverna själva” s. 21

Detta citat stämmer väl överens med Bo Heljskovs tankar kring problemskapande beteende. Återigen en tydlig koppling mellan förskola och skola. Vem är det som ”äger” problemet och vem är det i så fall som har en möjlighet att förhindra att problem uppstår? Vi lägger mycket kraft på att fokusera på de ”problem” vi ser hos det enskilda barnet, men mindre tid och kraft på att se vad det är som har utlöst det problemskapande beteendet. Oftast är det så att det vi ser som ett problemskapande beteende hos ett barn, i själva verket är barnets försök att lösa ett problem som uppstått. Denna lösning kan i sin tur innebära att ”problem” uppstår för mig som pedagog, men vem är det då som äger problemet, är det barnet eller är det jag som pedagog? Om det är jag som pedagog som ”äger” problemet innebär ju även det att det är jag som pedagog som äger möjligheten att påverka och förändra, en viktig insikt att ha med sig i mötet med alla barn och elever.

En bok som har gett mig många nya insikter, men även vänt upp och ner på tankar och föreställningar och synliggjort för mig själv min egen syn på förskola, och förskolans uppdrag.

En bok väl värd att läsa, oavsett om du arbetar på förskola, skola eller om du helt enkelt vill utmanas i din tanke kring föreställningar som du själv, medvetet eller omedvetet bär med dig.

omslag pedagogik ny.qxd:omslag pedagogik.qxd

Systematisk skolutveckling

Nu är vi där. Igen. Vid den där tiden på året då säckar ska knytas ihop, vi ska blicka bakåt på läsåret och se, vad det vi har gjort under året gett för effekt. Vilka resultat ser vi och utifrån dessa resultat göra en analys som ligger till grund för nästa läsårs utvecklingsarbete.

Systematiskt kvalitetsarbete. Jag funderade lite på vad detta begrepp betydde för mig när jag arbetade som lärare. Jag minns att jag fick frågan på min anställningsintervju ”vad betyder systematiskt kvalitetsarbete för dig?” Mitt något till synes enkla svar på en sådan komplex fråga var ”kvalitetsarbete som sker systematiskt…” Om sanningen ska fram så ljög jag nog en aning. Ja, alltså, i mitt arbete, i mitt klassrum, utförde jag systematiskt och kontinuerligt ett kvalitetsarbete för att se, om det jag gjorde i undervisningen, metoder och arbetssätt, gav förväntad effekt på elevernas lärande. Men skolans övergripande systematiska kvalitetsarbete, kan jag inte säga att jag under mina fjorton år som lärare, varit direkt engagerad i. Möjligtvis med undantag för just den här tidpunkten på året.

När eleverna var hemskickade och man sitter där i arbetslag och ämneslag, med ett helt batteri av frågor som ska besvaras. Med hjälp av, främst nationella prov, Unikum och betygsunderlag, gjorde vi en sammanställning av elevernas resultat och drog en lättnadens suck när alla frågor var besvarade och dokumentet inskickat till rektor.

De gånger rektorer har gett återkoppling till oss pedagoger på den analys vi gjort, kan räknas på en hand (om ens det). Med detta sagt vill jag absolut inte kasta någon skugga på de rektorer jag haft genom åren, det handlar inte om deras inställning till systematiskt kvalitetsarbete, utan om hur synen på skolutveckling förskjutits genom åren. Från ett ”görande” (ena året problembaserat lärande, nästa år entreprenöriellt lärande, tredje året något helt annat…) till en organisation där de behov som finns på skolan och framförallt, de behov som eleverna på skolan har, ligger till grund för nästa års utvecklingsarbete.

Inte atomfysik direkt, utan helt enkelt ett systematiskt och, i mina ögon, självklart sätt att bedriva utvecklingsarbete. Vi blickar bakåt, följer upp, kartlägger, utvärderar och analyserar, för att kunna blicka framåt och se behov, utmaningar och möjligheter.

I min roll som verksamhetsutvecklare utgår allt mitt fokus från det systematiska kvalitetsarbetet. I arbetet med Kvalitet och Utveckling, i analysgruppen med uppföljning och analys av verksamhetsrapporter, i arbetet med skolområdeschefer och i arbetet med rektorer. Men, viktigast av allt, bland alla dessa fina ord, formuleringar och rapporter, får vi inte tappa bort de allra viktigaste personerna, pedagogerna, de som möter eleverna varje dag och där siffrorna är människor, inte staplar, diagram och procent.

Förra veckan var jag ute på en skola för att arbeta med systematiskt kvalitetsarbete tillsammans med pedagogerna. Jag inledde morgonen med att skriva rubriken på tavlan:

Systematiskt kvalitetsarbete🙂

”Är smileyn ironisk?” frågade en av pedagogerna. ”Det kan man kanske tro, svarade jag. Men jag hoppas att efter några timmar tillsammans så kommer ni se att systematiskt kvalitetsarbete är det bästa som finns!”

Pedagogerna var inte helt övertygade…

Vi inledde dagen med att diskutera syftet med systematiskt kvalitetsarbete – varför? Från det stödmaterial som Barn och Ungdomsförvaltningen i Halmstad tagit fram utifrån systematiskt kvalitetsarbete plockade jag följande citat:

”Personal, elever och vårdnadshavare behöver en samlad bild av verksamhetens resultat, måluppfyllelse och kvalitetsarbete. På så sätt underlättas deras möjligheter att vara delaktiga, göra val och påverka utbildningens utveckling (Stödmaterial för systematiskt kvalitetsarbete, BUF)

Vara delaktig. Göra val. Kunna påverka. ”Den som inte får information kan inte ta ansvar, den som får information kan inte låta bli att ta ansvar”. Ett citat av Jan Carlzon och som fastnat hos mig. Jag tänker att om pedagoger ska kunna ha en möjlighet att vara delaktiga i, och kunna ta ansvar för, ett utvecklingsarbete på en skola, måste de känna att det är de själva som äger det systematiska kvalitetsarbetet. För att kunna ta ansvar räcker det inte att pedagogerna har tillgång till en verksamhetsrapport, nej, pedagogerna måste vara delaktiga i och bärare av, det underlag och den analys som verksamheten bygger på.

Rektorn var givetvis närvarande under dagen och hon var noga med att poängtera, att det arbete pedagogerna gör nu, ligger till grund för höstens utvecklingsarbete utifrån de behov vi ser i den samlade analysbilden.

På den aktuella skolan hade två stycken utvecklingsområden med förväntade effekter tagits fram inför läsåret 2015/16.

  • Trygghet och studiero
  • Synligt lärande och ökad medvetenhet kring mål eleven arbetar mot och nästa steg i elevernas kunskapsutveckling

Vi startade dagen med att tillsammans fundera över vilket underlag vi har för att följa upp dessa utvecklingsområden. Allt från elevenkäter, elevhälsosamtal, resultat i Unikum, planeringar, intervjuer, resultat NP, ja, listan gjordes väldigt lång. Pedagogerna kunde också konstatera att det var underlag som de önskade att de samlat in, men som de inte hade. Jag tänker så här, ingen idé att lägga för mycket vikt vid det underlag vi inte har, utan istället lägga fokus på det underlag vi faktiskt har. Däremot kan jag som pedagog ta med mig den lärdomen in i nästa läsår och redan i början av terminen fundera kring vilket underlag jag kommer behöva samla in för att få tag i vilken effekt jag ser av vårt/våra utvecklingsområden.

följa upp

Vi var noga med att skilja på uppföljning och utvärdering. I steg 1 handlar det om uppföljning, att följa upp och se vad har vi för underlag att använda. Till sin hjälp i denna fas hade pedagogerna några frågor. Vi var dock noga med att poängtera att det handlar inte om en ”avprickningslista” med frågor som ska besvaras, utan dessa frågor är ett stöd när pedagogerna kartlägger sitt underlag.

  • Vilken kunskapssyn råder på skolan? Hur syns det?
  • Vilka är de dominerande arbetssätten/vilka lärmiljöer finns på skolan?
  • Hur arbetar jag som lärare för att eleverna ska kunna påverka sin lärandesituation?
  • Hur arbetar vi med differentiering dvs att arbeta på olika sätt utifrån elevers olika behov och förmågor inom samma tema?
  • Vilka arbetsformer och arbetssätt är mer stödjande för eleverna? Mer kritiska? (Ta i beaktande svenska som andraspråkseleverna!)
  • Hur säkerställer vi att kunskapsmålen är i fokus och att vi har höga förväntningar på alla elever?
  • Hur arbetar skolan för att utveckla elevers ansvar och inflytande?

I nästa steg, analysfasen, handlar det om att dyka djupare i några delar, inte alla! Skulle vi analysera allt det som vi följt upp, skulle vi inte göra annat än att följa upp och analysera…

analysera

Pedagogerna kommer fortsätta med analysarbetet om två veckor. Även här har de frågeställningar att använda som stöd, men de är inte avsedda att vara en ”avprickningslista”.

Analysera

  • Var har vi höga resp. låga värden?
  • Var har vi höjningar resp. sänkningar och var ligger vi i jämn nivå med tidigare mätningar?
  • Ser vi att resultaten för ett ämne följer utvecklingen för ett annat?
  • Hur förhåller sig detta mönster till våra förväntningar på samband mellan ämnen?

Tolka och förklara

  • Vad har vi gjort eller inte gjort i undervisningen som kan förklara resultaten?
  • Hur har organisering av undervisning, arbetssätt och arbetsformer, förhållningssätt, förväntningar och kamrateffekter påverkat resultat och måluppfyllelsen?
  • Vilka åtgärder/utvecklingsarbeten har vi genomfört som kan ha koppling till resultatet?
  • Ser vi förväntade effekter av beslutade och genomförda aktiviteter?

Problematisera och kritiskt granska

  • Hur vet vi det vi vet?
  • Vad saknar vi kunskap om och hur ska vi ta reda på mer?

Denna analys ligger sedan till grund för de utvecklingsområden som skolan ska prioritera kommande läsår. Kanske har pedagogerna i analysen sett behov av ett nytt utvecklingsområde, eller kanske är det så att det handlar om att hålla i och hålla ut, fortsätta att arbeta mot samma mål för att få ännu högre effekt i elevernas lärande.

Borta är förhoppningsvis augustidagarna då pedagogerna varje år blev ”överraskade” med ännu ett nytt fokusområde. Borta är förhoppningsvis tiden då någon utifrån kom för att berätta om det fantastiska med att implementera entreprenöriellt lärande eller problembaserat lärande i klassrummen. Jag säger inte att dessa båda saker är ”fel” på något sätt. Kanske är det så att det är just behovet av ett entreprenöriellt förhållningssätt som pedagogerna ser utifrån sin analys. Men den stora skillnaden ligger i att det nu är elevernas behov som är i fokus, och att dessa behov är synliggjorda av de som känner eleverna allra bäst, pedagogerna. Precis så självklart som det alltid borde varit – inte sant?

Vi lär av det vi gjort och det vi inte gjort, tar med oss dessa lärdomar och blickar in i framtiden. Det är så jag tänker att vi tillsammans bygger världens bästa skola!

På vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

foucault

Höga berg, djupa hav – 3D i undervisningen!

De flesta har, om inte en hel klassuppsättning, så åtminstone en eller två i klassrummet. De flesta exemplaren är rätt nötta, vissa så föråldrade att de inte alls stämmer överens med verkligheten längre. Eleverna bläddrar, tittar, letar, kopplar i hop platser med egna resor, med hemländer, med platser de besökt och platser de drömmer att åka till. En bok som rymmer hela världen innanför dess pärmar. Jag pratar givetvis om den välkända Atlasen. 

ladda ned

När eleverna har geografi, i mitt fall på högstadiet, så är det första eleverna frågar ”vilken världsdel ska vi lära om oss nu?” och tätt därefter ”när ska vi ha test på alla floder, städer, berg och länder?”

Det är i och för sig sant, eleverna ska, i enlighet med kunskapskraven i geografi, bedömas utifrån deras kunskap om geografiska lägen och namngeografi. Eleverna ska kunna beskriva läge på, och storleksrelationer mellan, olika geografiska objekt (KK geografi åk 9).

Just detta kunskapskrav är ett av de kunskapskrav som i många fall brukar rendera i ett summativt test i slutändan. Ni vet, ett sånt där test då eleverna bl.a ska kunna placera ut länder, städer, floder och berg på en blindkarta. Oftast så var min arbetsgång fram till detta test rätt likt från gång till gång. Vi började med att lyfta fram centrala begrepp så som gradnät, breddgrad, ekvator, vändkrets. Vi öppnade kartböckerna tillsammans och tittade på de olika färgerna. Vilka färger symboliserar berg? Vilka färger symboliserar hav? Skog? Hur ser man höjdskillnader på en karta?

Eleverna får en platt bild av världen, en platt bild av ett jordklot, som vi sedan länge har konstaterat är allt annat än just platt. Kanske är det dags att rita om den bild vi ger av världen i våra klassrum?

Varför ska eleverna känna till en Atlas? Vad är syftet med att veta vad Moldaviens huvudstad heter, var Nilen har sitt delta eller hur högt Afrikas högsta berg är? Alla dessa kunskaper är kunskaper som är ett knapptryck bort, googlebara (ja, förutom när man spelar TP då..). Är det viktigt att eleverna lär sig dessa namn utantill? Ja, säger säkert några. Det hör till allmänbildning och kunskap. Nej, säger med största sannolikhet andra. Varför lära sig utantill, om man inte har något annat syfte med den kunskap än att just kunna den, utantill?

Men vi får inte glömma bort att ämnet geografi är så betydligt mycket mer än blindkartor, berg, floder och städer.

I syftestexten för geografi  (Lgr 11) står att läsa:

”Undervisningen ska ge eleverna möjlighet att utveckla kunskaper om vilka mänskliga verksamheter, och av naturen framkallade processer, som påverkar jordytans former och mönster. Den ska även bidra till att eleverna får erfarenheter av att tolka och bedöma konsekvenser av olika förändringar som sker i det geografiska rummet.”

Vidare står att eleverna ska få kunskap i att:

”Analysera hur naturens egna processer och människors verksamheter formar och förändrar livsmiljöer i olika delar av världen” (syftestext)

”Göra geografiska analyser av omvärlden och värdera resultaten med hjälp av kartor och andra geografiska källor, teorier, metoder och tekniker, och värdera lösningar på olika miljö- och utvecklingsfrågor utifrån överväganden kring etik och hållbar utveckling” (syftestext)

Så, vad är då syftet med geografi? Vi kan konstatera att de utmaningar som dagens ungdomar, framtidens världsmedborgare, står inför, handlar rätt lite om att lära sig Europas länder utantill, men betydligt mer om hur Europa, och resten av världen, ska klara av dagens och framtidens utmaningar, inte minst när det gäller miljö och klimatfrågor. Hur kommer människans påverkan på naturen fysiskt förändra hur vår jord ser ut och vilka utmaningar ställs mänskligheten inför då?

Vad händer t.ex om havsnivån, som en följd av växthuseffekten och en utbredd nedsmältning av landisarna, höjs med, låt oss säga, upp till en meter de kommande hundra åren? Vad kommer hända med världen som den ser ut idag då? Hur många kartböcker kommer få ritas om och, framförallt, hur många städer och byar kommer att bli obeboeliga p.g. översvämning? Vilken roll spelar det om du bor på en ö i Stilla Havet, eller uppe i en bergsby i Himalaya?

Jorden är allt annat än platt, men ibland kan det vara svårt att skapa en 3D bild av hur världen ser ut, i syfte att kunna reflektera kring konsekvenser av människan, och naturens, egna processer.

Men om inte dagens unga ges möjlighet att få en bild av morgondagens utmaningar, hur ska vi då rusta dom för att möta just dessa?

I helgen var jag på Tom Tits i Södertälje. En av de saker som fångade mitt intresse allra mest, var en sandlåda som står i entréplan. Egentligen ser den rätt anspråkslös ut, en sandlåda på ben, några spadar, men inte en enda hink i sikte. Vad ska man med den till liksom? Ända tills projektorn tänds.

image

Projektor i taket ovanför ”sandlådan”.

image

När projektorn tänds synliggörs en topografisk 3D-karta, en bild projiceras på sanden där du kan följa hur vatten- och landnivån förändras, se hur vattnet rinner nya vägar och färgerna i kartan ändras, beroende på hur du väljer att omfördela sanden.

En av uppgifterna kopplade till den topografiska kartan, som bl.a lärarstudenter som kommit till Tom Tits fått möjlighet att pröva, är att rädda Amsterdam från översvämning (en uppgift som skulle gå lika bra att applicera på elever i grundskolan). Till sin hjälp har de, förutom den topografiska kartan, en plaststad som symboliserar Amsterdam, men också tillgång till skumplast, pappersmuggar och en sax. Studenterna får använda dessa hjälpmedel för att hitta lösningar för att försöka rädda Amsterdam undan översvämning utan att ändra stadens position.

Här finns givetvis fantastiska möjligheter att, dels väva in geografiämnets syfte och innehåll, men även låta elever träna sig i, och utveckla, några av de entreprenöriella förmågorna som vi hittar i läroplanens första kapitel.
En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. (Lgr 11, kap 1. Skolans värdegrund och uppdrag)

Det första studenterna får göra är att diskutera inom gruppen och utveckla en teoretisk lösning på uppgiften. Därefter får de modellera i lådan, testa och undersöka om hypotesen de formade fungerade. De får använda muggarna och skumplasten och de har tillåtelse att klippa och bygga om såväl plasten som muggarna.

Efter att studenterna, antingen fått sin hypotes bekräftad, eller fått möjlighet att pröva och ompröva, får de tillsammans reflektera kring frågor kopplade till uppgiften.

  • Vad händer om havsnivån ökar?
  • Tror Du att detta kommer att ske i framtiden?
  • Vilka områden är speciellt utsatta? Ge exempel och motivera varför
  • Vilka fler konsekvenser inträffar vid en förhöjd havsnivå?
  • Vad kan den förhöjda havsnivån bero på?
  • Går det att förhindra en förhöjning av havsnivån? Ge exempel på hur vi fysiskt kan förändra förhöjningen genom ex förändringar i livsstil, politik, industri, konsumtion
  • Ge exempel på saker du kan förändra i din vardag för att minska klimatpåverkan och bidra till en hållbar utveckling

Vad är då vinningen med att använda den topografiska 3D-kartan i undervisningen? Efter att själv ha testat att ”bygga om” havs- och landnivån, kan jag konstatera att pratar vi motivation, nyfikenhet och lust till lärande funkar det betydligt bättre för mig när jag får en spade och fysiskt kan testa vad som sker när jag gräver och bygger i sanden. Det väcker en större lust och nyfikenhet att testa, utforska, pröva och ompröva, än vad som hade skett om jag fått en Atlas placerad i handen. Men det skapar även en större förståelse kring hur en karta är uppbyggd och hur jorden befinner sig i ständig fysisk förändring.

image

Fröken Flipp utforskar världen 😊

Det är dagens unga som ska möta och lösa morgondagens utmaningar, därför borde det vara en självklarhet att vi skapar så många bilder som möjligt för eleverna, för att få dem att börja reflektera kring vilka lösningar de ser framför sig och vad som krävs för att de själva ska kunna vara med och förändra framtiden!

Blindkartor, utantill- och rabbelkunskap i all ära. Men vi får inte glömma bort att vårt uppdrag sträcker sig långt utanför kunskapskraven!

Vårt uppdrag sträcker sig långt in i framtiden och det är NU vi har en möjlighet att ge eleverna så många bilder som möjligt, för att skapa förståelse för en komplex värld, en komplex verklighet och, inte minst, en komplex framtid…

Lotta

 

 

Rockstjärnor och hjältar

För lite drygt två år sedan (eller var det tre? Herregud, tiden går så snabbt så man hinner inte ens själv med i alla svängar..) Ok, vi börjar om.

För en sisådär 2-3 år sedan var jag på ett konvent, Skolvision, där fick jag bl.a. ta del av Lou Rossling och hennes reflektioner kring vikten av att tända stjärnögon. I läroplanens första kapitlet, redan i andra meningen, sätts fokus på det som är viktigast av allt. Lusten till livslångt lärande. Att tända stjärnögon, men också se till att eleverna behåller den där glöden, lågan, ge den möjlighet att växa sig starkare.

Lou berättade om läraren som hade en speciell pojke i sin klass. Han satt alltid vid fönstret och med drömmande blick tittade han ut över fotbollsplanen. Lite si och så var det tydligen med koncentrationen på det som hände inne på lektionen.

”Vet du, det enda du har i huvudet är boll! Boll! Boll! Boll!”

Orden fick pojken höra av sin lärare, som ville att han skulle fokusera på grammatik istället för på frisparken som skulle läggas, eller straffsparken som just skulle slås i matchen där utanför. Pojken, som växte upp, blev sedan en av Sveriges mest framgångsrika fotbollsspelare, Henke Larsson.

Boll! Boll! Boll! Ja, det är mycket som ryms i tankarna hos våra barn och unga idag. Inte alltid är det tysk grammatik. Eller Afrikanska berg. Asiatiska floder. Faktiskt rätt sällan skulle jag tro.

Istället fylls deras tankar av så många andra saker. Som bollar t.ex. Jag undervisade i ett arbetslag där eleverna hade valt fotbollsprofil. Tankarna och drömmarna hos mina elever var ofta i nivå med Zlatans. Eller Messis.

Men jag minns även en kille, Hampus, som gick i klassen jag var mentor i. Han ville bli popstjärna. Det var några år sedan. Senast jag stötte på honom, var när jag surfade runt på Youtube och hittade hans låt Sommarplågor. Popstjärna liksom. Stort. Det som började med drömmar i en liten pojkes liv, förvandlades till verklighet när han växte upp.

Alla vill inte bli popstjärnor. Eller fotbollsproffs. Några vill bli läkare, jurister, lärare. Andra vill bli Youtube-fenomen, polis eller ingenjör. Men alla vill bli något.

”Du kan inte bli något när du blir stor- du är redan allt” brukar Micke Gunnarsson säga. Oj, vad jag håller med honom!

Men de där barnen vi möter, de som redan är precis allt, men med drömmar om vad de vill åstadkomma, uppleva och förverkliga när de blir stora. Där ligger vårt ansvar.

Min dotter började skolan i höstas. Första dagen var stor. Eller rättare sagt, större än stor. Störst.

Att få komma in i klassrummet. Sätta sig vid ”sin” bänk. Lukta på suddgummit. Öppna sin första skrivbok. Nyfikenheten, lusten till lärandet, gick att ta på. Som hon hade väntat på denna dag!

”Ida, vi måste leka skola!” Det var standardfrasen hela hösten. Hennes storasyster, som nyss börjat sexan, var sådär lagom entusiastisk inför det faktum att hon nu skulle agera lärare på kvällarna, men hon satte tappert samman såväl matte- som engelskaböcker och styrde upp lektionsplaneringen.

Mildas ögon lyste varje gång.

Tänk er de där stjärnögonen. De där stjärnögonen som lyser av lust till lärande. Ögonen hos barnen med drömmar, tankar och förhoppningar. De som växer upp och vill bli cirkusprinsessor, popstjärnor och fotbollsproffs.

Tänk vilken betydelsefull roll just du spelar för dessa barns drömmar.

Visst är den läskig att tänka på? Att det jag gör, det jag förmedlar, i mötet med dessa barn och unga, varje dag, har möjligheten att påverka en annan människas framtid…

Inte så lite läskig faktiskt…

Som lärare har du möjligheten att vara barnens rockstjärna. Som lärare har du möjligheten att vara elevens hjälte. Som lärare har du möjligheten att ge eleverna verktyget för att lyckas, oavsett vad de drömmer om i framtiden. Du har möjlighet att ge eleverna du möter tron på sig själva!

”Men du kan inte gå runt och säga till alla elever att de kan bli Zlatan!”

Det var en lektor på en högskola som sa det till mig en gång. Jag vet att jag reagerade.

”Vet du, det kan jag visst! För att vara Zlatan innebär inte att alla blir fotbollsproffs. Att vara Zlatan innebär att, oavsett vad jag drömmer om, oavsett vad jag vill bli, så får jag aldrig tappa tron på att jag faktiskt kan!”

Som lärare är det inte mitt jobb att släcka dessa stjärnögon.

Som lärare är det min uppgift att se till så att dessa stjärnor ges möjlighet och utrymme att lysa!

Alla kanske inte blir rockstjärnor. Popstjärnor. Eller fotbollsproffs.

Men alla elever som lämnar åk 9, ska göra det med tron på sig själva, tron på sin egen förmåga och med stjärnögon som lyser starkare än nånsin! 

Att vara rockstjärna är ju, trots allt, mer en känsla än ett yrke. Inte sant?

Ps. Idag fick jag ta del av en fantastisk ”bra-att-ha-lista” för blivande rockstjärnor, fotbollsproffs och hjältar! Jag hoppas det är OK att jag delar några valda citat vidare… Varför inte sätta upp på klassrumsdörren? Bättre ”regler” än så kan man väl knappast ha i ett klassrum?

Sluta aldrig drömma

Resan kan vara roligare än målet

Man når inte alltid målet men försök ändå

Man är inte bra på allt

Man kan vara bra även om andra är bättre

ladda ned

 

 

En annorlunda lördagskväll…

”Vi pratar bara lite, lite svenska, inte mycket.”

Flickan som öppnar dörren har långt, korpsvart hår, uppsatt i en tjock fläta som hänger ner över axeln och slutar vid midjan. Jag uppskattar att hon är ungefär lika gammal som min son, runt 11 ungefär. Flickan ler med såväl ögonen som munnen och jag pratar långsamt och tydligt, i ett försök att förklara varför jag, en främmande människa, kommer och knackar på en lördagskväll hemma hos en familj jag inte känner. I hallen uppenbarar sig en lite yngre kopia av den äldre flickan, den flicka jag misstänker föranleder mitt besök.

”Jag heter Lotta och jag är mamma till Milda, jag tror Milda går i din klass”, säger jag och pekar mot flickan i hallen. Hon lyssnar uppmärksamt, men verkar inte riktigt förstå mina ord. Från ett annat rum kommer två yngre pojkar, och en till tjej tittar nyfiket ut i hallen från vardagsrummet. Mamman kommer ut i hallen och visar med hela sitt kroppsspråk att hon vill jag ska stiga in.

”Vi ringer min bror, Rashid, han pratar lite mera svenska”. Fram med mobilen. En pojke i andra änden som säger att han förstår lite mer svenska än sina systrar. Jag förklarar mitt ärende och han återupprepar det jag säger med en svenska som vittnar om att han troligen varit i Sverige betydligt längre tid än sina yngre syskon och mor.

Vi lägger på och jag säger till äldre systern att Rashid hade förstått mitt ärende, lämnar inbjudan med adress, tid och dag och vänder mig om för att gå.

”Nej, du vill inte stanna? Dricka kaffe? Mamma säger hon gör kaffe.”

Jag tänker på tvätten, på dammsugningen, på lördagskvällen som skulle avnjutas i soffan, vänder mig mot mamman och med ett leende tackar jag för inbjudan. Tar av mig skorna och blir visad in till stora rummet.

En soffa. En säng. Gardiner. En TV som brusar i bakgrunden. Annars inga möbler, inget soffbord, inga mattor. Mamman slår ut sin hand och visar att jag kan sätta mig i soffan.

Yngsta sonen kommer nyfiket upp i soffan och börjar räkna på svenska. 1..2…3…4…ända upp till trettiotio…trettioelva…trettiotolv. Han ler stort och stolt, hans bruna ögon plirar under den svarta luggen, fyllda av bus, precis som en femårings ögon ska vara.

”Nu kommer Rashid”, säger en av de äldre flickorna. En kille, eller ung man, på en sisådär sjutton år, kommer in i lägenheten och efter honom kommer en man, som jag snabbt förstår är pappan i familjen.

Mamman går ut i köket, kommer tillbaka med en bricka med tre små koppar och ett fat med kex. Hon ställer fram en pall som soffbord och delar ut kaffekopparna. Jag smakar.

”Syrianskt kaffe”, säger Rashid och ler. Precis som sina syskon så ler även Rashid med ögonen. Han slår sig ner på sängen och nu flyter samtalet lättare, när Rashid kan agera tolk. Det visar sig att jag hade fel. Rashid, hans systrar, lillebror och mamma kom till Sverige för fyra månader sedan. Pappan lite tidigare. Rashid berättade att det första han gjorde när han kom till Sverige, på morgonen dagen efter han anlänt, var att skaffa en skrivbok och en penna. Samma dag, berättade han, gick han till språkcaféet som ligger inne i Halmstad. Han skriver ner alla nya ord i sin skrivbok och lär sig snabbt vad orden betyder och hur de ska användas.

”Svenska är lätt”, säger han med sitt pojkaktiga, smittande leende. ”Jag lär mig snabbt, det säger min lärare också”. Rashid berättar hur han läser introduktion på gymnasiet. Mest svenska, men även matte och engelska. ”Jag gillar skolan här, mycket bättre än i Syrien. Där hade vi inte ens stolar, lärarna lärde inte ut, de tyckte inte vi kunde någonting, och de slog oss nästan varje dag. Här är lärarna snälla. Och vi lär oss jättemycket. Jag har alltid drömt om att bli läkare. Det är min plan. Att bli läkare”.

Lillebror drar i sin mamma. Han säger något på arabiska och vill visa någonting. Ända från tårna klämmer han i med ”Du gamla du fria du fjällhöga nord”. Pappa ler. Mamma ler. Ger sin son en stor kram. Rashid tar upp mobilen och sätter på nationalsången på Youtube, ifall jag missat vilken låt det var lillebror försökt sig på att sjunga.

Jag slår upp Google translate. ”Åh vilken liten…alhabiba du är”, får jag fram och tar en klunk till av kaffet.

”Det är gott, vad är det för krydda”, undrar jag. Mamman går ut och hämtar en påse med kardemumma. ”Aha, kar-de-mum-ma” läser jag högt. Pappan i familjen ler. ”Ja, kar-de-mum-ma”, gott syrianskt kaffe!”.

En helt vanlig lördagskväll. Som avslutas på ett ovanligt, oväntat, men helt fantastiskt sätt. Här sitter jag, i en soffa, hos en helt främmande familj och dricker kaffe, använder Google translate och gör mig förstådd med kroppsspråk, leenden och en stor portion god vilja.

Vi tar oss fram i konversationen. Genom en resa i Europa, drömmar från ett land som inte längre är, och drömmar om en framtid i landet som finns.

Jag slås av all den värme och kärlek som finns i rummet. Kan hända att rummet saknar möbler, men där finns kärlek i överflöd. Kärlek och tacksamhet. Över att få en chans, en möjlighet, till ett nytt liv, i ett nytt land.

Ikväll var det jag som fick den största gåvan. Att få uppleva den generositet som familjen visade, få mötas i skrattet, i samtalet och få omslutas av den värme som fanns i rummet.

För det mötet är jag evigt tacksam.

strangers