En verksamhetsutvecklares betraktelser

Svensk skola är i kris. Resultaten sjunker, elever går ur åk 9 utan att kunna läsa och förstå texten i den allra enklaste tidningsartikel, problemlösning och matematiska kunskaper halkar allt mer efter, svenska lärare har bland de lägsta lönerna i OECD, samtidigt som karriärtjänster och lönereformer skapar sprickor inom skolan. Vi får fler och fler undervisningstimmar, fler administrativa krav på dokumentation samt fler och fler elever med helt skilda behov, förutsättningar och kunskap som vi ska klara av att bemöta.

Svensk skola blommar. Aldrig förr har så många pedagoger varit så nyfikna på den egna praktiken. Genom karriärtjänster ges möjlighet till ytterligare utvecklande uppgifter, att exempelvis leda kollegor i olika utvecklingsprocesser i den egna verksamheten. ”Det professionella lärandet inneboende kraft” har aldrig varit så stark som nu, medvetna pedagoger, rektorer, förskolechefer som tillsammans skapar förutsättningar för att ge barn och elever det allra bästa lärandet. Lärmiljöer, digitalisering, likvärdighet, begrepp som länge har lyst med sin frånvaro i svensk skola, är nu i allra högsta grad levande och tillsammans skapar de förutsättningar för lust, nyfikenhet, kreativitet och lärande.

Två olika sidor. Av samma mynt.

Jag befinner mig inte längre i klassrummet, men en utav fördelarna med att stå lite utanför och betraktande blicka in, är att jag får möjlighet att fånga upp en bred och varierad bild från många olika delar av vår verksamhet. Det här inlägget är ett skrapande på ytan av det jag ser när jag tittar in och hur det jag ser fyller mig med en tillförsikt och tilltro till framtiden för svensk skola.

När jag besöker pedagoger i förskolan så möts jag, i första hand av, nyfikenhet. Nyfikenhet och en vilja att gräva djupare i den egna praktiken och se vad alla de aktiviteter verksamheten erbjuder barnen faktiskt ger för effekt i barnens förändrade kunnande. Jag möts av pedagoger som, utan att de förut har satt ord på det, i mångt och mycket redan bedriver ett systematiskt kvalitetsarbete i sitt arbetslag. GPP:er (gemensamma pedagogiska planeringar) som beskriver förmågor barnen ska ges möjlighet att utveckla och träna, syfte, läroplansmål i fokus, kopplingar till språkbehandlingsplan och plan mot diskriminering och kränkande behandling. Jag ser hur denna planering systematiskt följs upp varje vecka med hjälp av reflektionsprotokoll, men jag ser också hur verksamheten synliggörs utåt, med hjälp av bla bloggverktyg på Unikum där föräldrar får en inblick i lärandet som sker i verksamheten.

När jag besöker förskolor blir jag alltid full av beundran och varm i hjärtat. Hur dessa pedagoger lyssnar in barnen, möter barnens tankar och idéer, tar vara på dessa, väver in i projekt, väcker nyfikenhet och lust till lärande i de små och vardagliga aktiviteterna. Hur pedagogerna ser det kompetenta barnet, barnet som kan och barnet som vill. I varje barn.

När jag sedan samtalar med förskolechefer så möts jag av samma nyfikenhet. ”Lotta, det är ju ingen av oss som är färdiglärd när det gäller det systematiska kvalitetsarbetet, men vi prövar och omprövar och lär tillsammans!” Det livslånga lärandet. Inget förmedlande av ”rätt” eller ”fel”, men en upptäckarglädje och vilja att gräva ”där vi står”. Vända blicken mot den egna praktiken och se vilka ledarhandlingar jag som chef kan genomföra för att skapa förutsättningar för pedagogerna att i sin tur kunna möta barnen och verksamhetens behov. Inte uppifrån och ner. Eller nerifrån och upp. Utan båda håll, samtidigt och tillsammans.

I mina nätverk jag leder med pedagoger som arbetar på fritidshem ser jag samma nyfikenhet och vilja. Fokus läggs inte på vem som ska beställa ostmackor till utflykten (även om givetvis praktiska saker också tar, och måste få ta, plats). Men det som diskuteras är begrepp som undervisning och lärande på fritidshemmet. Ta det klassiska exemplet bakning. Är målet att eleverna ska bli bättre på att baka? Eller är målet att eleverna ska utveckla förmågan att ”pröva och utveckla idéer, lösa problem och omsätta idéer i handling?” Vad är skillnaden? Vad betyder den skillnaden för mig som pedagog och vilka medvetna pedagogaktioner måste jag göra för att få till stånd ett lärande utifrån syfte och mål i en bestämd aktivitet?

Häromdan berättade en pedagog om en Pokémon promenad barnen hade genomfört. Syftet var inte att samla in så många Pokémons som möjligt, utan pedagogen satte ord på att uppgiften var skapad utifrån syftet att skapa och upprätthålla goda relationer samt samarbeta. Vi hade ett spännande samtal kring uppgiften och pedagogen kunde själv sätta ord på att det barnen fick beskriva och samtala om efteråt var själva aktiviteten, infångandet av Pokémons, inte huruvida de ansåg att de arbetat utifrån, och uppnått syftet, att skapa goda relationer och samarbeta. En ”aha” känsla för pedagogen. Just känslan av ”aha” möter jag ofta på fritids. Fritidspedagogerna gör så ofantligt många värdefulla aktiviteter som har så stor betydelse för så många barn. När sedan pedagogerna synliggör lärandet i aktiviteterna, får vi ytterligare en dimension till fritidshemmets kompletterande uppdrag, mot såväl förskoleklass som äldre årskurser.

Jag märker att rektorer som leder arbetet i fritidshem vill ta del av lärandet som sker på fritids, för att kunna koppla samman detta lärande med det som sker i ”skolan”. Hela dagens lärande. Man strävar efter en helhet, istället för att tänka skola för sig och fritidshem för sig, upplever jag att man tänker allt mer skola och fritids, för att tillsammans skapa förutsättningar för att lyckas i såväl vårt demokrati- och värdegrundsuppdrag som i vårt kunskapsuppdrag.

De utvecklingsprocesser jag är delaktig i ute på olika skolor kännetecknas av pedagoger, som trots stor arbetsbelastning och stressfylld vardag, kommer till träffar uppfyllda med tankar, frågor, saker de vill dela med sig av, saker de vill lära av varandra och saker de vill gräva djupare i. En vilja till förändring. Jag ser pedagoger som blir allt mer involverade i uppföljning och analys av den egna skolan, inte bara det som sker i sitt eget klassrum. Jag ser ett samarbete mellan årskurser, mellan ämnen, mellan stadier, hela tiden utifrån frågeställningen – ”Hur ska vi skapa en likvärdig undervisning, där vi kan möta alla elever, utifrån där de befinner sig?” Vad gör det vi gör? Vad behöver vi förändra? Vad behöver vi utveckla? Vilken hjälp kan vi ta av varandra?

När jag möter ledningsgrupper med rektorer och förskolechefer så är det chefer som befinner sig i ett lärande. Som tillsammans stöter och blöter begrepp som ”uppföljning” och ”analys”. Som läser litteratur, går tillbaka till den egna verksamheten, reflekterar, tar med sig tankar tillbaka till ledningsgruppen, som blir utmanade av skolområdeschefer och oss verksamhetsutvecklare. Chefer som leder sina verksamheter och som ska förflytta dessa verksamheters lärande framåt, men också chefer som ingår i en ledningsgrupp med ett uttalat syfte att även ledningsgruppens gemensamma lärande ska förflyttas framåt. En organisation som genomsyras av lärande.

I Halmstad har vi skapat lärgrupper, med chefer och förskolechefer över skolområdesgränser. I syftesbeskrivningen för dessa lärgrupper står att läsa ”Avsikten med Buf:s utvecklingsorganisation är att vi lär med och av varandra utifrån identifierade behov i verksamheten. Vi utgår från forskning, beprövad erfarenhet, styrdokument och stödmaterial. Alla gruppers arbete ska präglas av mod, kreativitet och nytänkande”.

Det är dessa ord jag ser när jag är ute i verksamheten. jag ser modiga chefer, kreativa pedagoger och nytänkande verksamheter. Jag ser utvecklingsbehov, jag ser saker som vi inte kan slå oss till ro med. Precis så som det ska vara i en organisation som handlar om utveckling och lärande.

Det här var inget inlägg i svensk skoldebatt. Eller jo, det kanske det var. Men först och främst var det en stilla reflektion och ett försök att klä i ord, den kraft och den utveckling jag har ynnesten att befinna mig i centrum av.

Avslutningsvis väljer jag att citera Pauline Broholm Lindberg, förvaltningschef i Halmstad kommun, och hennes ledord som ska visa riktning framåt.

Positiv respektlöshet, uppkäftigt engagemang och kvalitativ galenskap

Allt som inte är under utveckling är under avveckling sägs det. Jag ser en skola som befinner sig mitt i en enorm kraft av utveckling, förändring och nyskapande. Precis så som det ska vara. Precis så som det måste vara!

Skolan är död – länge leve skolan!

 

citat-utveckling-1024x615

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s