Vad är problemet?

Det går allt längre mellan blogginläggen, men det betyder inte att jag har mindre tankar i mitt huvud. Tvärtom. Jag har just nu en tjänst inom barn- och ungdomsförvaltningen som verksamhetsutvecklare, vilket i praktiken innebär att jag dagligen, som en del av min tjänst, har tid och möjlighet till reflektion och tanke kring de processer jag är inne i (efter 14 år i klassrummet så är jag väl medveten om vilken ynnest det är att ha den tiden, tro mig!)

I dag vill jag dela med mig av en tanke som vuxit fram de senaste veckorna.

Egentligen startade processen i min tanke då jag, tillsammans med rektorer på en grundskola i Halmstad, skolans utvecklingsgrupp bestående av specialpedagog och förstelärare, skolområdeschef och utvecklingskollegor, för första gången stiftade bekantskap med ”Skolverks-Ragnar”. ”Skolverks-Ragnar”, eller ja, Ragnar Åsbrink som han ju faktiskt heter, och hans kollega Mats Peterson, arbetar just nu tillsammans med två av grundskolorna i Halmstad kommun.

Samarbetet med Skolverket utgår från Skolverkets satsning ”Samverkan för bästa skola”. En statlig satsning för att, som det står på Skolverkets hemsida ”stödja utvecklingsinsatser som stärker huvudmannens förmåga att planera, följa upp och utveckla utbildningen. Syftet är att förbättra elevernas kunskapsresultat och öka likvärdigheten inom och mellan skolor.”

Inför hösten kommer min tjänst som verksamhetsutvecklare övergå till en roll som kvalitetsstödjare, en roll som är mycket lik den roll som Ragnar och Mats har i Skolverkets process. Med hjälp av dialogmetoden, coachande samtal och handledning, lotsas huvudmän och skolor fram i att analysera sina elevers resultat och orsaker som kan tänkas ligga bakom dessa resultat. Som en av huvudmannens representant i processen är jag med för att generera ett lärande kring processen, metoder och strategier som används, för att på så sätt kunna överföra denna kunskap i andra sammanhang inom förvaltningen.

Nåja, nog om mig. Tillbaka till problemet.

”Vadå problemet?” kanske ni tänker nu. Jo, en stor del av Skolverkets process utgår just från att identifiera problem.

Men vänta lite nu! Har inte vi de senaste åren arbetat hårt för att fokusera på de goda lärtillfällena, lyfta fram de lyckade processerna, det goda utvecklingsarbetet som gett höga resultat och som vi sedan ska ”göra mer av” och bygga vidare på? Hur stämmer detta överens med Skolverkets tänk kring att identifiera och fokusera på problem??

Heureka!

Det var känslan efter första tillfället tillsammans med Skolverket. Både jag och min närmsta kollega var helt överens om att äntligen så kan vi börja prata ”Timperley på riktigt!” Äntligen ska vi börja gräva där vi står och vrida och vända på de underlag, de resultat vi har, för att på så sätt kunna identifiera vilka problem vi har och i nästa steg kunna göra antaganden om orsaker som ligger bakom dessa problem.

Men låt oss stanna upp ett tag.

Problem.

Smaka lite på ordet. Vrid och vänd på det.

Problem.

Varför ryggar vi gärna tillbaka när vi hör ordet ”problem”? Är det vår attityd till problemet som är det verkliga problemet, inte problemet i sig?

”Vi ska vara rädda om problemet, inte för problemet” hör jag alltid min chef säga. Skolverket följer samma linje. Var rädda om problemen – här finns era utvecklingsmöjligheter! Vad är det i vår natur som gör att vi gärna tänker ”bort” problemen? Att det skulle vara något negativt, något ”fult” att diskutera problem, när det faktiskt är där vi hittar den allra största möjligheten till utveckling?

Tillbaka till Skolverket. I materialet Stöd för nulägesanalys har Skolverket en ”snurra” som sammanfattar den process som skolorna är mitt uppe i just nu.

I ett första steg så handlar det om att göra en nulägesbeskrivning. Hur gör vi då det? Sätter vi upp fingret i luften och känner vartåt vinden blåser? Nej, givetvis så handlar det här om att skapa så många bilder som möjligt utifrån de resultat vi har att tillgå. Det kan vara allt från betygsresultat, nationella prov till sammanställningar av olika aspekter på elevers lärande man fått fram genom exempelvis enkäter, intervjuer osv. Alla dessa resultat är resultat på individnivå. Vi har även resultat på processnivå som vi måste ta med i nulägesbeskrivningen, exempelvis planeringar, lektionsobservationer, skattningar i BRUK och så vidare och så vidare… Ja, här blir skolans egna systematiska kvalitetsarbete oerhört viktigt. Vilka kvalitativa respektive kvantitativa underlag har vi? Hur använder vi dessa underlag för att skapa helhetsbilder av klass, årskurs, skola (och inte bara enskilda pusselbitar). Hur får vi fram den information vi vill ha utav våra underlag, när sammanställs denna information och av vem? (Detta skulle kunna bli ett helt eget blogginlägg inser jag, så vi stoppar där. For now.)

Utifrån denna nulägesbeskrivning identifierar man ett, eller flera, problem. Problemet/problemen ska alltid vara kopplade till elevers resultat och måluppfyllelse!

När man identifierat problemet/problemen så inleds ett gediget analysarbete där man, med hjälp av de underlag man använde när man tog fram en nulägesbild, gör underbyggda antaganden om orsaker till problemet/problemen. Dessa antaganden kan ligga på såväl process som strukturnivå. I Skolverkets snurra finns även individnivå identifierad, men det är i väldigt, väldigt få fall som en orsak landar på individnivå (insatsen är dessutom alltid kopplad till process eller strukturnivå..)

Det är orsakerna till problemet som vi identifierar och det är gentemot dessa orsaker som vi sätter in ”insatser”. Det är genom att åtgärda orsakerna bakom problemet som vi har en möjlighet att ”komma åt problemet”.

Stöd för nulägesanalys. Skolverket

Det finns många delar i denna snurra som jag uppskattar mer och mer!

För det första, tiden. Ett halvår ungefär tar det för skolan att göra en nulägesbeskrivning, identifiera problem och göra antaganden om orsaker till dessa problem. Först efter ett halvår anser Skolverket att man kan avgöra om man har tillräckligt med underlag och analys för att gå vidare för att identifiera insatser. Ett halvår. Alla som varit med om att skapa en nulägesbild, göra en analys-”light”, identifiera ett problem och därefter gå direkt och tänka kring kloka insatser räcker upp en hand… *inklusive jag*

Vi är ofta allt för snabba i att identifiera ett problem och sen direkt börja tänka kring ”lösningar” (för vem vill vara kvar för länge i ett problem??) att vi riskerar att missa att verkligen gräva på djupet kring orsaker till problemet…

”Lita på processen” är något som Ragnar och Mats upprepar gång på gång. ”Vila i processen, stressa inte, låt den få ta tid och se till att problemen och de bakomliggande orsakerna verkligen ges utrymme i processen!”

Var rädd om problemen, inte för problemen…

En annan sak som tilltalar mig med Skolverkets process är just val av begrepp. För jag tror på riktigt, att det gör skillnad, vilka begrepp vi väljer att använda oss av. Problem. Kontra utvecklingsområden. I huvudmannens systematiska kvalitetsarbete efterfrågas i verksamhetsrapporten i Halmstad kommun ”utvecklingsområden”. Vad skulle ske om vi istället efterfrågar ”problemområden”?

Låter vi våra egna antaganden om ”problem” som något fult, stå i vägen för ett utvecklingsarbete som verkligen går på djupet? Vågar vi på allvar gräva under ytan, och om vi börjar gräva, är vi beredda på att ta hand om det som vi får tag på?

Läste ett Twitterinlägg i dag av Marcus Larsson (@Skolinkvisition) som gav mig tankespjärn. ”Få saker provocerar mig så mycket som när arbetsgivare säger att medarbetare måste fokusera på det positiva”. Jag utmanades av hans konstaterande. Och inser att jag håller med.

Jag håller med utifrån den insikt jag befinner mig i just nu, utifrån den förståelse jag har just nu, kopplat till utvecklingsprocesser och förändringsarbete.

Självklart ska vi lyfta fram det positiva! Jag är den första som gärna lyfter allt det goda jag ser i verksamheter, hos elever, hos kollegor och medarbetare! Herregud – positivitet är ju liksom mitt ”trademark”. Ska jag överge det nu?

Nej. För mig handlar det inte om det ena eller det andra. Vi arbetar med människor, i en organisation som bygger på höga förväntningar och där kollegialt lärande får en allt större betydelse! Vi ska lyfta goda exempel och sprida!

Men. Vi får inte välja bort att se problemen. Vi får inte välja bort att prata om problemen. Vi får inte välja bort att identifiera, resonera, reflektera och utmanas av, problemen.

För då tror jag faktiskt, att vi på allvar, har problem.

I problemen ligger våra utvecklingsmöjligheter. I problemen hittar vi det som gör att vi kan, tillsammans, få syn på och gräva i orsaker som vi annars inte skulle få syn på. I problemen hittar vi det som gör att vi kan, tillsammans, identifiera utvecklingsinsatser som gör att vi kommer åt orsakerna och kan göra något år problemen. De riktiga problemen. På riktigt.

”Glöm problemen!” ”Från problem till positivt tänkande!” ”Släng problemglasögonen!” Allt för ofta möter vi liknande rubriker.

Försvinner verkligen ”problemet” för att vi ”slänger problemglasögonen?” Eller, skulle det kunna vara så att det faktiskt finns en risk, en ganska stor och överhängande sådan, att vi, genom att vi ”slänger problemglasögonen” också kastar bort en alldeles fantastisk möjlighet och tillfälle till att verkligen, på riktigt, gräva där vi står och utifrån våra identifierade problem, skapa en  utvecklingsorganisation där insatser görs direkt riktade till orsakerna bakom de identifierade problemen? En organisation som är rädd, inte för problemen, utan om problemen. Som ser problemen som något av det viktigaste i ett systematiskt kvalitetsarbete.

Inser att detta inlägg blev betydligt mer omfattande än tanken var från början.

Problem.

Hot. Eller möjlighet?

Är det verkligen problemen, som är problemet?

Hur tänker du?