Konsten att ställa kraftfulla frågor…och motsatsen… Coachning del 2

”Det är inte kunskap du pratar om, utan pseudovetenskapligt, kvasispirituellt larv som inte har i skolan att göra.” Detta var en av kommentarerna som fälldes i en dialog som tog plats på twitter igår. En dialog där mina tankar kring Anna-Karin Arenius bok Coachning – ett verktyg för skolan istället kom att fokuseras kring skolutveckling och några personers starka åsikter kring förändring. Varför jag publicerar detta citat är för att jag anser att det på ett väldigt tydligt sätt ger en bild av hur ett samtal definitivt inte ska gå till för att öppna upp nyfikenhet och frågor.

Min tweet, som personen besvarade på ovanstående sätt var ”Får inte glömma bort att nyfikenhet, blandat med respekt för varandras oliktänkande är det som för kunskapandet framåt”. Oliktänkande. Respekt. Nyfikenhet. Kvasispirituellt larv som inte har i skolan att göra. För mig är det min vardag, varje dag, i mitt klassrum. Just nu religionsundervisning med elever som tillhör såväl katolska, ortodoxa och protestantiska kyrkan. Muslimer såväl som buddister. Och en och annan ateist. Ett oliktänkande som skapar nyfikenhet och som måste genomsyras av respekt. Kvasispirituellt larv för vissa, är för andra viktiga delar i ens profession och kunskapstänk.

Vad vill jag belysa med detta exempel? Jo att coachning handlar om att frigöra en människas potential. En metod och ett förhållningssätt som syftar till att ta fram det bästa hos människor. Hur ska man möta människor i ett samtal, antingen i ett klassrum eller på nätet, för att locka fram deras fulla potential? Hur skapar man ett klimat där personerna känner sig trygga att utveckla sina tankar och förmågor? Jag fortsätter att hävda, med risk för ny twitterstorm, att Anna-Karin Arenius bok ”Coachning – ett verktyg för skolan” på ett mycket kraftfullt sätt tydligt visar på exempel hur man för samtalet framåt. Inte som under gårdagens twitter-konversation, rakt in i en tegelvägg vilket slutade med att jag valde bort fortsatt diskussion och kunskapande. Hur ofta gör våra elever samma sak? Bara för att vi inte har verktygen att föra samtalet framåt.

Nu säger jag absolut inte att jag för en sekund tror att pedagoger, yrkesstolta, kunniga pedagoger, någonsin skulle möta en elev som jag blev bemött. Men hur ofta stänger vi inte ett samtal istället för att öppna upp? Hur ofta har jag inte gått fram till en elev och sagt ”Förstod du uppgiften ni skulle göra” eller ”Ska jag förklara uppgiften igen”? Ni vet, de där eleverna som ibland kan behöva en andra eller tredje uppmuntran för att få igång sitt arbete. Vad skulle hända om jag istället skulle säga till eleven ”Om du skulle be någon om hjälp, vad skulle du då fråga?” Starta elevens tankar kring sitt eget lärande. Kring sitt eget kunskapande. 

Vad skulle hända om jag istället för att säga ”Vill du ha hjälp” frågar eleven ”Vad behöver du först göra för att komma vidare”? Bollar över till eleven och låta eleven aktivt fundera kring sitt individuella behov. Vid varje lärtillfälle. För mig, efter att ha läst boken, så är det dessa typer av frågor som jag direkt kan applicera i mitt klassrum. För mig är detta allt annat än  Kvasispirituellt larv ..

När jag tänker coachning i skolan så tänker jag att det handlar om coachning på så många olika plan och med olika syften. Att ha ett coachande förhållningssätt gentemot sina kollegor. När kollegan säger ”Åh, jag känner mig så himla trött nu, alla NP som ska rättas och omdömen som ska in”, hur ofta kontrar man inte med att säga ”Jo tack, tell me about it, så hade jag det också förra veckan, men nu känns det mycket bättre”! Man flyttar fokus till sig själv. Erkänner motvilligt, det är jag expert på… Men vad skulle hända om jag istället möter min kollega och frågar ”Fundera kring, vad är ditt första steg” eller ”Hur kan du utföra uppgifterna utan att det skapar stress”? Lyssna uppmärksamt. Ställa frågor som gör att kollegan själv blir medveten om sina tankar och känslor. Vad är det som gör att han/hon blir stressad? Hur kan kollegan själv skapa ett förhållningssätt och arbetssituation som gör att uppgifterna känns greppbara? Och du, se till att lyssna färdigt! Ta det inte över kaffeautomaten utan sätt er ner i lugn och ro.

Ett annat syfte med coachning kan vara det som äger rum på ett samtal mellan elev och mentorn. Nya regler säger att en individuell utvecklingsplan inte längre ”behöver” skrivas vid utvecklingssamtalet. Rätta mig om jag har fel, men jag tror att många lärare känner ”skönt, mindre administration. Nu behöver jag bara skriva lite egna anteckningar så jag kommer ihåg vad vi pratade om”. Säger inte att jag är mycket bättre än så. Jag har ingen klar plan över hur jag ska föra in och dokumentera det vi kommer fram till under samtalet. Men vad är syftet med utvecklingssamtalet? Att bocka av på ”att göra” listan? Vad händer om vi istället har en metod att arbeta utifrån? Japp, det finns färdiga modeller som i mina ögon utifrån 12 års pedagogisk erfarenhet med mentorskap, verkar mycket användbara! För är det något vi lärare alltid tvingas göra är att i mångt och mycket ”uppfinna hjulet om och om igen”. Men i nästa blogginlägg kommer jag se till att ni slipper denna ”hjulkänsla”. Jag kommer presentera tankar kring de modeller som Anna-Karin lyfter fram i sin bok. Hur jag tänker kring att implementera dessa i mina samtal med mina mentorselever. Det blir istället rena rama ”hjulafton” för en nyfiken pedagog 😉

Tills dess – Var nyfiken! Ställ frågor som öppnar upp! Lyssna! Och du, i den kvasispirituella andan, glöm inte att respektera varandras oliktänkande, jag håller fast vid att det är en viktig nyckel till kunskap och förståelse!